Så kom finalen. Slutdebatten i Sveriges längsta valrörelse. En sak är ganska trolig: hade hela valrörelsen handlat om de stora framtidsfrågorna, problemen och lösningarna och resultatet av regeringens politik, som det bör vara, då hade de rödgröna vunnit. Den sista veckan fick vi en sådan debatt. Kanske för att medier skämdes över en personfixering vi inte sett maken till i någon tidigare valrörelse, och en mycket negativ bild av Mona Sahlin. Det känns oerhört märkligt att fokus skall styras på det sättet av medier, men det är något vänstern och arbetarrörelsen måste ta hänsyn till i sin strategi framöver.
Nu blev slutdebatten en i vissa stycken brutal uppgörelse med Reinfeldt-politiken. Misslyckandena i sjukförsäkringspolitiken, klyftorna, barnfattigdomen och miljöpolitiken. Det vad inte entydigt – Alliansens fick jobba ganska ostört med sina runda begrepp när det gällde privatiseringarna av sjukvården, och kunde märkligt nog, trots att undersökningar visat att löneskillnader ökar mellan kvinnor och män i privatiserad vård sätta hela sitt jämställdhetshopp till – privatiseringar!
Men de rödgrönas starka slutoffensiv har haft några tydliga effekter på debatten. Reinfeldt kan knappt peka på en enda framgång längre. Nu är hela hans retoriska svängrum begränsat till att prata om att han ”träffat folk” och att ”han vill”. Ja, och så statsfinanserna. Som förstås skulle sett betydligt bättre ut utan 70 miljarder att helt ineffektiva skattesänkningar.
Reinfeldt var svagare än tidigare – det blev Björklund som stod för Alliansens bästa och mest jordnära inlägg. Olofsson var ute ur debatten och Hägglund såg ut att ha fallit genom golvet. Jag kom på mig själv med att faktiskt tycka synd om dem. En valspurt är omänsklig och utmattande. Och politik är brutalt när det kommer till avgöranden.
De rödgröna var som igår mer sammansvetsade. Och offensiva, på ett sätt som man inte sett i Sverige på länge. Det var inte längre en stark höger mot tvekande rödgröna som fastnar mellan sina egna ställningstaganden. Wetterstrand var starkast när det gällde miljön. Ohly var stabil, rapp och säker. Men det var Sahlin som var bäst. Jag skriver det inte för att hon är statsministerkandidat. Hon var genomgående övertygande och närmast fantastisk i integrationsdebatten.
Det är inte alls säkert att de rödgröna vinner för det. Men det finns en möjlighet att göra en helt historisk valrörelse. Mot snart sagt varenda expert och ledarsida i landet. Och mot en höger som i hela Europa går fram med sin självsäkra, välfinansierade kader av PR-politiker men utan idéer om hur de stora problemen kan lösas. Det vore historiskt.
