Det är sannolikt vetenskapligt möjligt att visa hur valet 2010 ur vänsterperspektiv var det sämsta någonsin. Flera punkter är i alla fall unikt dåliga. Och kombinationen tycks för mig oslagbar.
Det är första gången sedan den allmänna rösträttens införande (1917/1921)som en borgerlig koalition vunnit val med stor marginal och inte i första taget ser ut att kunna splittras. Än viktigare är det är en borgerlighet som på alla plan är på frammarsch.
De två röda partierna får också sitt sämsta resultat sedan 1917. Arbetarklassen har, ironiskt nog just på grund av Reinfeldts koncept Det nya arbetarpartiet blivit unikt dåligt representerad politiskt.
Även om det i sig är den minst viktiga delen av detta nederlag spelar det förstås också roll att det är första gången som ett parti med rötterna i fascistiska rörelser tar plats i riksdagen. Ny Demokrati, med sin amatöristiska organisation och lösa sammanhållning kan inte jämföras med Sverigedemokraterna.
En sammanfattning på vanlig svenska: borgerligheten har tagit över Sverige. Arbetarrörelsen och vänstern är historiskt svag. Och en tredje kraft som kan splittra vår kraft och infektera samhället med rasism har installerat sig.
Det är dramatiskt. Men samtidigt mest ett kvitto på hur det ser ut. Det såg ut så här i månader före valet. Och de mer grundläggande faktorerna har i realiteten sett ut så även under den långa tid då opinionsundersökningarna visade på rödgrön seger. Borgerligheten hade greppet. Arbetarrörelsen historiskt svag. SD på väg till genombrott.
Vänstern har en tradition av att inte ägna valanalysen speciellt mycket omtanke. Inte ens frågan om hur man vinner val är någon av vänsterns mer centrala diskussioner. Man gör som vanligt, fast lite mer, ungefär. Denna gång vore det fel att inte ta valets resultat, förlopp och maktfaktorer på mycket stort allvar. Just nu är jag bara säker på två saker.
Vi är det förlorande laget. Och det skall inte fortsätta så.
