Poeten Shailja Patel skildrar hur världens stora skeenden och familjelivet vävs samman i en historia om kolonialism, migration, våld och kärlek.
Migritude
Shailja Patel.
Celanders förlag (2012).
Shailja Patel är spoken word-poeten som hyllats världen över för sin självbiografiska föreställning Migritude. Sedan premiären 2005 har turnén gått via bland annat World Social Forum i Nairobi och flera uppträdande i Sverige, senast i december 2012. Vi som missade chansen då får en ny när boken med samma namn nu ges ut i svensk översättning.
”Migritude” är en sammanslagning av orden ”migration” och ”négritude”, där det senare refererar till en social, kulturell och intellektuell motståndsrörelse mot rasism och kolonialism som växte fram i 1950-talets Frankrike. Genom att plocka upp rörelsens namn och ge det förnyad aktualitet visar Shailja Patel att förtrycket är lika närvarande i dagens, påstått postkoloniala, värld.
Ändå är det med viss oro som jag först slår upp boken. Kommer dess världsbild att kännas platt? Budskapet förutsägbart? Kommer författaren att inta en oantastlig offerposition? Inte alls. Shailja Patels politiskt genomsyrade, självbiografiska diktning befinner sig så långt ifrån retoriska förenklingar som det över huvud taget är möjligt. Att den koloniala erfarenheten här förmedlas ur ett kvinnligt perspektiv synliggör hur ras- och könsordningar förstärker varandra i ett invecklat nät av hierarkier. Bilden kompliceras ytterligare av att Shailja Patel tillhör den indiska minoriteten i Kenya, och därför har vuxit upp med den dubbla erfarenheten av att varken vara tillräckligt vit (i europeiska ögon) eller tillräcklig svart (i afrikansk-kenyanska). Lägg sedan till att hon kommer från en hinduisk arbetarfamilj, har gått i katolsk privatskola i Nairobi, utbildats på universitet i Storbritannien, och sedan 1996 är bosatt i USA, och resultatet blir en mångfacetterad prisma genom vilken vi inbjuds att betrakta världen.
Också formmässigt rymmer boken en mångfald av uttryck. Dikter, brev, personliga reflektioner och informativa historieavsnitt samsas mellan pärmarna och ger boken dess levande, otämjda rytm. Titelsviten, ”Migritude”, utgörs av de texter som ingick i den ursprungliga föreställningen. Berättelsen tar avstamp i en brudkista full med saris som Shailja Patels mamma sparar ihop till hennes bröllop, och skänker henne när hon till sist ger upp hoppet om att dottern någonsin ska vilja gifta sig. Sarins användningsområden och symboliska betydelser undersöks – från den stora berättelsen om textilindustrins avgörande roll i den brittiska koloniseringen av Indien, till den personliga erfarenheten av att få sin kropps rörelser begränsade av ett sidentygs ömtåliga veck – och bildar utgångspunkt för en berättelse om migration och kolonisation, krig och uppror, drömmar om ett bättre liv.
Historien är närvarande även i Shailja Patels mest personliga texter. Med varm humor, politisk skärpa och osviklig känsla för detaljer återger hon scener ur sin familjs vardagsliv, på en gång unika och omedelbart igenkännbara. Som här, i inledningen till dikten ”Shillingtryck [sic] del 1”:
De sa aldrig / att de älskade oss
De orden yttrades aldrig / på något språk / av mina
föräldrar
I love you honey var sötsliskigt dravel / ur
Hollywoodfilmer / Dallas /
Dynastin / där varmvatten
forsade fram / bara man rörde
vid blänkande kranar /
elektricitet strömmade genom skyskrapor dygnet runt /
där framdukade bufféer oanständiga som Pentagon självt
/ bara var kulisser/ där känslor inte fick några följder
ord / inte kostade något / inte
betydde något / aldrig /
behövde hållas
Det var / inte mina / föräldrars språk
Sist i boken återfinns en tidslinje som placerar Migritude i ett historiskt sammanhang och fäster uppmärksamheten vid de olika förlopp som i boken fogas till varandra, som trådar i en väv: Författarens självbiografi, det brittiska kolonialväldets uppgång och fall, Östafrikas självständighetskamp, den indiska diasporan, och, som en formmässig illustration av alla dessa tidslager, dokumentationen av bokens egen tillkomst.
Till slut har Migritude själv blivit ett slags kollektiv ”brudkista”, en brokig samling minnen, erfarenheter och fantasier som författaren lämnar i arv till oss läsare. Tack!
