Valet är över. Vänsterpartiet har minskat tredje riksdagsvalet i rad. Och detta i en tid när Socialdemokraterna är i djup kris och borgarna för en utpräglad klasspolitik. Givet dessa omständigheter borde vi växa. Istället är vi nu det minsta riksdagspartiet, tillsammans med KD, förbisprunget av ett djupt främlingsfientligt parti!
Det finns säkert både politiska, organisatoriska och personella förklaringar till vårt misslyckande, men ett är säkert – väljarnas syn på oss stämmer inte med vår självbild. Den insikten är smärtsam och om ni delar den så ställer den stora krav på oss alla och i synnerhet på oss som haft förmånen att ha tyngre politiska uppdrag.
För mig är avsaknaden av en tydlig feministisk profil en viktig förklaring till vårt misslyckande. När vi på kongressen i Södertälje lyfte in feminismen i partiet blev vi också bärare av en vision, en berättelse om ett bättre samhälle som fångade mångas – i synnerhet många kvinnors – drömmar. Många lågavlönade kvinnor såg Vänsterpartiet som sitt parti och i valet 1998 röstade 21 procent i LO-gruppen på oss och det gjorde även fler kvinnor än män.
En karismatisk partiledare och ett fjärmande från K-arvet spelade roll, men lika viktigt var att det fanns en entusiasm och övertygelse i partiet att formandet av ett jämställt samhälle var möjligt och nödvändigt.
Men redan 2002 började vi tappa bland LO:s kvinnor. Och det tappet har fortsatt trots att vi i senaste valet prioriterade kvinnor i LO- och välfärdsyrken. United Minds första valanalys pekar på att det nu är en majoritet män som röstar på oss. Om det stämmer så har det skett en kraftig förändring av vår väljarbas jämfört med 1998 då vi hade en överrepresentation av kvinnor med fem procentenheter. Vad är det som hände? Vi har ju fortsatt att driva jämställdhets – och kvinnofrågor. Men drömmen om ett annat samhälle, som är feminismens sprängkraft, har förvandlats till parlamentarisk pragmatism, till något som kommer uppifrån och inte från den rörelse underifrån inom och utom partiet som fanns tidigare. Jag tror att ett viktigt skäl till Miljöpartiets framgång är just att man har en berättelse om ett annat samhälle.
Vad ska vi göra? Sätt feminismen på dagordningen politiskt och i det organisatoriska bygget som nu måste till. Återupprätta de kvinnopolitiska nätverk i alla distrikt och på lokal nivå, prioritera personella resurser för detta arbete, inspireras av Feministiskt Forum där kvinnor och män i och utanför partiet möts, tillåt en vildvuxen debatt. Vi måste ta krafttag för att synliggöra de duktiga kvinnorna i partiet på olika nivåer. I Stockholm lyftes bara vår partiordförande och oavsett hur skicklig han var i alla debatter så tror jag att det var ett misstag. I Stockholms län är idag en stor majoritet av gruppledarna män – varför?
Den senaste kongressen avvisade med stor majoritet frågan om delat ledarskap. Detta till trots vill jag ånyo lyft frågan om delat ledarskap. En kvinna och en man i ledningen för ett socialistiskt och feministiskt parti kan aldrig vara fel.
