Jag har alltid haft svårt för människor som tassar runt saker, pratar bakom ryggen och säger:” vad roligt att se dig!” Fast de tycker att det är ungefär lika roligt att ses som det är att rensa avloppet. Lars Werner låtsades inte. Kanske menade han inte allt han sa ordagrant, men han förställde sig inte heller. Lars Werner har betytt enormt mycket för vänsterns utveckling, men avtrycken han gjort i historien får de som levt längre än jag berätta om. Det fanns förstås något mer där, bakom den varma humorn och de skarpa kommentarerna, men om det får de som kände honom bättre skriva. Vi var bra på att slänga käft, både han och jag och oftast var vi sådär lagom förbannade.

 Första dagen på mitt uppdrag som ordförande för Ung Vänster träffade jag min långa barndomsidol för första gången, på gården utanför partikansliet. ”Hörru!” Vrålade han. ”Hur fan ska de här gå hade du tänkt!?! ”Jaja än är det väl ingen som har dött på posten i alla fall”. Som jag vill minnas det svarade jag något lagom stöddigt, och med den tonen har vi fortsatt våra samtal fram tills alldeles nyss.

 Det är svårt att ta till sig att han inte finns längre. Jag tror att vi kommer att märka det fullt ut först vid de tillfällen han tidigare var så självskriven på. När han inte kommer att stå längst fram tillsammans med tidigare ordföranden och sjunga internationalen i slutet av nästa Vänsterpartikongress, när han inte längre sitter i bänkraden på första maj fullt upptagen med att recensera talen och när man inte längre kommer höra honom komma klampandes i korridorerna. Först då, när jag undrar vem jag nu ska slänga käft med, blir förlusten verklig fullt ut.