Kära läsare av Flamman, det är söndag kväll. Klockan är halv åtta och det är klart att Syriza är Greklands största parti. Det är en historisk seger. Jag nästan gråter. Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt, men det gör jag.
Min vän Kathrine här bredvid mig är, liksom jag, ensamstående mamma. Kathrine arbetade i samma affär i 23 år. Hon fick se sin lön sänkt med en tredjedel till 900 euro i månaden. Sedan fick hon sparken. I stället anställde de en person som accepterade 580 euro i månaden. Så går det till i Grekland i dag. Katherine röstade på Syriza för att de försvarar arbetarklassen. De vill skapa nya jobb och höja minimilönen. Återupprätta värdigheten och solidariteten.
Jag ger er två bilder från mitt vanliga liv. Första bilden; I fredags kväll vid tunnelbanestationen nära mitt hus i en av Atens förorter. Jag köper min biljett. En ung kvinna, som ser gravid ut, tigger pengar. Jag orkar inte ens titta på henne för jag känner skuld och vrede. Skuld därför att jag inte har råd att ge pengar. Det finns tiggare överallt, inte bara i Atens centrum utan också i förorterna, vid busshållplatser, snabbköp, gator. Överallt finns det människor som förlorat allting. Jag känner därför också vrede. Jag är arg för, som vi säger; ”fattigdom är våld”. Det är sant. Och så många i Grekland utsätts för detta våld.
Andra bilden: I lördags kväll, jag är hemma efter en lång och kall dag. Det är kallt utomhus, ungefär tio grader. Men det är samma temperatur hemma hos mig. Jag har inga pengar kvar för att köpa olja till uppvärmning av mitt hus. Ändå har priset gått ner jämfört med förra året, men det är fortfarande för dyrt. Jag är också mycket försiktig med elektriciteten hemma. Elpriserna i Grekland är bland de högsta i Europa. Jag kan bara hoppas att resten av vintern inte blir så kall.
De senaste månaderna har varit svåra. Jag har varit tvungen att betala extra skatter på 1 500 euro. Det var nästan omöjligt. Min lön är så låg. För att klara av skatten tvingades jag välja bort uppvärmning av vårt hem. Det är sanningen om Grekland i dag.
Jag har bara fått nog. Jag är så besviken på EU. Den här vägen, de valde, ledde oss ingenstans. Jag är trött på att jag varje dag ska tvingas välja, till exempel: ska jag betala skatt eller ska jag och mina två barn ha värme i hemmet? Och så är det varje dag. Jag pratar med många människor och ingen tror att det kan bli bättre på kort tid. Men det behövdes en riktig förändring.
Jag har fortfarande mitt mycket underbetalda jobb. Jag har mitt eget hus (fast jag betalar en fastighetsskatt som överstiger husets verkliga värde). Jag försöker göra det bästa jag kan för mina två barn.
Men stressen jag lever under är helt förfärlig. Särskilt de gånger hela lönen tagit slut i mitten av månaden på grund av att alla varor är så extremt dyra i jämförelse med den låga lönen.
Vanligtvis är jag pessimistisk. Men nu efter valet känns det annorlunda. Vi har valt demokrati och rättvisa.
Syrizas huvudparoll i valrörelsen var: ”Hoppet kommer”. Och nu är det sant. Jag känner det.
Kära hälsningar,