Okategoriserade 24 november, 2006

”Vi skulle ha varit mer offensiva”

För lite konfrontation med borgerligheten, för lite arbetslöshetsbekämpning och ett underläge i medierna. Där finns grunden till valnederlaget. Flamman publicerar här hela intervjun med Göran Persson, ord för ord.

Det är onsdag, och klockan är några minuter över 14. Vi är på Göran Perssons arbetsrum i den socialdemokratiska riksdagsgruppens kansli. Göran Persson sitter i en fåtölj och pressekreteraren Peter Akinder på en stol bredvid. Flammans intervju med Göran Persson är den första efter valnederlaget, förutom intervjun i den egna tidningen Aktuellt i Politiken.(Avskrift från bandspelare)

Är det din första intervju i flamman?
– Ja det är det. Jag blev så jävla imponerad av att ni fortfarande kom ut! Och jag såg ju dig där på torget, jag har ju sett dig några gånger och jag lade märke till den där kameran du hade. En vanlig kamera, de ser ju inte ut så där idag, det är vanlig systemkamera du har?

Nej det är en digital.
– Ja var det den du hade? Jag tänkte vad fan är det där för någonting… Flamman, kul!

Ja nu har vi precis fyllt hundra.
– Jag vet det.

Hoppas vi kan leva i hundra år till.
– Hundra år till ja, det är en evighet. Ni har redaktionen i Kiruna?

Nej den är i Stockholm, vi flyttade ner 87.
– Det är ett jävla svek… (Skratt) Ja men det får man ju säga. Den heter ju för fan Norrskensflamman. Det är ju fel det här. Det är dumt!

Vad ska vi göra?
– Ja, jag kan inte lägga mig i det där men jag blir bara förtvivlad. Att förstöra varumärken! Någon typ av kapitalistisk instinkt borde man ha!

Ja, jag är inte personligen ansvarig.
– Nej nej. Ja så ni har lämnat, hur gick det till?

Ja det var dumt, upplagan gick ner så då tänkte de att nu ska vi göra en rikstidning istället och så flyttade dem. Men så gick upplagan ner ännu mer.
– Ja det är klart.

Men det är svårt att starta nya tidningar.
– Ja, men ni håller ändå igång, med presstöd förstås.

Ja, vi fick en liten chock när folkpartiet sa att de skulle halvera det, men det verkar ju inte så nu.
– Vi får se, men det är väldigt obehagligt, naturligtvis, med den typen av hot hela tiden. Det är många tidningar som lever med detta. Vi får se vad de vågar. Men är du chefredaktör?
Ja.

– Och du är?
Redigerare slash fotograf.
– Slash? Ja, ja nu förstår jag. Jag är ju inte så ung att jag förstår sånt där språk! Ja ni får göra lite av varje förstår jag.
Ja ja. Det är det som är det roliga.

Cathrine, fotograf: När vill du att fotograferingen ska ske?
– Snacka först så fotar vi sen.

Jag tänkte uppehålla mig lite vid din gärning och ställa frågor kring det. Vilka drag i det Sverige som du ser idag tycker du minst om?
– Ja, det jag tycker minst om är eller snarare det jag är mest ängslig för är den djupa okunnighet som finns kring vår livsstils förenlighet med ansvaret för kommande generationers goda liv. Det finns en påtaglig, nästintill ”låt gå-attityd”, för de grundläggande överlevnadsformerna och då tänker jag på klimatfrågan naturligtvis. Det gör mig ängslig, man kan ju tycka att vi människor är okunniga om en sak men det betyder ju inte att vi är onda. Det finns ett mänskligt beteende, det finns en återvändande elitism som jag ser i det svenska samhället som inte så sällan är kombinerad med ett förakt för svaghet som vi har sett av och till genom historien, men som vi också ser idag. Det kan vara en del av förklaringen till att man kunde lägga sådana förslag i valrörelsen som man ju nu i praktiken har vunnit valet genom. Att säga att människor som är utsatta, utanför, de mår bäst av att utsättas för ytterliggare tryck och press. Den råa attityden som kommer och går genom historien, just nu finns den, det tycker jag illa om.

Men är inte det en produkt av en borgerlighet som har blivit fräckare och fräckare de senaste 20 – 30 åren?
– Ja det beror på hur man ser det. Det är nog en produkt av att Sverige har blivit allt mer integrerat i en internationell opinionsbildning och värderingsmassa. Det är nog snarare så skulle jag tro, den svenska borgerligheten är nog, tror jag, lika stark nu som tidigare. Jag tror inte att den är varken starkare eller svagare.

Inte?
– Nej det tror jag inte ett ögonblick på. Den svenska borgerlighetens partipolitiska uttryck har gjort ett val som de är ganska nöjda med men den svenska borgerligheten är väsentligt större än dess partipolitiska uttryck.

Tror du?
– Väsentligt större! Efter Bildts debacle så skämdes de så in i helsike. De misslyckades ju och det tog tio år för dem att, så att säga, skaka av sig det fiaskot och få folk att glömma det. Och sen är de tillbaka igen och vi kunde i den här valrörelsen inte använda argumentet ”kommer ni ihåg hur det var förra gången”, efter tio, tolv år så går inte det argumentet. Det partipolitiska borgerliga uttrycket har faktiskt slitit med det uttrycket i tio års tid, men borgerligheten har funnits där hela tiden under ytan i en lång rad organisationer. Ungefär lika stark och obruten, liksom jag skulle tro att det finns en svensk vänster, en progressiv som jag tror är i stort sätt oförändrad. Nu har vi förlorat regeringsmakten men vi kommer tillbaka.

Din politiska gärning inleddes ju i en period som var ganska otacksam med saneringen av statsfinanserna. Hur ser du på den perioden idag?
– Med blandade känslor. Jag är stolt över det vi gjorde, för att vi gjorde det. Det var inte så svårt att räkna ut vad som skulle göras, det svåra var att göra det. Det krävs inte någon särskild nationalekonomisk kompetens för att se att inkomster och utgifter måste balanseras över tiden, annars försätter man sig i ett beroende av någon annan. Det var tufft, ett och annat blev säkert fel under den processen, men det avgörande var att ta tillbaka makten över de offentliga finanserna. Att behöva stå och förklara varför vi skulle ha en viss nivå på utgifterna till grundskolan för amerikanska placerare i 25-årsåldern, som man fick göra, det var en mycket skakande upplevelse. De har inte med det att göra, tyckte jag, men nog hade de det eftersom de, med sina lån, finansierade de verksamheter vi bedrev. Så för en demokratisk socialist, för en socialdemokrat, är det ändå så att ska man bedriva en politik i reformismens anda så måste man också ha verktyg för att kunna åstadkomma någonting. Om de offentliga finanserna är sönderkörda så är du tillspillogiven. Så det handlade om att återerövra. Och jag har sagt internt i partiet någon gång att den gången vi stängde Barsebäcksreaktorn, eller talade om att vi skulle göra det, utan att räntorna stack i höjden, då hade vi på något sätt återerövrat makten över det politiska beslutsfattandet. Så det var det som det handlade om. Jag är glad över att vi klarade av den saken, allt som ingick i den ansträngningen var inte av sådant slag att jag är stolt över enskildheterna. Det hade kunnat göras på andra sätt men vi gjorde det och hade inte så mycket tid att vinka på. 

Men jag tänker på några speciella omständigheter som också hade ändrats, förutom själva statsfinanserna då. Den ena är den avskaffade valuta- och kreditregleringen och den andra är EU-medlemskapet. Du fick göra någonting som ingen annan hade gjort i vårt land, i alla fall fram till dess. Med dessa förutsättningar, kunde det ha gjorts på annat sätt?
– Ja, alltså du menar att det jag gjorde var tvingat av omständigheterna, att det var en automatisk följd av besluten, är det så du menar?

Ja, jag tänker
att den avskaffade valuta och kreditregleringen på något sätt drog ut proppen ur badkaret och sen var man tvungen att föra en viss politik.
– Ja, men du vet att den gjordes ju på åttiotalet och den gjordes utan att man samtidigt bestämde sig för att ha den finanspolitiska disciplin som vi rimligen borde ha haft och därmed så blev man väldigt sårbara. Men att tro att vi med en bibehållen valuta och kreditreglering skulle ha kunnat köra en finanspolitik av det slaget som Wibble och Co så att säga etablerade, det var heller inte möjligt. Jag brukar säga att Sverige fungerade som bäst ekonomiskt på 60-talet när vi hade en tioårig period med stadig ekonomisk tillväxt, låg inflation, låga räntor, nya jobb och bra reallöneutveckling. Vi fick tillbaka en liknande utveckling efter 1996 och vi har haft en utveckling under de här tio åren som, om man ser på makrotal, ju är av samma slag som 60-talets. Nu gör vi det i en internationaliserad, avreglerad miljö, då gjorde man det i huvudsak i en domestikreglerad miljö. Så det har gått att i båda miljöerna tillämpa den typ av principer i politiken som vi socialdemokrater står för. Högt skatteuttag, stor gemensam sektor, strävan till omfördelning via socialförsäkringssystemet, en väldigt viktig omfördelare. Det har gått och jag tror att det är en ganska modern och effektiv metod att bedriva politik, det går också i fortsättningen, fast det är svårare, det kräver större noggrannhet och det kräver att man inte slarvar.

Det finns ju de som anser att det var just under den här perioden som socialdemokraterna övergav sin traditionella ekonomiska politik. Affärsvärlden skrev, ungefär när du tillträdde som finansminister, att socialdemokraterna band ris åt sin egen rygg eftersom det blivit omöjligt att föra traditionell socialdemokratisk politik. Då menade man just avregleringen av krediter och valuta.
– Och med traditionell socialdemokratisk politik menade Affärsvärlden högt skatteuttag och stor offentlig sektor och kamp mot arbetslöshet, det var det man menade. Vi satte en ära i att utmana de där ekonomerna redan från början och den första striden vi tog det var ju när de sa att det inte gick att komma ner under fem procents arbetslöshet. Det var ju Bertil Ohlins gamla kungstanke, att det behövs ungefär fem procents arbetslöshet i en ekonomi för att det skulle vara flexibilitet. När vi väl kommer i regeringsställning, då har vi åtta procents öppen arbetslöshet och vi bestämmer oss för att vi ska ner till fyra, då var ekonomernas budskap fem. Vi kom under fem, vi kom under fyra och jag tror att det går att pressa arbetslösheten och driva traditionell socialdemokratisk politik ända ner mot tre procent. Där skulle jag oerhört gärna ha utmanat den där NAIRU-punkten, som det heter, nämligen när sysselsättningen blir så kraftig så att den pressar iväg inflationen. Det skulle ha varit oerhört intressant att med praktisk politik få göra den utmaningen. Vi kom ner till 3,9 och det hände ingenting med inflationen. Vi har nu haft kraftigt fallande arbetslöshet och vi ser inget utslag på inflationen. Jag tror inte att det är där det sitter, jag tror att arbetsmarknaden fungerar. Alternativet, då? Hade det gått att bedriva traditionell socialdemokratisk politik och inte varit med i de här avregleringarna som kom på åttiotalet? Hade Sverige ensamt kunnat stå fast vid en linje med bibehållen valutareglering och allt sådant? Det tror jag inte heller hade varit möjligt. Kom ihåg att det ändå är så att både på 1960- och på 2000-talen så är vår ekonomi fortfarande driven av exporten och kommer så vara under överskådlig tid. Jag tror inte att vi kan komma till ett ekonomiskt system som utan de här grundläggande dragen avviker från omvärlden.

Då kommer vi till det politiska problemet med detta. Du säger att Sverige idag har återupprättat denna succépolitik från 60-talet.
– Succépolitik säger jag inte men vi har haft fyra procent tillväxt, låg inflation, kraftig reallönestegring och 400 000 nya jobb, så det är klart att det är ett gott resultat.

Samma sak, fast till och med kanske lite mer, kan man se i Norge som ju också har oljeinkomsterna. Ändå håller Fremskrittspartiet på att bli det riktigt stora partiet i Norge. Jag tror att det har att göra med bristen på politiska visioner, alltså problemet är att man kan ha hur bra statsfinanser och allting som helst, men om inte socialdemokratin eller vänstern och så vidare pekar ut – hit ska vi, då kommer man att torska politiskt.
– Det är ingen oäven teori och jag tror till och med att den är riktig. Bara för att sortera ut specialfallet Norge först så måste man ju komma ihåg att det inte går att lura sig på att man är rik bara för att man har mycket pengar. För en stat gäller ju inte det utan man är ju rik om man har arbetskraft. Den norska situationen är ju den att de har mer pengar än vad de har arbetskraft. Så att när normännen inte klarar av att lösa sin vårdkvalitet exempelvis, sina problem med skolan, så kan ett missnöjesparti peka på det och säga, titta vilka enorma bekymmer vi har i vården men vi badar i pengar, låt oss använda oljefonden. Och i samma ögonblick som de släpper loss oljefonden i en norsk ekonomi utan arbetskraft, ja då blir det bara inflation av satsningen. Det är liksom deras ”helvete”, deras ”helvete” stavas ju oljefond och det är ju något som vi olyckligtvis inte behöver bekymra oss om. Men det är klart att vi skulle ha samma typ av problem om vi satt med det här. Jag följer ju inte norsk debatt så nära att jag vågar säga att de saknar visioner men det är nog riktigt att det är en mindre ideologisk debatt i Norge än vad det är i Sverige. Både svensk vänster och höger tycker jag är skarpare utmejslad än vad den norska är. Jag har ju ändå försökt under min tid att lansera nya uttryck för det politiska uppdraget, om man sen lyckas eller inte, det är en annan sak. Jag har haft några saker som jag har etablerat och jag tror att det är väldigt viktigt, när man talar om visioner, att man också har någon slags konkretisering av det. Att människor ser vad det betyder, att man kan göra någonting och att det är här och nu, inte bara sen och senare. Ungefär mitt i mitt regeringsansvar så etablerade jag de här stora internationella konferenserna med utgångspunkt från förintelsen som ju handlar om folkmord och som ytterst handlar om mänskliga rättigheter och som kom att bli en väldig internationell framgång och en stark framgång här i Sverige. Utgångspunkten var förintelsen men hela ansatsen handlade om folkmord som resulterade i att FN inrättade sin speciella ordning med en särskild rapportör för de här frågorna. Det var ett uttryck för hur man kan jobba med en visionär diskussion om mänskliga rättigheter som tar sin utgångspunkt i något som folk känner till. Hela tiden under min tid som partiordförande så har vi betraktat de gröna frågorna som den absolut viktigaste politiska uppgiften. Jag är övertygad om att kommande politikergenerationer får ägna allt mer tid åt dessa grundläggande överlevnadsfrågor och man kommer att märka att marknaden är i detta sammanhang en usel herre men en utmärkt tjänare. Det krävs politik, det krävs initiativ och det krävs gemensamt ansvarstagande för att detta ska vara möjligt att vända. Om sedan mänskligheten kommer förmå sig att ta detta gemensamma ansvarstagande, det återstår att se, men det är ju ingenting att sitta och vänta på utan det gäller att försöka göra någonting. För mig landar det i den här typen av initiativ som exempelvis oljekommissionen som ju någon kan skratta åt och driva gäck med, men det handlar ju faktiskt om detta. Vi måste bli av med det fossila bränslet, det handlar ju om bidraget till växthuseffekten. Det spelar ingen roll om det är gas eller kol eller olja, vi måste bli av
med det, hur gör man det? Hur gör man det i en värld som är så beroende av olja? Då hade vi en del enkla idéer och körde det där och jag tror att det kommer visa sig vara mycket mer visionärt än vad jag själv begrep, det är jag helt övertygad om.

Men problemet på kortare sikt då blir ju att man har en oerhört god ekonomi och båda de här idéerna om det gröna folkhemmet och förintelsekonferensen är ju visionära men kanske inte de frågor som väljarna bryr sig om här.
– Inte tillräckligt mycket.

Det politiska problemet blir ju då kanske att socialdemokraterna sanerar ekonomin och får fart på allting och sen måste man ändå överlämna till borgarna som kan sätta sprätt på dessa pengar och dela ut det till miljonärer. Eller som man har gjort i Stockholm när man har den här varannan borgarnas.
– Det är en mycket olycklig situation i Stockholm, den politiska utvecklingen här, som kostar stora pengar för den offentliga sektorn och skattebetalarna här. Du har rätt och man ska komma ihåg att den djärvaste visionen vi har är naturligtvis att pressa tillbaka arbetslösheten och komma till full sysselsättning. Det är klart att vi har varit framgångsrika där men inte tillräckligt framgångsrika, det måste man också säga. Den här valrörelsen var ju annorlunda än tidigare valrörelser eftersom vi mötte ju en politisk motståndare som ju inte utmanade vår samhällsmodell med de stora skattesänkningarna. I alla fall så sa man inte att det skulle bli stora skattesänkningar. Sedan visar det ju sig att det ändå summerar till 130 till 150 miljarder och man börjar addera på vad det kommer att handla om. Så retoriken var, om ni röstar på oss så får ni någon slags sosse-variant-light, det blir inte sämre. Och folk sa, det går ju så bra nu så vi kan väl pröva. Något sånt blev det av det och det var en väldigt svår situation för oss. Vi är bäst när vi hamnar i en konfrontation med högern, då är vi bäst, då får vi fart på våra valarbetare. Den här gången var det en lite förvirrad situation. Hade vi haft det opinionsläge vi har i dag, två månader efter valet, då hade vi vunnit valet. Nu är det ju så att det börjar gå upp för människor vad det var som låg i det här förslaget som de egentligen talade om. Det lyckades vi inte klara ut i valrörelsen och de ville ju inte heller berätta om det.

Man kanske kan tillägga att medierna inte var så villiga att granska.
– Nej, det kan man väl säga utan att man behöver gå till någon överdrift. Det var en påtaglig svårighet att få någon granskning av de borgerliga.

Men två ganska konkreta problem om man tittar på den budget som ni skulle ha förverkligat nu, som nu ligger som en skuggbudget, så kan jag inte riktigt se att den innehåller några satsningar. Du gick ut med att nu ska vi göra en stor satsning på äldrevården, tio miljarder under några år och en tandvårdsreform.
– Alltihopa ligger där men det gäller hela mandatperioden. Det måste du också förstå att vallöften sätts ut för mandatperioden, de här är fördelade på år, vissa ligger för 2007, vissa 08 och andra 09. Och det där finns redovisat, det måste finnas en motion om hur det är utlagt för åren, allting finns där.

Visst, men borgarna kunde sätta sprätt på 40 miljarder nu som de delar ut till de rikaste. Ni höll en väldigt återhållsam profil utifrån det statsfinansiella läget.
– Ja men notera att av de 40 miljarder som de delar ut till de rikaste, sopar de ju hem med besparingar, nu pratar man om att det är 20 miljarder på A-kassan. Så det blir ingen köpkraftspåspädning i ekonomin. Argumentet mot skattesänkningar nu är ju inte av det slaget att det saknas pengar i statskassan. Argumentet är ju makroekonomiskt, vi har en dundrande högkonjunktur och i den ska man inte stimulera efterfrågan ytterliggare. De gör det, de har inte full täckning utan brer på lite. Men deras idé är ju att man omfördelar, de gör en åtstramning fast de själva inte avser att det ska vara en åtstramning men det är en åtstramning hos de människor som konsumerar till sista kronan. Men statsfinansiellt finns det ett utrymme just nu, men inte makroekonomiskt.

Men var det ett tillräckligt offensivt valmanifest?
– Nja, det kan diskuteras. Om vi skulle ha varit åtminstone retoriskt, presentationsmässigt, skulle vi ha varit betydligt mer offensiva vad gäller exempelvis sysselsättningsfrågan för att få en konflikt till stånd. Men du ser här nu, förra veckan, nådde vi fyraprocentsmålet vilket vi såg att vi skulle göra. Man blir glad över resultatet, men lite förbittrad naturligtvis när man ser att resultatet kommer först nu. Fyra procent är en etapp mot full sysselsättning.

Man vill ha en tydlig höger- vänsterkonflikt, det finns en annan sak som för mig verkar störa detta och det är det faktum att Sverige är med i EU och från EU-kommissionen kommer ju en strid ström av liberala förslag som jag tror att du inte håller med om andemeningen i och så. Det kommer upp om apoteks och spelmonopolet och så vidare, är inte detta ett problem att Sverige å ena sidan ska vara med där och vara en god elev och å andra sidan vill man ha en konfrontation mellan moderater och socialdemokrater.
– Jag försvarar vårt EU-medlemskap och jag är anhängare av det men jag försvarar inte alla förslag som kommissionen lägger fram. Väldigt mycket tar plötsligt formen av inre marknad och tar överhanden över andra saker, i den meningen är ju konstruktionen till viss del extremt liberal. Ta exempelvis en sådan sak som alkoholpolitiken, spelpolitiken nämnde du själv, apoteksmonopolet det finns flera sådana saker som är av det slaget att plötsligt är inte konkurrensen tillräckligt stark. Och då ska man avreglera monopol som vi har etablerat därför att vi faktiskt har ett socialt motiv för det. Där finns en betydande konflikt och kollision mellan en svensk folkrörelsepolitkers perspektiv och EU-systemets, det är ingen tvekan om det. Å andra sidan är den konflikten så betydande att jag ska säga att det är för mig nog för att träda ur organisationen? Nej. Jag tillhör de som ändå i min analys hamnar i det läget att kapitalet blir allt mer internationellt. Vi har ingen kraftfull politisk organisation någonstans som håller emot ett internationellt kapital. Fackföreningsrörelsen har ju aldrig varit tillräckligt stark internationellt, den var väl som starkast egentligen vid den tidpunkt då Flamman grundades, men sedan dess har det väl varit en ganska dyster resa. Vi får väl se om det här nya kommer att resultera i någonting. Det ända vi har är några politiska organ, nivåer, lite handelsregler för frihandel, lite WTO-regler och lite i FN-systemet men sen kommer man nog fram till att det mest kraftfulla som finns som motvikt just nu där politiker har ett inflytande är EU. Sen har ju inte alla politiker samma uppfattning som jag, vilket blir nästa diskussion att ta. Vi har inte för många politiska nivåer som balanserar ett internationellt kapital, vi har för få, och den enda vi just nu tycks ha och som också är rätt skaplig är EU. Vi bör utveckla den, inte avveckla den, det är min slutsats.

Kommer det något ekonomiskt system efter detta?
– Ja det är en intressant diskussion, en väldigt intressant diskussion.

Det kanske är en dum fråga…
– Jag kan väl tala om för dig att det är första gången som jag får frågan.

Är det så?
– Under alla mina år… Och det är klart att det var du som skulle ställa den…

Då har vi gjort vår plikt.
– Det motiverar tidningens existens…

Jag ställer en bättre fråga. Högerextremismen har vuxit i Europa och
även i Sverige, även om den är minst här. De lockar många, kanske främst manlig arbetarklass, många av de här partierna. Hur ser du på den utvecklingen och hur den kan mötas? Blir det som i Norge så urgröper den ju möjligheten för vänster eller reformpolitik.
– Problemet i Norge, och även i Danmark, det är ju inte att de kräver mindre sociala reformer och mindre av offentliga utgifter. Dansk folkeparti och Fremskrittspartiet bjuder ju ständigt över i de frågorna och Dansk folkeparti har ju en klasskampsretorik när det handlar om att exempelvis angripa invandrarna som utgår ifrån att det är vi i arbetarklassen som sitter trängst till. Sen när man då kommer till praktiska förslag är det ofta så att de är motståndare till nedskärningar i offentlig sektor och vill ha mer. Men det försvagar den organiserade vänstern, den så att säga seriösa vänstern, genom att man har läckage av väljarstöd över i en populistisk rörelse vars främsta syfte ju inte är att bygga ut välfärden utan att åstadkomma en attack på de mest utsatta i samhället. Så är det, så det är klart att du har rätt, den försvårar långsiktigt även om de använder sig av taktik. Jag måste säga att vi får väl också börja fundera över vår taktik och det handlar om att vi måste möta detta, vi måste ta debatten. Jag brukar fråga, vad heter Sveriges fem ledande Sverigedemokrater? Det är ingen som kan svara på det och det är ändå ett parti som har tre procent i Sverige så det är ingen marginell politisk rörelse. Det är väl som med trollen, de spricker när de kommer ut i ljuset och det är likadant med de här, jag tror att nu är de så pass stora och så pass etablerade att de måste tvingas försvara sina uppfattningar i offentlig debatt. Det kommer att bli en smärtsam process, en del sådana debatter kommer innebära att de får ytterliggare uppmärksamhet och kanske mer framgång, men i det långa loppet kommer det inte att bära, det tror inte jag.

Men betänk att många av de partier som finns i Europa har mötts i debatter och har ändå vuxit, jag tänker på Jörg Haider och Le Pen.
– Jörg Haider är ett moras, det är det ju, Le Pen är en bättre diskussion tycker jag. Österrike är så speciellt som politisk kultur och Haider har ju spruckit flera gånger och är ju i praktiken ute. Men det är klart att det finns en fascism i Europa. Det var ju inte så värst länge sedan de också hade det demokratiska greppet om Europa. Före andra världskriget var det ju faktiskt så att de hade genom val kommit makten, val och statskupper i förening men med betydande folkligt stöd så det finns ju en sådan folklig tradition i Europa det ska vi inte blunda för. Men jag kan inte se annat än att det budskap som den europeiska extremhögern förmedlar är av sådant slag att det bär fröet till sin egen undergång. De är rädda för framtiden, de är rädda för förändringen, för i förändringen ligger det här med internationalisering, rörlighet, andra människors kulturer, religioner och uppfattningar kommer så att säga komma till oss, vi kommer att blandas och vi kommer att möta annat och det skräms. Men att stänga för detta går inte och de som försöker stoppa den historiska utvecklingen, som ju ändå pågår, kommer så småningom besegras av den, det är jag ganska säker på. De har ett budskap och en politisk hållning som går att förkunna i en brytningstid men som inte bär i en mer konstruktiv fas.

Det kommer att gå över?
– Ja, jag är ganska säker på det. Det är en enorm strukturförändring som Europa går igenom om vi tar exempelvis Frankrike som går ifrån det tunga industrisamhället över till det som kommer därefter, utan att egentligen ha samhälleliga ambitioner att se till så att alla kommer med. Det är klart att det skapar många förlorare. Där finns grogrunden för det här.

Ska inte sossarna ha en dagstidning?
– Jo det tycker jag. Aftonbladet har ibland spelat den rollen. Men jag undrar om det inte är nätet som det handlar om.

Men med nätet så når du inte dem ni vill nå.
– Just nu ja men hur tror du att det är om 20 år?

Ja om 20 år, ska vi försmäkta i väntan på det? Jag frågade några sossar som var ute och knackade dörr i Uppsala: Vilka tidningar läser ni om ni vill läsa en socialdemokratisk tidning? Då blev det helt tyst och så sa de, ”Kan man prenumerera på Dalademokraten?” Så är läget för era aktivister och det är inte bra i längden.
– Nej. De har Arbetarbladet i Uppsala.

Gävle.
– Ja men de har en redaktion i norra Uppland.

Jaha, okej.
– Det är ett problem, det är ett stort problem. Och varje gång vi har försökt med storartade ansatser har det blivit magplask, vi har buklandat. 

Är det verkligen så?
– Om man tittar på Stockholmstidningen som var den sista stora satsningen i huvudstaden.

Det var alltså Stockholmstidningen som tog knäcken på tidningsvisionerna?
– Ja det var nog det . Den var ju en journalistisk framgång. Men de hade glömt marknadsavdelningen.

Ja det kan man aldrig göra.
– Nej men det hade de gjort. (Till Peter Akinder) Buklanda. Vi borde använda det mer. Ett jävla bra ord. Det ska man säga om Reinfeldt om något halvår att han har buklandat.

Tvålen.
– Tvålen ja det är tvålen. Kan en tvål buklanda?

Det är roliga bilder man får i huvudet i alla fall.
– Ja precis, det är ju så med det ordet. Ja ska vi slasha fota?

Cathrine, fotograf: Ja vad föredrar du för miljö, vill du sitta?
– Nej men ta någon bild som är till min fördel. 

Kan vi ta någon bild som dokumenterar detta möte så att folk inte tror att vi hittar på allting?
– Ja, bara man får läsa intervjun och så att man får se att allt är i ordning. 

Ja visst.
– Jag måste säga att det var första gången jag sprang på, jag har varit i norrbotten några gånger för länge sen då, men jag tycker att det här var jävligt roligt med Flamman!

Ett spöke från historien…
– Ja ni lever! Vart ska jag stå?

Cathrine, fotograf: Vad vill du, ska vi först ta ett handslag kanske.
– Nej inte ett handslag, det ser ut som ni kryper för kapitalet.

Vi kanske kan sitta mittemot varandra.
– Vi kan stå så här och prata tycker jag. Varifrån kommer du?
Stockholm. Född i Bromma.
– En Etzler – från Bromma, det är fan inte bra alltså… Det är ingen miljö som har fostrat några klasskämpar.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 29 mars, 2024

Högern planerar en bostadspolitisk chockdoktrin

Byggbolagen hamstrar byggrätter i väntan på att staten tar initiativet igen. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Den svenska byggkrisen är politiskt skapad för att ramma igenom marknadshyror. Men vad som krävs är det motsatta – att staten tar ansvar igen.

Bostadsbyggandet är inne i sin djupaste kris sedan 1990-talet. Byggtakten i Sverige mer än halverades under 2023 jämfört med 2022. I Stockholm rasade den med 70 procent. Under januari månad 2024 var antalet konkurser i byggbranschen dubbelt så många som det genomsnittliga antalet per månad de senaste 10–15 åren.

Tvärniten i byggandet slår hårt mot byggarbetarna. Förra året varslades 9 166 personer om uppsägning i byggbranschen, mot 3 611 året innan. Antalet arbetslösa i Byggnads a-kassa har ökat med 50 procent det senaste året. Branschen varnar nu för att en hel generation yrkesarbetare ska lämna branschen för att aldrig komma tillbaka igen.

I andra änden drabbar byggkrisen också alla som behöver någonstans att bo. Enligt Boverket behöver det byggas över 67 000 nya bostäder varje år fram till 2030 för att inte bostadsbristen ska förvärras. Ändå påbörjades bara runt 27 000 förra året, och i år räknar man med att hamna på mellan 14 000 och 19 000 bostäder.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen. I stället hoppas man passivt på att sänkta räntor ska vända utvecklingen på sikt. Under tiden förvärras bostadsbristen och viktig kompetens går förlorad. Varför gör regeringen ingenting?

En anledning till att man låter krisen eskalera nu kan vara för att kunna driva igenom kontroversiella bostadspolitiska reformer längre fram. Regeringen vill skapa ett momentum för en bostadspolitisk chockdoktrin. I början av mars förklarade finansminister Svantesson (M) öppet att man försöker få med sig Sverigedemokraterna på att införa fri hyressättning i nyproduktion.

Tidöregeringen saknar helt planer för att överbrygga lågkonjunkturen och hålla uppe byggandet under krisen.

Samtidigt pågår en intensiv kampanj från näringslivshåll för att på sikt införa marknadshyror i hela beståndet. Precis innan årsskiftet släppte Bofrämjandet en rapport om hur hyresmarknaden avreglerades i Finland på 1990-talet, och förra veckan kom även Timbro med en rapport om att det är dags att följa vårt grannlands exempel och släppa hyresmarknaden fri.

Problemet är att Timbro bara berättar halva sanningen om Finlands bostadspolitik. Det är nämligen inte marknadshyrorna som har hållit i gång byggandet på höga nivåer, utan snarare deras statligt subventionerade och centralt planerade bostadspolitik. Något som nästan helt saknas i Sverige. I jämförelse med oss är Finlands bostadsförsörjning planekonomisk.

Med Timbros förslag skulle deras uppdragsgivare, fastighetsägarna och hyresvärdarna, kunna göra enorma vinster på att chockhöja hyrorna i det befintliga beståndet utan att det byggs några nya bostäder över huvud taget. Sedan föreslår Timbro att staten kraftigt höjer bostadsbidragen – skattepengar rakt ned i fickorna på hyresvärdarna.

Hyresgästföreningen välkomnar dock att grannlandet till öster lyfts fram i debatten och pekar i en egen rapport på tre saker som vi bör lära av Finland: lägg en procent av BNP på statliga byggstöd, centralisera den fysiska planeringen av bostäder och inför en hög fastighetsskatt för planerad men obebyggd mark så att byggbolagen slutar hamstra byggrätter.

Tyvärr sitter Tidöregeringen i hyresvärdarnas knä, och kommer inte ta till sig av det som verkligen funkar i Finland. När det blir dags för den bostadspolitiska chockdoktrinen kommer de snarare köra på Timbro-linjen – där kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.

Enna Gerin
är biträdande chef på den fackliga tankesmedjan Katalys.
Utrikes 29 mars, 2024

Vår man på månen

Illustration: DGIM studio/Adobe Stock.

Sedan rymdfärderna inleddes har astronautens roll förändrats. Från nationell hjälte och erövrare är hen i dag en relaterbar vardagsperson med klimatångest. Men det är fortfarande svårt att hitta ett övertygande syfte med de dyra resorna.

När den amerikanska tv-kanalen ABC år 1955 visade den Disney-producerade dokumentären Man in Space sågs den av 42 miljoner tittare. Efter reprisen 1956 hade hälften av alla amerikaner sett den, och av dem ansåg 38 procent att det snart kommer att vara möjligt att åka till månen, jämfört med 15 procent 1949. 1

Från Jules Vernes romaner till filmer som Christopher Nolans Interstellar från 2014 har rymdfärderna i fiktionen framställts som förverkligandet av en dröm – av ett naturligt, allmängiltigt och tidlöst begär. Men för erövringen av rymden behövde först samtycke skapas. De vetenskapliga framstegen och medvetenheten om planetens omfång som skapats av satellitbilderna av jorden bidrog till detta. Så även den heroiska bilden av astronauten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.