”Det är ju typiskt att de använder en låt av Trent Reznor, eftersom han gjorde filmmusiken till den amerikanska versionen av Män som hatar kvinnor.” Så tänker jag. Sedan tänker jag: ”Kanske är det en låt från filmen. Det vore ju passande.”
Varför vore det passande? Jo, för jag lyssnar på P1-dokumentären Den fastspända flickan som handlar om en ung kvinna som utsatts för just män som hatar kvinnor. Dokumentären, som väckt mycket uppmärksamhet, berättar om Nora och den är en studie i svek. Noras liv är en nedåtgående spiral av misshandel, institutioner, självskadebeteenden, vanvård och sexualiserat våld. Som 17-åring blir Nora så grovt våldtagen att hon hamnar på sjukhus. Den skyldige ska visa sig vara dåvarande polischefen Göran Lindberg. Och han kommer att straffas. Men det är inte slutet på vidrigheterna som Nora utsätts för.
Dokumentären, som går att lyssna på på Sveriges radios hemsida, är omskakande. Kanske för omskakande – gång på gång styr mina tankar över till musiken. ”Det låter mer som något från The Girl with the Dragon Tattoo– än Ghosts-skivorna.” Och mina flyende tankar är ganska talande. För jag, liksom du, eller i alla fall de flesta som läser det här, vill inte tänka på mäns våld mot kvinnor. Det psykiska våldet, det fysiska våldet, det sexualiserade våldet.
Vi tänker att vi tänker på det. Men det gör vi inte.
Det strukturella, trubbiga våldet som kan räknas i oavlönat arbete, trasiga ligament och knaprade piller går att tänka på. Det talar vi om. Men det andra. Det trillar in i tystnad. Det är för fult, för privat, för skrämmande. Det säger alldeles för mycket om oss människor. Om män.
Lättare då att tänka på populärkulturella referenser.
När jag lyssnat på dokumentären plockar jag fram tre skönlitterära böcker om mäns våld mot kvinnor ur bokhyllan. Jag tänker att jag ska skriva om dem, tipsa dig som läsare om dem. Det får mig att känna mig aningen bättre till mods. Som att jag håller våldet i min hand och kan kontrollera det.
En tröst. Och ett självbedrägeri.
Det är här jag borde summera texten. Nå en poäng. Men det finns ingen. Jo, förmodligen, men jag kommer inte på den. I vissa ögonblick, ställd inför verkligheten, känns kultur så futtigt. Att skriva en krönika. Att tänka på musik istället för att lyssna till en kvinnas vittnesmål. Att klädsamt tvivla i dessa spalter.