Civilisationen är en tunn fernissa, som när som helst kan krackelera och slå över i barbari. Det har blivit särskilt tydligt den senaste månaden. För bara några veckor sedan slog Israels regering ifrån sig anklagelser om att de skulle ha bombat ett sjukhus. Nu skickar de precisionsrobotar mot vårdinrättningar, omringar dem och skjuter civila som försöker fly därifrån, och dödar för tidigt födda spädbarn genom att stänga av elektriciteten.
Israel har alltid vägrat erkänna att Nakban ägde rum 1948, då tusentals palestinier massakrerades och hundratusentals fördrevs från sina hem för gott. I förra veckan sade Israels jordbruksminister Avi Dichter i en tv-intervju att regeringen nu ”genomför en andra Nakba.” Ett erkännande som hade varit välkommet i alla andra sammanhang, men som nu inte kan ses som något annat än en apologi för en pågående etnisk rensning.
Denna iskalla ärlighet blandas dock fortfarande upp med lögner. I takt med att antalet dödade civila i Gaza har ökat till över 11 000, men förmodligen långt fler, hävdar Israel att den stora majoriteten döda är Hamas-anhängare och därmed terrorister.
Men inte ens sådana falskheter är de värsta som har spridits den senaste veckan för att motivera de ständiga krigsbrotten. I förra veckan intervjuade nyhetsankaret Piers Morgan britten Douglas Murray som rapporterade från Gaza, iförd hjälm och skyddsväst med ordet ”press” på. Murray är dock snarare en debattör än journalist. Han tillhör den ”postliberala” delen av högern och har med böcker med titlar som The strange death of Europe bidragit mer än många andra till det islamofobiska klimatet i Europa. I intervjun förklarar Murray att Hamas faktiskt är värre än SS-förbanden på östfronten under andra världskriget: de senare mådde ju dåligt över massmorden på civila, till skillnad från Hamas-soldaterna som njöt av att begå sina dåd. Som många påpekat är detta en tillrättalagd historieskrivning, eftersom bilder finns på SS-soldater som glatt poserar vid lik.
En hel kultur förträngs och minnet av dem som mördats skändas – allt i namn av försvaret av en stat som i detta nu begår krigsbrott mot och etnisk rensning av en annan befolkning
Inte nog med detta, Murray publicerade också en artikel i den anrika judiska tidskriften Jewish Chronicle. Där förklarade han att nazisterna till skillnad från Hamas tvingades ta till alkohol för att döva sina samveten. Underförstått: Hamas är värre än nazisterna, och därför är allt legitimt i kampen mot dem – inklusive massmord på civila. Frågan om han även ser Hamas bruk av amfetamindrogen captagon vid attackerna som förmildrande: de vita pillren hittades i fickorna på flera döda terrorister.
Samma dag började denna talepunkt spridas av svenska debattörer som Ivar Arpi och Adam Cwejman. Tyvärr nådde de också till Tyskland, där regeringsföreträdare som hälsoministern Karl Lauterbach slog fast att intervjun var ”extremt sevärd”. När det påpekades att Murray relativiserar Förintelsen raderade han snabbt tweeten. Det är uppenbarligen många som ser den pågående krisen som ett tillfälle att rentvå sin egen nationella historia.
Denna rehabilitering av nazisterna är inte bara skrämmande för dess potentiella politiska konsekvenser – den innebär också ett skändande av nazisternas judiska offer. Men det är knappast förvånande i ett land som Tyskland, där det politiska etablissemangets stöd till Israel är så ovillkorligt att en historiker kan hävda att varje bomb som faller över Gaza är Hamas fel och därför deras ansvar, och där ramsan ”from the river to the sea, Palestine will be free” numera är lika straffbar som ”Sieg heil”.
I ett land så besatt av att bekämpa antisemitismen är det ironiskt nog just dessa Israel-anhängare som gör sig skyldiga till dess mest lömska uttryck. För som den tyska judinnan Deborah Feldman skrev i The Guardian i måndags är det inte bara palestinier som förvägras en röst i Tyskland – även icke-sionistiska judar misstänkliggörs. Den enda politiskt acceptabla judiska identiteten är en sionistisk sådan, oavsett vad Israel gör i dess namn.
Men enligt nästan alla moderna definitioner av antisemitism är just detta sätt att sätta likhetstecken mellan judar och staten Israel ett av de viktigaste kriterierna. Den tyska fetischiseringen av Israel – vars försvar Angela Merkel hävdade var ”Staatsräson” (ungefär nationell plikt) – bygger på ett förnekande av den extremt rika judiska historien – från socialistiska bundister till ultraortodoxa antisionister – till förmån för en snäv sionism som i detta nu leds av en regering som använder ett fascistiskt språkbruk.
En hel kultur förträngs och minnet av dem som mördats skändas – allt i namn av försvaret av en stat som i detta nu begår krigsbrott mot och etnisk rensning av en annan befolkning. Det är så groteskt att det knappt går att ta in.
