Det finns en tradition av organiserat och kollektivt självförsvar inom den europeiska arbetarrörelsen. Bland olika organisationer så kan tyska Roter Frontkämpferbund nämnas, aktivt under 1920-talet. Orsaken till detta organiserande är verkligheten, hur polismakten agerar i förhållande till arbetarrörelsen; ytterst sett hur staten fungerar.
Oavsett medvetet teoretiserande kring delar av statsapparaten eller inte, så har det konkreta behovet funnits. I dag kan det vara vettigt att återuppliva denna tradition. Vi kan exempelvis uppmuntra och propagera för att fackföreningar eller hyresgäster påbörjar en beredskap för att freda sig från attacker och närvaro av hotfulla fascister. Det vore ett kvalitativt steg framåt. Ännu längre fram i tiden, i takt med att vårt statskick ändras till ett socialistiskt sådant, så behövs en rekrytering från arbetarrörelsens led till en ny och professionaliserad ordningsmakt. Med utbildning och förmåga att även utreda och stävja brott i största allmänhet.
Alltså ett fullgott och rättssäkert alternativ till dagens polisväsende. Men det är tyvärr ännu inget som är förverkligat. Tills dess måste vi därför förhålla oss till ”den reellt existerande antifascismen”, vilket i dag är företrädesvis unga människor i den så kallade autonoma miljön. Kunskapen och erfarenheten att skydda personer som enligt fascistiskt världsbild ska utrotas finns där. Därmed borde också arbetarrörelsen i bred bemärkelse, med dess olika inriktningar, erkänna den viktiga funktion som de autonoma fyller.
Även om den självständighet som den autonoma rörelsen historiskt sett har förespråkat också innefattar att hålla sig utanför arbetarrörelsens formella organisationer, så är det dessutom så att flertalet av dess organiserade medlemmar antingen arbetar inom, eller har en bakgrund färgad av, LO-yrken. De är därför samtidigt en del av arbetarrörelsen, om än i en annan mening än vad vi vanligen lägger i ordet ”arbetarrörelse”. Historikern Karl Heinz Roth kallar detta fenomen för Die ”andere” Arbeiterbewegung, den ”andra” arbetarrörelsen. Min förhoppning är att såväl den traditionella och mer formaliserade arbetarrörelsen som den andra arbetarrörelsen närmar sig varandra. Det vore också lämpligt givet dagens lägre organisationsgrad i fackföreningar och svårigheterna att få ett fast jobb, att vi i dag inte kan vara lika knutna som tidigare till en arbetsplats.
Efter den våldsamma repressionen av demonstranterna mot SvP i lördags i Malmö, så var polisens pressinformatör Ewa-Gun Westford ovanligt rättfram: ”Det här är vårt sätt att arbeta”. Det borde mana till eftertanke och reflektion från de inom arbetarrörelsen som främst kräver en utredning av polisen, och som lyfter fram kravet på ett ”ansvarfullt polisarbete”, likt Vänsterpartiet i Malmö. Är inte det en ganska naiv inställning, givet att polisen uttryckligen säger att det är deras sätt att arbeta på? Det är ju vad poliser faktiskt gör i sådana här lägen, deras funktion i samhället, deras uppdrag.
Frågor som berör fascism, självförsvar, polis, juridik, stat och rättssäkerhet måste fördjupas inom speciellt Vänsterpartiet.