Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.
I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.

Finanskrisen är ett resultat av en långdragen marknadsfundamentalistisk offensiv. I tre decennier har privatiseringar och mer osäkra anställningar varit melodin. Lönernas andel av produktionsvärdet har sjunkit, liksom skattenivåerna. Det har lett till växande inkomstskillnader och en explosionsartad tillväxt av finanssektorn.
1980 var världens BNP ungefär lika stor som de samlade finansiella tillgångarna. 2007 värderades de finansiella tillgångarna till cirka 3,5 gånger BNP. Rikedomarna byggde på uppblåsta krediter. Banker och mäklare gjorde stora vinster på att administrera dem. När bubblorna spruckit, kan samma grupper som tjänade gott på den ordningen också bestämma hur notan ska betalas.

Och den notan är så stor, att det blir frågan om en historiskt omdanande övervältring. Det handlar inte om annorlunda prioriteringar i en budget, utan om strukturella ändringar: Arbetsmarknad, socialförsäkringar och pensionssystem organiseras för en skärpt omfördelning till samhällets rika och mäktiga. Överallt är prognoserna att det privata konsumtionsutrymmet ska växa, medan det offentliga tuktas – och blir ett skyddat vattenhål för privata profitörer.
I Sverige berömmer sig regeringen för att ha ”klarat” krisen med ”starka finanser”. Retoriken är skamlös. Arbetslösheten ökade snabbare än EU-genomsnittet efter finanskrisen. I ett europeiskt perspektiv är de svenska skattesänkningarna dramatiska. Den reella täckningsgraden i a-kassan har sjunkit till under OECD-genomsnitt. Fattigdomsnivåerna bland sjuka och arbetslösa har stigit brant. Sverige har dessutom redan ett av västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad ström av sparpengar. Det har med andra ord dels redan skett stora strukturändringar – dels har marken förberetts för raskare kliv in i en ”era av lägre ambitioner för det offentliga”.

Nu avgörs framtiden för europeiska välfärdsstater. Borgerligheten vet vad den vill och måste. Till sitt stöd har den en frustande högerpopulism som lägger frätande rökridåer av främlingshat runt nedskärningspolitiken.
Mot det står – ja, vad? Hittills har de politiska partierna på vänsterkanten i Europa i bästa fall varit förvirrade och initiativlösa. Detta när behovet av fler offentligt anställda, stora statliga investeringar och en väsentligt mer progressiv skattepolitik är så uppenbart. Det har gått illa. Det bör vara en huvudinsikt också för de kris-, kaos- och framtidskommissioner som tillsatts efter valet i Sverige. Den som ställer sig vid sidan av de mest centrala striderna i europeisk politik kommer att bli både omsprungen och nedtrampad av historien.