Okategoriserade 13 oktober, 2004

”Det är på lokalplanet förändringar måste ske” – Flamman har träffat en av huvudpersonerna bakom offensiven för välfärdsstaten i Norge

I förra veckan reste Flamman till Trondheim. Där undersökte vi hur facket och vänsterpartierna börjat vända den politiska trenden mot privatiseringar och ökade klyftor. En bakgrund till Trondheimsmodellen är kritiken inom norska LO mot privatiseringarna. Men också att föreningar som For velferdsstaten och Attac kritiserat utvecklingen. Asbjörn Wahl personifierar den nya offensiva attityd som sprider sig i Norge. Flamman träffade honom på hans kontor i Oslo.

Den långa valkampen – så kallas den kampanj som redan startat inför valet 2005 i Norge. Efter att LO i Trondheim visat möjligheten att samla till motoffensiv, har hela norska LO krävt ny kurs.
”Mange organisasjoner arbeider for å prøve å påvirke innholdet i valgkampen fram mot stortingsvalget høsten 2005. LO i Oslo og Attac Norge m.fl. har utarbeidet et kort felles grunnlag for en 2005-kampanje. Initiativet skal ikke oppfordre til å stemme på et bestemt parti, men krever ny kurs for Norge – bort fra markedsliberalisme, privatisering og forskjellsutviking og for utjevning og en styrket, modernisert velferdsstat.”
I mångt och mycket är detta vad Asbjörn Wahl arbetat för under flera år. Asbjörn Wahl är den enda som jobbar avlönat med organisationen For velferdsstaten, som i flera år fungerat som tankesmedja och samordnare för en motoffensiv. Wahl menar att det är helt logiskt att rörelser som Attac och LO – och inte partierna – börjat offensiven. Det är fackföreningarnas medlemmar som känner av vad den nyliberala politiken leder till. Och medan partierna primärt siktar på regeringsinnehav är rörelsernas uppgift att organisera människor. Men hur långt har man egentligen kommit i Norge? Är det ett genombrott?
– Nja, jag skulle säga att vi är i en tidig fas av offensiv. Det krävs mycket för att vända politiken. Ett stort problem är att organisationerna på nytt måste lära sig att organisera kamp. Konsensuspolitiken har dominerat länge i Norge.
– Vi måste förstå socialdemokratins inställning fram till 1970-talet. Att de hade vunnit. De hade vunnit makten i samhället och nu skulle man bara reformera sig in i socialismen. Redan under den här perioden skedde avideologiseringen. När sedan högerns motangrepp kom, förstod man det helt enkelt inte – eftersom man trodde sig ha vunnit den politiska kampen. Ett av de avgörande slagen gällde till exempel avskaffandet av kapitalkontroll. Kapitalkontrollen är helt nödvändig för en välfärdsstat. Alla länder avskaffade den under 1980-talet utan diskussion. Därför att de inte fattade vad som hänt. Socialdemokratin har inte förstått sin historia. Därför är det enda de har att hoppas på idag en ny klasskompromiss. Arbetsgivarna skrattar hela vägen till banken.
Läget är annorlunda för vänstern. Vänstern är på vissa plan tillbaka på ruta ett när det gäller sociala framsteg.
– Nu ryker det vi vann här i Norge 1919: Åtta timmars arbetsdag. EU-kommissionen lägger nu förslag som handlar om att radera åttatimmarsdagen.
I denna situation är det otillräckligt att rösta på partier till vänster.
– När jag idag tittar på de centrala politikområdena, kan jag inte se någon skillnad längre. Vi har haft 20 år av högerpolitik. Högern inledde den nyliberala politiken i Norge och Arbeiderpartiet fortsatte den! Det viktigaste är inte nya personer i regeringen utan ny politik.
Asbjörn Wahls arbete består mycket av att skriva rapporter och att ”dra landet runt”. Intresset är enormt. Efterfrågan på annat än marknadsliberala lösningar är stor.
– Egentligen bidrar jag inte med faktakunskap om hur det står till. Folk som jobbar i kommunerna eller facket vet hur det ser ut. Det jag har gjort är att politisera kunskapen, att konkret visa hur nedrustningen hänger samman med att välfärdstatens grunden tas bort och att det är politiska val som görs.

Inom fackföreningarna pressar sig privatiseringskritiken upp nedifrån, som Wahl uttrycker det. Men partierna till vänster är långsammare. När väl LO har tagit sig ton har Arbeiderpartiet och Socialistisk Venstreparti varit försiktigare. Ap och SV gick nyligen ut och försäkrade väljarna att man inte skulle höja skatten ifall man vinner valet 2005. Då gick ett antal tunga företrädare för LO ut och sa att det är nödvändigt att höja skatten om man vill rädda välfärden. Och processen har kommit för långt för att stoppa.
– LO kommer aldrig bli så servilt som det har varit tidigare.

Det är här Trondheimsmodellen eller andra exempel blir relevant för vänstern. I Trondheim har LO tagit initiativ till en ny kurs – stopp för privatiseringar och ett försvar av välfärdsstaten som både bygger på en kvalitetsgaranti för medborgarna och garantier för att de anställda skall få inflytande över sitt arbete.
– Det är viktigt det som händer i Trondheim, också för utvecklingen i Norge. En uppenbar risk är att också en stor kommun som Trondheim står och faller med stortingets beslut. Det kan bli frågan om utdragna strider. Jag tror att en helt avgörande sak är att arbeta med deltagande demokrati. Det handlar på ett sätt om att säkra basen för vidare arbete. Medborgarna måste få ett egendomsförhållande till det gemensamt ägda. Det är bara när människor förstår verksamheten på ett konkret sätt som den framstår som värd att försvara. Annars är risken stor för byråkratisering. På så sätt tror jag man måste gå längre än de har gjort med sitt samarbetsavtal.
Och slutsatsen är klar. Det är på lokalplanet som det måste ske:
– Det är så det måste gå till. Det finns ingen omväg, det måste byggas underifrån, som de har gjort där.

”I Norge har vi genomskådat privatiseringarna”

– Privatiseringsstrategerna har hållit facket nere och dämpat motståndet ute i kommunerna. Men nu har vi genomskådat det i Norge, säger Asbjörn Wahl på organisationen For velferdsstaten.

For velferdsstaten har under flera år arbetat med problematiken runt nedskärningar och privatiseringar. Ett mönster som är tydligt i Norge är att regeringen säger att det inte finns pengar till välfärd. Problemet är bara att den norska regeringen samtidigt låter den privata konsumtionen öka snabbare än den offentliga. År 2003 växte den offentliga sektorn med 0,5 procent, medan den privata vuxit med 3,5 procent. Det är resultatet av att regeringen sänkt skatterna med 20 miljarder 2002–2003. Talet om att det inte finns pengar är helt enkelt inte sant.
For velferdsstaten har sammanställt en lättöverskådlig statistik över hur den offentliga sektorn minskat under lång tid. Samtidigt har kommunernas underskott stadigt ökat. Detta i sin tur används som argument för att privatisera.
Hur har privatiseringsförespråkarna lyckats så väl med att vrida tillbaka utvecklingen så snabbt?
– Det har skett enligt en ordning som underlättar de första stegen. Det första steget är nästan alltid avreglering. Avregleringen skapar en marknad. Steg två är bolagisering som skall ge större möjligheter att konkurrera med andra företag på marknaden. Steg tre är full privatisering. Det finns bara ett skäl att bolagisera och det är att kunna privatisera senare. Det rör sig enligt en viss logik – när man väl har bolagiserat en verksamhet ifrågasätts varför det offentliga skall riskera så mycket pengar på en marknad.
– Strategerna var helt på det klara med att man skulle gå hela vägen till privatisering när man förespråkade bolagiseringar, men för varje steg har man sagt: vi skall bara hit och inte längre. På det sättet har man hållit facket nere och dämpat motståndet ute i kommunerna. Men nu har vi genomskådat det i Norge.
Trondheim har en god kommunekonomi, så det är lätt att undgå att privatisera där. Men många kommuner i Sverige privatiserar av ekonomiska skäl. Vad säger du om det?
– Kommuner använder ekonomin för att få privatisera. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare. Men de flesta utredningar räknar inte med vissa kostnader – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen. Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunen sitter med ett kontrakt, stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriser som ligger lägre är vanligt i alla branscher.

Vad är skälet till att det blir dyrare i längden?
– Konkurrens skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om. På privata sjukhus och skolor måste man till exempel satsa offensivt på att synas genom reklam. Det skapar också en konkurrens om högavlönad arbetskraft som toppchefer. Om man vill attrahera dem som anses skickligast, som experter och chefer, kostar det betydligt mer pengar i ett system med konkurrens. I internationell jämförelse visar alla studier att privat sjukvård är dyrare. Högre löner för läkare inom lönsamma delar av sjukvården.
– Det är ett välkänt faktum att den amerikanska sjukvården är mycket dyrare än sjukvården i Västeuropa. De spenderar 13–14 procent av sin BNP på sin undermåliga sjukvård. I Västeuropa har man hittills klarat sig med sju–åtta procent.

Vad har ni för erfarenheter av privatiseringar på sjukvårdsområdet i Norge?
– I Norge gjordes en reform där makten över sjukvården gick från fylkena (motsvarande landstingen, red.anm.) till staten. Istället delades landet delades in administrativt i fem regioner. Vi var kritiska till det. För i realiteten innebar det ett maktskifte från folkstyre till marknadsstyrning, ett system styrt av näringslivsfolk, ett beställar–utförarsystem. Nu är den norska sjukvården i kontinuerlig kris.
När man talar med företrädare för vänstern i Sverige är det många som tycker man överdriver om man säger att välfärden håller på att rustas ned.
– Många i Norge säger: det har ju inte blivit så farligt, vi använder fortfarande mycket pengar på vård och skola. Men man kan inte bara se på hur mycket som spenderas – den viktiga förändringen är att servicen inte längre är till för alla. Och det ger dramatiska effekter på hur folk tänker på samhället. Privatiseringar skapar en tudelning av servicen, en basal service på miniminivå och en riktig service om man lägger till extra pengar. Problemet är att det skapar en cirkelrörelse. De som betalar dyra pengar för riktig service vill inte samtidigt betala skatt för andra.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 28 mars, 2024

Propagandafilmens fader spökar i samtiden

För Sergej Eisenstein var montaget nyckeln till att nå publiken. Foto: Far Out/MUBI.

Hundra år efter att han introducerade konstfilmen är Sergej Eisensteins motto lika aktuellt: kulturen är till för att förändra oss inifrån.

En ung mamma blir skjuten. I fallet drar hon med sig en barnvagn, vars långsamma nedstigning blir blickpunkt för en hel tidsanda av massakrer och sammandrabbningar mellan kosacker och en protesterande massa. Denna kaotiska, men noggrant regisserade scen, där tiden ständigt förlängs med hjälp av montage, kan vara filmhistoriens mest kända. Pansarkryssaren Potemkin från 1925 förblev filmskaparen Sergej Eisensteins (1898–1948) mest kontroversiella film och var förbjuden i Sverige fram till 1953, Stalins dödsår. Handlingen, matroser som gör uppror mot tsaren, ansågs vara så aktivistisk att den riskerade att hetsa arbetare i kapitalistiska länder till liknande revolter. Tänk om man i dag hade haft en bråkdel av tilltro på filmens förmåga som för hundra år sedan?

Finns det något nytt att säga om Sergej Eisenstein, en av filmhistoriens viktigaste figurer? Det tycker i alla fall Atrium förlag, som nyligen gett ut hans samlade texter: Montage, metamorfos, extas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Sanjin Pejkovic
Författare.
Kommentar 28 mars, 2024

Israeliska barn svalkar sig i bosättningen Mevo’ot Jeriko på ockuperade västbanken, i närheten av palestinska jordbrukssamhällen med vattenbrist. Foto: Ohad Zwigenberg/AP.

Bör Israel beskrivas som en kolonial bosättarstat eller leder den terminologin till moralisk blindhet, där våld mot civila rättfärdigas och judiskt lidande förtigs? Det är ett av spåren i en intensiv debatt som blossat upp inom vänstern under kriget i Gaza. Flammans chefredaktör Leonidas Aretakis avfärdar bosättarkolonialism som ett ”amerikanskt akademiskt modeord”. I en debatt i tidningen Brand frågar Mirjam Katzin och Annika Nilsson retoriskt om det inte är ”ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer?”

Men magstark är just vad den 100-åriga konfliktens verklighet ofta är. Den sionistiska rörelsens strävan att etablera en judisk stat i Palestina uppstod visserligen i en kontext av antisemitism och pogromer i Europa, men var samtidigt inspirerat av andra europeiska koloniseringsprojekt. Gemensamt för dessa var att de strävade efter att bygga ett nytt samhälle på en plats som redan var befolkad – ett projekt som överallt följde en liknande dynamik av etnisk rensning, tvångsassimilering, permanent underordning och i värsta fall folkmord.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 27 mars, 2024

Vänstern i väst vet alltid bäst

Den tyska vänsterprofilen Sahra Wagenknecht (längst till höger), som fram till 2023 företrädde Die Linke, avbildas vid en karnival i Mainz. Bredvid henne sitter Alice Weidel, ledare för högerextrema AfD. Båda toppolitikerna har motsatt sig stöd till Ukraina efter invasionen. Foto: Michael Probst/AP.

Fastän den ryska ledningen är tydlig med att hela Ukraina borde vara ryskt, påstår ”fredsvänstern” att förhandlingar är möjliga. Därmed ställer de sig på Putins sida.

Ni har säkert hört det förr: Om ryssarna slutar kriga blir det fred i Ukraina. Om ukrainarna slutar kriga finns det inte längre något Ukraina.

I all sin enkelhet sammanfattar det vad kriget i Ukraina fortfarande handlar om efter två år. Det är därför frasen ständigt återkommer, formulerad ungefär som ovan.

Men det finns en hel del som inte håller med, som tycker att det är en otillåten förenkling. Däribland stora delar av den internationella vänstern, de som säger nej till att skicka vapen till Ukraina. Låt oss för enkelhetens skull kalla dem ”fredsvänstern”. De menar att vad som krävs för att få slut på kriget är omedelbart eldupphör och förhandlingar. Mer vapen till Ukraina kommer bara att förlänga kriget.
Underförstått skulle Ukraina kunna köpa sig fred genom att avstå från de landområden som annekterats av Ryssland – Krim och östra Ukraina. Ju längre kriget fortsätter utan något avgörande, desto starkare lär pressen bli på Ukraina att acceptera en sådan lösning.

Problemet är att ukrainarna inte går med på detta. De pekar på att det skulle permanenta en flyktingkatastrof där miljoner förlorar sina hem. Folk som bor i de ockuperade områdena är inte är beredda att fortsätta leva på knä under ryskt förtryck.

Men fredsvänstern vill bara ha slut på kriget till varje pris. Därför vill man inte heller lyssna till den ukrainska vänstern, som just i frågan om kriget i grund och botten är överens med sin regering om att landet måste försvaras. Just därför verkar fredsvänstern i väst anse att den ukrainska vänstern inte är någon ”verklig” vänster. Därför är de inte intresserade av att sprida tidningsartiklar av den ukrainska vänstern, eller gå på möten där ukrainska socialister lägger ut texten, eller ens att delta i demonstrationer för Ukrainas sak.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Fredsvänstern lägger i stället sin mesta energi på att förklara vad de menar är orsakerna till kriget, framför allt att Väst pressat Ryssland genom att utvidga Nato österut, så att Ryssland till slut tvingats att reagera – argument hämtade från de ryska trollfabrikerna.

Märkligt nog vägrar de att lyssna till det som Vladimir Putin menar är kärnan till varför kriget inleddes. Sedan ett tiotal år tillbaka har han gång på gång återkommit till idén om att Ukraina inte har något existensberättigande, att det aldrig har funnits någon ukrainsk nation eller kultur. Hans målsättning är att gå till historien som den som återupprättar det gamla ryska imperiet.

Jag har hittills aldrig sett någon från fredsvänstern kommentera hur Putin och hans språkrör gång på gång förnekar Ukrainas existens.

Dmitrij Medvedev, som under 2008–2012 var Rysslands formella president och som fortfarande sitter vid Putins sida, sammanfattade detta den 17 januari i år på Telegram:

”Ukrainas existens är dödlig för ukrainarna. Då menar jag inte bara den nuvarande staten, utan varje, absolut vilket Ukraina som helst. Varför? Närvaron av en oberoende stat på historiskt ryska territorier kommer att vara ett ständigt skäl för oss till förnyade fientligheter. […] Men den ukrainska befolkningen kommer till slut att välja livet och inse hur katastrofal Ukrainas existens är för dem. I valet mellan evigt krig, oundviklig död och liv kommer den överväldigande majoriteten av ukrainare att till slut välja livet.”

Medvedev förklarade att det är ”100 procents sannolikhet” för en ny konflikt, oavsett vilka säkerhetsgarantier som undertecknas mellan Ukraina och Väst. ”Varken Ukrainas associering med EU eller ens anslutning av detta konstgjorda land till NATO kommer att förhindra det”, förklarade Medvedev och tillade att en sådan konflikt kan komma att inträffa inom 10 eller 15 år.

Egentligen är alltså folket i Ukraina, inklusive vänstern, överens med den ryska statsledningen om krigets grundorsaker. Men fredsvänstern vill inte lyssna på någon av sidorna. De kommer inte att kommentera Medvedevs uttalande. De lösningar till konflikten de förespråkar kräver att de är blinda och döva för vad parterna verkligen säger.

Det som de förespråkar är inte en lösning för fred. Det är att i praktisk handling ställa sig på Putins sida i kriget och bädda för folkmord.

Jan Czajkowski
Medlem i Ukraina-solidaritet.
Ledare 27 mars, 2024

Snaran dras åt runt bosättarpolitiken

Israeliska bosättare under högtiden Purim i Hebron på Västbanken. Foto: Leo Correa/AP.

I skuggan av Gazakriget har de israeliska bosättarna trappat upp våldet mot palestinier på Västbanken. Nu börjar västvärlden äntligen agera. Men Sverige går i motsatt riktning.

”Före kriget var Gaza världens största utomhusfängelse. I dag är det världens största kyrkogård.”

Orden uttalades inte i en megafon på Odenplan, utan av EU:s utrikeschef Josep Borrell den 22 mars efter att dödssiffran i Gaza stigit över 31 000 människor. ”En kyrkogård inte bara för tiotusentals palestinier”, fortsatte han, ”utan även för internationell rätt.”

EU hade då nått en överenskommelse om sanktioner mot israeliska bosättare, som i skuggan av kriget i Gaza har trappat upp sitt våld mot palestinier även på annat håll. Enligt de palestinska hälsomyndigheterna har mer än 400 palestinier dödats av israelisk eld i Östra Jerusalem och på Västbanken.

Liknande lagstiftning finns även i Storbritannien och Frankrike, och på initiativ av regeringarna i Spanien och Irland förs även samtal inom unionen om associationsavtalet med Israel.

Västvärldens politiska ledare har alltså inte bara börjat tala klarspråk om Israel, de har äntligen börjat agera. Rättframheten är sen, med tanke på hur länge den israeliska bosättningspolitiken har pågått, men likväl är den hoppingivande.

Även den amerikanska regeringen har tagit sikte på bosättarrörelsens finansiering. Den 1 februari utfärdade president Joe Biden ett dekret, ”Ytterligare åtgärder för att främja fred, säkerhet och stabilitet i Västbanken”, som snabbt användes för att förbjuda två våldsamma bosättare inresetillstånd i USA. Den 14 mars införde de sanktioner mot ytterligare tre individer, och för första gången även mot två av deras bosättningar – ”Moshes gård” och ”Zvis gård”, som använts som baser för attacker mot palestinier.

I oktober tog sig till exempel bosättaren Moshe Sharvit in med beväpnade män i den palestinska byn Ein Shibli i norra Västbanken och beordrade dem att utrymma platsen, varefter ett hundratal palestinier flydde för sina liv.

Sanktionerna innebär inte bara att bosättarna hindras från att ta emot betalningar via västerländska banker och bolag, utan att även israeliska banker måste frysa deras bankkonton för att inte uteslutas från internationella betalningssystem.

När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Israels finansminister Bezalel Smotrich, som leder högerextrema Religiösa sionistpartiet och själv bor i en illegal bosättning, anklagar den amerikanska regeringen för att vilja ”förmörka hela den israeliska staten” och ”etablera en palestinsk terrorstat”. Han lovar också att bekämpa sanktionerna och försvara bosättarna. De anklagar i sin tur Joe Biden för antisemitism och blodsanklagelser, en trollkonst som har förlorat sitt skimmer. De har också börjat leta efter alternativa inkomstkällor som gräsrotsfinansiering.

Som aktivisten Ori Kol skriver i det israelisk-palestinska vänstermagasinet +972 återstår många frågetecken: ”Hur kommer sanktionerna att påverka företagen som jobbar med dessa utposter? Leverantörerna som förser gårdarna med varor? Organisationerna som skickar frivilliga att hjälpa till med att hålla vakt?”

Att rikta in sig på individer, och sedan bosättningar är två bra första steg. Men den stora frågan är när man kommer att ta i frågan om den israeliska regeringens roll. Den gör nämligen allt för att understödja dessa extrema bosättare, inte minst genom att ständigt ge tillstånd för nya bosättningar och se genom fingrarna med deras våld. Vi får hoppas att USA snart öppnar för att dra in stödet till Israels krigsmakt.

Men den svenska regeringen, som verkar ha bestämt sig för att strida om jumboplatsen i varenda politisk fråga, riktar in all energi på att komma åt palestinierna. Först stoppade man biståndet till FN:s palestinska flyktingorgan UNRWA, baserat på rykten om att de samarbetat kring terrordådet den 7 oktober, trots att de är den organisation som är bäst lämpad för att distribuera stödet i Gaza.

Och i den nya gemensamma biståndsstrategin för Israel och Palestina som presenterades den 21 mars nämndes inte ordet ockupation (däremot ”tilltagande bosättarvåld”), till skillnad från den tidigare Palestinastrategin där det uttryckliga målet var få ”ett slut på Israels ockupation”.

Samtidigt som FN:s säkerhetsråd manar till vapenvila, och allt fler västländer agerar för att få ett slut på bosättningspolitiken, går Sverige alltså i motsatt riktning. När historien om Gazakriget skrivs kommer Tidöregeringen att listas på bödlarnas sida.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 26 mars, 2024

Med fantastiken som vapen

Drivmedel. I R.F. Kuangs nya roman är det graverade silvertackor som driver på den industriella revolutionen. Foto: AP.

”Babel” välter redan under sin jungfrufärd. Men vrakresterna skimrar. Rasmus Landström upptäcker fantasyn som en kista full av skarpslipade politiska vapen.

Det är märkligt att läsa en bok som handlar om översättningar som en form av våld i en tid som denna. Krig i Europa, Ryssland på rövarstråt, Gazaremsan på väg att utraderas. Att i ett sådant läge jämföra Nils Håkanssons och Marianne Tufvessons värv med huliganverksamhet känns lite fånigt. Samtidigt vet varenda humanist att det finns en inneboende brutalitet i att överföra en text från ett språk till ett annat. Givetvis också skönhet, men en skönhet som uppstår ur destruktionen av originalet – likt en ruin i månsken. Översättningens våld tål att diskuteras – även när världen står i lågor. Men hur? Författaren Rebecca F. Kuang har fattat galoppen: genom fantastiken. 

Babel. En hemlig historia utspelar sig i ett kontrafaktiskt 1830-talets Oxford. En 600 sidor lång roman som skulle kunna beskrivas som en blandning mellan Donna Tartts Den hemliga historien, Philip Pullmans Guldkompassen och Frantz Fanons Svart hud, vita masker. Det låter vansinnigt – och det är det också. I Kuangs Oxford har en revolution skett: forskarna vid Babel-institutet har insett att silvertackor med graverade översättningar laddar föremålen med de främmande språkens kraft. Detta har i sin tur lagt grunden för Storbritanniens imperium och skapat en industriell revolution (silverrevolutionen), som också alstrat motstånd i form av chartister och ludditer (i Kuangs värld är William Blakes ”mörka sataniska kvarnar” silverpläterade). 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Kommentar/Kultur 25 mars, 2024

Systemutvecklaren Torsten längtar efter någon att fjällvandra med. Foto: SVT.

”Gift vid första ögonkastet” har gentrifierats. Men SVT borde inte vara rädda för arbetarklassen – undersköterskor och systemutvecklare har all anledning att gifta sig.

Vem bryr sig om att tussilagon har börjat spira – deltagarlistan till årets ”Gift vid första ögonkastet” är ute!

Min pepp är som alltid på en orimligt hög nivå. Vilka blir årets matrelaterade matchning med svenska folket efter taco- och carbonaraparen? Vilka kommer att bli årets stelaste möte, som kuddmur-paret eller fjolårets ”Järna-hippie möter innekatt”? En sak är säker: jag kommer att titta.

Och människorna verkar hyggliga. Rosanna tycker att det är ”attraktivt om man kan backa med släp”, och Linnea att om hennes ”blivande man är gudfar så kommer jag tycka det är supersexigt”. Inga konstigheter.

Men så ser jag yrkeslistan, och håll i er: projektledare, kommunikatör, koordinator, produktägare, enhetschef, medieentreprenör, systemutvecklare och marknadsansvarig. Knappt ett enda jobb som man vet vad det betyder. Alla killar ser ut att heta professional managerial-Claes.

Allt är mer smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos

Och det är inget fel på de här människorna, men jag tycker mig se ett skifte i reality. Klyschan är ju att arbetare aldrig får synas i tv förutom när de målar sig blå i Robinsonfinalen. Håller arbetarklassen på att skuffas undan från sin sista mediala utpost?

Redan under förra säsongen reagerade jag på hur snabbt paren anammade psykologernas språk, och började prata ”flytande HR – med verktyg som de behöver för att känna sig sedda.” Och förutom när Arvid lovade smeta in Ida med pasta och ”tejpa för munnen” på henne var sex också märkligt frånvarande i serien. Allt är mera smakfullt och artigt, men också slätstruket som ett par beiga chinos. Se bara på vilket senaste årens största värderingsbråk är: att Anton satte på Björn Rosenströms ”Raggarrock” under en sen timme på midsommarafton. I en säsong visade sig någons ”källa till magont” vara att han flyttat som barn – vilket han avslöjade på lyxspaet Yasuragi.

Allt som inte är helylle skrapas däremot bort. Både inom serien – och utanför den. Jag har alltid haft dubbla känslor inför kritiken mot exploatering av arbetare inom reality, från ”Paradise hotel” till ”Ullared”. Kritiken om att arbetare sällan kommer till tals i övrig media är korrekt, och att reality kan ha ett besvärande utifrånperspektiv där vi förväntas skratta åt snarare än med deltagarna. Men mycket ligger också i betraktarens ögon, och ibland undrar jag om det räcker med att visa en arbetare som dricker gin på en camping utanför Ullared för att det ska ses som exploatering – när personen bara njuter av livet.

Jag längtar efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt fler Foodorabud och undersköterskor

Och om det nu stämmer att den övre medelklassen har erövrat ännu en arena från arbetarna, så är en enkel vänsterkritik att kräva större representation. Och det är väl rimligt. Men kanske bevittnar vi också nästa steg i det övre mellanskiktets deklassering. Synlighet betyder inte nödvändigtvis makt, för den klass som vi jämt glömmer bort i sådana här diskussioner är överklassen. Som någon ska ha sagt, det kan ha varit Wallenberg: ”Bara valar som visar sig kan harpuneras.” Därför längtar jag efter att se någon med yrkestiteln greve i nästa säsong – men framför allt vill jag se fler Foodorabud och undersköterskor.

Vi ser alltså ännu ett exempel på det som ekonomihistorikern Lovisa Broström har upprepat, nämligen att arbetarklassen och medelklassen får allt mera gemensamt, på grund av övervakning, npm-styrning och skenande bostadslån. Men samtidigt som klassernas livsvillkor allt mer liknar varandra, får arbetarklassen allt svårare att hitta kärleken, som ekonomiprofessor Anne Boschini förklarade i Flamman nyligen.

Jag skulle önska att SVT-experterna tar in deras kunskap, och vågar blanda upp med fler deltagare från arbetarklassen. Samt bryter upp den ai-genererade Spotify-jazzen med könsrock. Giftassugna i hela världen, förenen eder!

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 23 mars, 2024

Palestinarörelsen i Stockholm går skilda vägar

Palestinarörelsen demonstrerar på Sergels torg i Stockholm efter Israels invasion av Gaza i oktober. Foto: Pontus Lundahl / TT.

Förvirring råder inom Palestinarörelsen inför att två demonstrationer anordnas samtidigt på lördagen. Palestinska arbetsgruppen anklagar den tidigare medarrangören för hotelser och våldsbejakande slagord. Men Together 4 Palestine avfärdar det som ryktesspridning.

Lördagen den 23 mars hålls två separata palestinska demonstrationer i Stockholm – samtidigt, klockan 13.

De två arrangörerna, Together 4 Palestine och Palestinska arbetsgruppen mittersta Sverige, har gemensamt stått bakom det senaste halvårets stora demonstrationer till stöd för Palestina i Stockholm. Nu går de skilda vägar – bokstavligt talat. De förstnämnda samlas på Sergels torg för att tåga mot USA:s ambassad, medan Arbetsgruppen samlas på Odenplan för avmarsch mot Utrikesdepartementet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 23 mars, 2024

Bombhögern är en samhällsfara

Greta Thunberg demonstrerar tillsammans med Svenska Freds mot Rysslands krig. Foto: Fredrik Persson/TT.

Tidöregeringen ger sig på fredsrörelser, medier, kultur och studieförbund. Allt för att stoppa arenor för fritt tänkande.

När jag var 14 gick jag med i en ungdomsorganisation. Det blev mitt första möte med föreningsdemokrati, engagemang och nätter på luftmadrass i gympasalar. Det blev också starten på ett politiskt liv.

Delvis har jag allmänna arvsfonden att tacka för det. För ungdomsrörelsen, liksom för barn-, äldre- och funkisorganisationer, är fonden en viktig del av det som gör verksamheten möjlig. Det kan handla om orientering för 65-plussare, djur och natur för barn på sjukhus, eller digitalisering för personer med hörselnedsättning.

Men nu kan det vara slut med arvfondsprojekt. Den femte mars presenterade nämligen Riksrevisionens ”effektivitetsdelegation” en granskning av fonden, där slutsatsen var att den bör avvecklas.

Anledningarna som presenteras är häpnadsväckande. I korthet menar man att fonden har för mycket pengar som den inte gör av med, samtidigt som projektbidragen inte används tillräckligt ”effektivt”. Därtill har man hittat fusk och kriminalitet.

Det sista är naturligtvis allvarligt. Men analysen av effektivitet och pengaöverflöd sträcker sig ungefär till godtyckliga uttalanden om bidrag som är ”för stora”, samt att ”inget annat land gör så här”.

Som alla föreningsmänniskor förstår kommer detta att bli ett dråpslag för civilsamhället. Idéburna organisationer är nämligen inga företag. De drivs inte av att göra vinst utan bygger på värden om meningsskapande, öppenhet och delaktighet. Ofta finns inga naturliga intäktskällor förutom en medlemsavgift, som inte kan vara hur hög som helst.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen är förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring.

Men det är ingenting som regeringen kommer att bry sig om. Tvärtom blir det ytterligare ett i raden av politiska beslut riktat mot människors fria organisering, den fria kulturen, media, och allt som främjar fritt tänkande. I höstas blev studieförbunden av med en tredjedel av sin finansiering. Och när det nya mediestödet presenterades visade det sig vara utformat på ett sätt som missgynnar vänsterpressen.

I höstas skrev Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en uppmärksammad krönika i Dagens Nyheter (23/8) om Norrköpings kulturpolitik. Han såg den pågående kommersialiseringen av kultursektorn i kommunen som ”en syntes mellan en nyliberalism som tar hänsyn bara till kultur som kan mätas i siffror och en nyfascism som tyglar konstens och kulturlivets kritiska röster.”

Samma analys går att göra av regeringen, men med en viktig skillnad. Där är fascismen parad med konservativ bombhöger, snarare än nyliberalism. Vi får tal till nationen. Andra tal om att försvara Sverige ”med vapen i hand”. Fredsrörelsen, som varit högljudda motståndare till Nato, straffas med indragna bidrag. Och public service, som i många år levt med högerns hot om nedläggning, är så förtegen om situationen i Gaza att granskningsnämnden fäller dem för partiskhet med Israel.

Göran Greider skrev i Dagens Nyheter (8/1) att det rör sig om ”militarisering av våra medvetanden”. Texten blev januaris antagligen mest utskällda, men nog har han en poäng. När kritiska röster tystas och journalistiken slutar göra sitt jobb, finns färre filter mot propagandan.

Det fria föreningslivet, kulturen och pressen har ett egenvärde som inte ska förringas. Men de är också förutsättningarna för att kritiska tankar alls ska kunna tänkas, formuleras, spridas, och leda till förändring. Starka viljor vill se oss marschera i takt. Att stå upp för kultur bortom det kommersiella, orientering för 65-plussare och 14-åringar på luftmadrass i gympasalar, har därför blivit viktigare än någonsin.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Krönika 22 mars, 2024

Superjakten ”Norn”, som ägs av mångmiljardären Charles Simonyi och hans svenska fru Lisa Persdotter, kostade 2,6 miljarder kronor att bygga. Foto: Anders Wiklund/TT.

”Jag tycker inte man behöver veta allt om alla, alltid”, upprepar finansmarknadsminister Niklas Wykman – om vilken jag vet för mycket, för jag vet att han har delad hundvårdnad med Romina Pourmokhtari (jag skyller på kvällspressen) – gång på gång i Agendastudion.

Man hajar till, med tanke på att sittande regering hittills har gjort vågen för snart sagt varje form av övervakning. Men nu är de alltså bekymrade över den personliga integriteten? Och: vilken diaboliskt kraftfull form av övervakning pratar Wykman egentligen om, som kan beskrivas som att ”veta allt om alla, alltid”? Hjärnelektroder? Ett sauronskt öga?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 22 mars, 2024

Lokalbor och samer gör motstånd mot ny gruvpolitik

Bluelake Minerals planerade gruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby är ett av de projekt som kan komma att få ett snabbt tillstånd av EU:s nya mineralpolitik. De tre dagbrotten och övriga anläggningar kommer att omfatta ett område som är lika stort som Stockholms innerstad. Foto: Erland Segerstedt.

I december beslutade EU att öka utvinningen av kritiska metaller som behövs för omställningen, samtidigt som Tidöpartierna vill bjuda in stora gruvbolag till Sverige. Men den nya jakten på fyndigheter skapar också konflikter.

Myrviken, Österåsen, Västeråsen, Möckelåsen, Skallböle, Böle – de små byarna avlöser varandra i snabb följd. En del består bara av ett tiotal hus. Några är större, och i Myrviken finns affär och skola. Just nu ligger snön mer än halvmeterdjup, men de öppna fälten visar att det bedrivs jordbruk i bygden. Åt ena hållet skymtar man ibland en bit av Storsjön. När vi kommer ut ur ett skogsparti uppenbarar sig Oviksfjällens mjukt rundade former åt andra hållet.

Inget skvallrar om att området på kort tid har blivit ett hett område i jakten på ämnen som vanadin, molybden, nickel och kanske även uran. Sedan nya undersökningstillstånd beviljats under förra året är det inmutade området 1,5 kvadratmil stort. Det bolag som kommit längst i planerna är australiska Aura Energy. De siktar på att i sommar lämna in en ansökan om att etablera ett dagbrott där man i ett första skede vill bryta 42 miljoner ton malm. Det är väsentligt mer än vad som utvanns i Falu koppargruva under dess månghundraåriga livstid.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.