Den långa valkampen – så kallas den kampanj som redan startat inför valet 2005 i Norge. Efter att LO i Trondheim visat möjligheten att samla till motoffensiv, har hela norska LO krävt ny kurs.
”Mange organisasjoner arbeider for å prøve å påvirke innholdet i valgkampen fram mot stortingsvalget høsten 2005. LO i Oslo og Attac Norge m.fl. har utarbeidet et kort felles grunnlag for en 2005-kampanje. Initiativet skal ikke oppfordre til å stemme på et bestemt parti, men krever ny kurs for Norge – bort fra markedsliberalisme, privatisering og forskjellsutviking og for utjevning og en styrket, modernisert velferdsstat.”
I mångt och mycket är detta vad Asbjörn Wahl arbetat för under flera år. Asbjörn Wahl är den enda som jobbar avlönat med organisationen For velferdsstaten, som i flera år fungerat som tankesmedja och samordnare för en motoffensiv. Wahl menar att det är helt logiskt att rörelser som Attac och LO – och inte partierna – börjat offensiven. Det är fackföreningarnas medlemmar som känner av vad den nyliberala politiken leder till. Och medan partierna primärt siktar på regeringsinnehav är rörelsernas uppgift att organisera människor. Men hur långt har man egentligen kommit i Norge? Är det ett genombrott?
– Nja, jag skulle säga att vi är i en tidig fas av offensiv. Det krävs mycket för att vända politiken. Ett stort problem är att organisationerna på nytt måste lära sig att organisera kamp. Konsensuspolitiken har dominerat länge i Norge.
– Vi måste förstå socialdemokratins inställning fram till 1970-talet. Att de hade vunnit. De hade vunnit makten i samhället och nu skulle man bara reformera sig in i socialismen. Redan under den här perioden skedde avideologiseringen. När sedan högerns motangrepp kom, förstod man det helt enkelt inte – eftersom man trodde sig ha vunnit den politiska kampen. Ett av de avgörande slagen gällde till exempel avskaffandet av kapitalkontroll. Kapitalkontrollen är helt nödvändig för en välfärdsstat. Alla länder avskaffade den under 1980-talet utan diskussion. Därför att de inte fattade vad som hänt. Socialdemokratin har inte förstått sin historia. Därför är det enda de har att hoppas på idag en ny klasskompromiss. Arbetsgivarna skrattar hela vägen till banken.
Läget är annorlunda för vänstern. Vänstern är på vissa plan tillbaka på ruta ett när det gäller sociala framsteg.
– Nu ryker det vi vann här i Norge 1919: Åtta timmars arbetsdag. EU-kommissionen lägger nu förslag som handlar om att radera åttatimmarsdagen.
I denna situation är det otillräckligt att rösta på partier till vänster.
– När jag idag tittar på de centrala politikområdena, kan jag inte se någon skillnad längre. Vi har haft 20 år av högerpolitik. Högern inledde den nyliberala politiken i Norge och Arbeiderpartiet fortsatte den! Det viktigaste är inte nya personer i regeringen utan ny politik.
Asbjörn Wahls arbete består mycket av att skriva rapporter och att ”dra landet runt”. Intresset är enormt. Efterfrågan på annat än marknadsliberala lösningar är stor.
– Egentligen bidrar jag inte med faktakunskap om hur det står till. Folk som jobbar i kommunerna eller facket vet hur det ser ut. Det jag har gjort är att politisera kunskapen, att konkret visa hur nedrustningen hänger samman med att välfärdstatens grunden tas bort och att det är politiska val som görs.
Inom fackföreningarna pressar sig privatiseringskritiken upp nedifrån, som Wahl uttrycker det. Men partierna till vänster är långsammare. När väl LO har tagit sig ton har Arbeiderpartiet och Socialistisk Venstreparti varit försiktigare. Ap och SV gick nyligen ut och försäkrade väljarna att man inte skulle höja skatten ifall man vinner valet 2005. Då gick ett antal tunga företrädare för LO ut och sa att det är nödvändigt att höja skatten om man vill rädda välfärden. Och processen har kommit för långt för att stoppa.
– LO kommer aldrig bli så servilt som det har varit tidigare.
Det är här Trondheimsmodellen eller andra exempel blir relevant för vänstern. I Trondheim har LO tagit initiativ till en ny kurs – stopp för privatiseringar och ett försvar av välfärdsstaten som både bygger på en kvalitetsgaranti för medborgarna och garantier för att de anställda skall få inflytande över sitt arbete.
– Det är viktigt det som händer i Trondheim, också för utvecklingen i Norge. En uppenbar risk är att också en stor kommun som Trondheim står och faller med stortingets beslut. Det kan bli frågan om utdragna strider. Jag tror att en helt avgörande sak är att arbeta med deltagande demokrati. Det handlar på ett sätt om att säkra basen för vidare arbete. Medborgarna måste få ett egendomsförhållande till det gemensamt ägda. Det är bara när människor förstår verksamheten på ett konkret sätt som den framstår som värd att försvara. Annars är risken stor för byråkratisering. På så sätt tror jag man måste gå längre än de har gjort med sitt samarbetsavtal.
Och slutsatsen är klar. Det är på lokalplanet som det måste ske:
– Det är så det måste gå till. Det finns ingen omväg, det måste byggas underifrån, som de har gjort där.
”I Norge har vi genomskådat privatiseringarna”
– Privatiseringsstrategerna har hållit facket nere och dämpat motståndet ute i kommunerna. Men nu har vi genomskådat det i Norge, säger Asbjörn Wahl på organisationen For velferdsstaten.
For velferdsstaten har under flera år arbetat med problematiken runt nedskärningar och privatiseringar. Ett mönster som är tydligt i Norge är att regeringen säger att det inte finns pengar till välfärd. Problemet är bara att den norska regeringen samtidigt låter den privata konsumtionen öka snabbare än den offentliga. År 2003 växte den offentliga sektorn med 0,5 procent, medan den privata vuxit med 3,5 procent. Det är resultatet av att regeringen sänkt skatterna med 20 miljarder 2002–2003. Talet om att det inte finns pengar är helt enkelt inte sant.
For velferdsstaten har sammanställt en lättöverskådlig statistik över hur den offentliga sektorn minskat under lång tid. Samtidigt har kommunernas underskott stadigt ökat. Detta i sin tur används som argument för att privatisera.
Hur har privatiseringsförespråkarna lyckats så väl med att vrida tillbaka utvecklingen så snabbt?
– Det har skett enligt en ordning som underlättar de första stegen. Det första steget är nästan alltid avreglering. Avregleringen skapar en marknad. Steg två är bolagisering som skall ge större möjligheter att konkurrera med andra företag på marknaden. Steg tre är full privatisering. Det finns bara ett skäl att bolagisera och det är att kunna privatisera senare. Det rör sig enligt en viss logik – när man väl har bolagiserat en verksamhet ifrågasätts varför det offentliga skall riskera så mycket pengar på en marknad.
– Strategerna var helt på det klara med att man skulle gå hela vägen till privatisering när man förespråkade bolagiseringar, men för varje steg har man sagt: vi skall bara hit och inte längre. På det sättet har man hållit facket nere och dämpat motståndet ute i kommunerna. Men nu har vi genomskådat det i Norge.
Trondheim har en god kommunekonomi, så det är lätt att undgå att privatisera där. Men många kommuner i Sverige privatiserar av ekonomiska skäl. Vad säger du om det?
– Kommuner använder ekonomin för att få privatisera. De flesta utredningar visar att privatiseringar gör det billigare. Men de flesta utredningar räknar inte med vissa kostnader – ofta tar man bara in själva verksamheten i beräkningen. Men för kommunerna tillkommer en dyrare byråkrati och kontrollapparat. Den räknar man aldrig med. Allt detta resulterar i att man i första rundan kan spara pengar, men sedan, när kommunen sitter med ett kontrakt, stiger ofta kostnaderna. Buden sockras, och egentligen är det normal affärspraktik. Introduktionspriser som ligger lägre är vanligt i alla branscher.
Vad är skälet till att det blir dyrare i längden?
– Konkurrens skapar i sig en typ av ineffektivitet som man sällan talar om. På privata sjukhus och skolor måste man till exempel satsa offensivt på att synas genom reklam. Det skapar också en konkurrens om högavlönad arbetskraft som toppchefer. Om man vill attrahera dem som anses skickligast, som experter och chefer, kostar det betydligt mer pengar i ett system med konkurrens. I internationell jämförelse visar alla studier att privat sjukvård är dyrare. Högre löner för läkare inom lönsamma delar av sjukvården.
– Det är ett välkänt faktum att den amerikanska sjukvården är mycket dyrare än sjukvården i Västeuropa. De spenderar 13–14 procent av sin BNP på sin undermåliga sjukvård. I Västeuropa har man hittills klarat sig med sju–åtta procent.
Vad har ni för erfarenheter av privatiseringar på sjukvårdsområdet i Norge?
– I Norge gjordes en reform där makten över sjukvården gick från fylkena (motsvarande landstingen, red.anm.) till staten. Istället delades landet delades in administrativt i fem regioner. Vi var kritiska till det. För i realiteten innebar det ett maktskifte från folkstyre till marknadsstyrning, ett system styrt av näringslivsfolk, ett beställar–utförarsystem. Nu är den norska sjukvården i kontinuerlig kris.
När man talar med företrädare för vänstern i Sverige är det många som tycker man överdriver om man säger att välfärden håller på att rustas ned.
– Många i Norge säger: det har ju inte blivit så farligt, vi använder fortfarande mycket pengar på vård och skola. Men man kan inte bara se på hur mycket som spenderas – den viktiga förändringen är att servicen inte längre är till för alla. Och det ger dramatiska effekter på hur folk tänker på samhället. Privatiseringar skapar en tudelning av servicen, en basal service på miniminivå och en riktig service om man lägger till extra pengar. Problemet är att det skapar en cirkelrörelse. De som betalar dyra pengar för riktig service vill inte samtidigt betala skatt för andra.
