Inrikes 13 januari, 2016

Dyrt och farligt

Ökade kostnader, mer spänt läge i Östersjö­regionen och en militarisering av utrikespolitiken. Flamman reder ut konsekvenserna av ett Natomedlemskap.

I samband med den årliga konferensen Folk och Försvar går debattvågorna åter höga kring ett eventuellt svenskt Nato­medlemskap.
Den 7 januari propagerade 25 försvarsdebattörer för ett svenskt Natomedlemskap. Man har fått gott om mothugg från prominenta Natokritiker.
När Folk och Försvar inleddes, skrev de svenska och finska statsministrarna också en gemensam debattartikel där man betonade fortsatt samarbete mellan de nordiska länderna. Det blev också känt att Sverige och Danmark skrivit ett avtal om fredstida militärt samarbete.
Det svensk-finska utspelet kan tolkas som en markering mot Natovännerna.
Vad skulle konsekvenserna bli av ett svenskt Natomedlemskap? Flamman har talat med några erfarna Natomotståndare.
Lars Ingelstam är professor i teknik och social förändring, och sedan länge engagerad i den säkerhetspolitiska debatten. Den senaste tiden har han varit huvudsekreterare i ”Natoutredningen” – en oberoende utredning kring Natomedlemskapet. Den initierades våren 2015 av dramatikern Stina Oscarson och utrikespolitikveteranen Pierre Schori (S), och i dagarna utges den bok som är resultatet: Sverige, Nato och säkerheten.
För Ingelstam är huvudargumentet att ett Natomedlemskap i dagsläget skulle öka spänningarna i Östersjöområdet – och dessutom alldeles i onödan, menar han. Det föreligger inget skarpt hot mot Sverige.
Maj-Britt Theorin, mångårig socialdemokratisk fredskämpe, pekar på den framgångsrika neutralitetspolitiken.  
– Vårt 200-åriga arbete för att inte dra in Sverige i krig skulle raseras. Vi bör hålla fast vid den politik som fungerat.
Hon välkomnar att partiet fortfarande säger sig inte vilja ha svenskt Natomedlemskap.
– Men när man säger det, är det viktigt att man också säger varför inte. Att visa på att det finns argument bakom ger mer tyngd, och råg i ryggen åt motståndet.

Värdlandsavtal

Sverige har tecknat ett värdlandsavtal med Nato, vilket ska behandlas i riksdagen i vår. Framför allt innebär avtalet att Natotrupper lätt ska kunna placeras på svensk mark, efter svensk inbjudan, både i freds- och krigstid.
Många kritiker menar att detta möjliggör för Nato att i fredstid bygga upp infrastruktur och annat man behöver inför ett krig. Försvarsministrarna, både borgerliga och socialdemokratiska, har dock betonat att inget sker som inte Sverige godkänt.
– Sverige har krupit närmare Nato genom en serie av olika steg och samarbetsavtal. Man  kan med rätta fråga sig vad vi håller på med, säger Theorin.
– Värdlandsavtalet är ett viktigt politiskt steg i närmandet till Nato. Visst kan man säga att Sveriges förpliktelser i nuläget inte är så skarpa, men om man gör det väldigt enkelt att öppna en dörr, så är det lätt hänt att man sedan också öppnar den, säger Lars Ingelstam.
– Regeringen säger att vi inte ska bli medlemmar i Nato, men vi ska samarbeta allt tätare och närmare. I mina ögon är det en politisk moon walk. Det vill säga man säger en sak och gör en annan, säger Stig Henriksson, Vänsterpartiets försvarspolitiska talesperson.
En annan del av Ingelstams skepsis mot Natoanslutning handlar om kärnvapnen, som är en integrerad del av Natos policy. Alltsedan 1950-talets hårda interna debatter har det svenska engagemanget för kärnvapennedrustning varit starkt. Det har förkroppsligats av bland andra Östen Undén, Olof Palme, Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj-Britt Theorin.
– Det är en stark och viktig tradition, och som skulle försvinna vid ett svenskt Natomedlemskap.
Ett Natomedlemskap skulle innebära kraftigt ökade kostnader för försvaret, fortsätter Ingelstam. Den tankefigur som vissa Natoanhängare sprider – att Nato skulle avlasta vårt eget svaga militära försvar – stämmer inte.
– Nato kommer inte att bygga upp något försvar åt oss, det måste vi göra och bekosta själva, säger Ingelstam.

”Fixeringen skadlig”

Även Stig Henriksson varnar för ökade kostnader.
– På toppmötet i Wales 2014 antog man en rekommendation om att alla medlemsländer skulle komma upp i minst två procent av BNP i försvarskostnader. För Sveriges del skulle det innebära ökade försvarskostnader på 40 miljarder, det är nästan en fördubbling mot i dag.
Ingelstam påpekar att det viktigaste är att prata om annat än det militära. Utrikespolitik är bredare än så.
– Fixeringen vid enbart den militära säkerheten är skadlig, det blockerar annat som skulle behövas desto mer. Natodebatten får inte tränga undan behovet av att diskutera en genuint aktiv utrikespolitik som bygger upp säkerhet och förtroende, fortsätter Ingelstam.
– Men den förtroendeskapande verksamheten verkar i stort sett vara nedlagd.
Den oron och kritiken återkommer hos samtliga som Flamman talat med.
– Det finns mer rädsla kring Östersjön. Vi behöver mötas, prata, etablera kontakter. Klargöra för varann hur vi ser på världen, säger Maj-Britt Theorin.
Christian Hårleman är pensionerad yrkesofficer och före detta chef för FN:s militära utbildningssektion. Han talar om konfliktspiraler och tar Kubakrisen som exempel. Där togs på båda sidor, steg för steg, beslut och åtgärder som ökade spänningen. Den ena sidan svarade på den andras, och till slut stod man vid randen av ett kärnvapenkrig.
– Det är exakt samma sak som sker idag när Nato försöker slå en järnring kring Ryssland. Det krävs som i Kubakrisen samma krafttag att lösa konflikten genom substantiella avspänningsmetoder.
Nato vill begränsa Rysslands handlingsutrymme genom att ansluta allt fler länder och medelst ett missilt ”försvarssystem” omgärda Ryssland. Ukraina är det senaste delen i den dragkampen, enligt Hårleman, och Sverige skulle bli ytterligare en bricka. i Natos maktpositionering.
En viktig bricka på Nordkalotten, men som också skulle göra oss till primärt militärt mål.
– Det vore en signal till Ryssland att vi är deras fiende. Vårt förhandlingsutrymme och möjlighet att medverka till fredliga lösningar skulle försvinna.
Ingelstam pekar på att man i Natoutredningen diskuterat Angela Merkels strävanden som en möjlig förebild för svensk utrikespolitik. Den tyska förbundskanslern avstår från hetsande utspel och arbetar hårt för rimligt samtalsläge gentemot Ryssland.
– Om vi går med i Nato betyder det att vi underordnar oss Natos säkerhetspolicy, vilket i sin förlängning innebär en USA-styrd utrikespolitik, säger Christian Hårleman.

Spänning kring Turkiet

Han uppmanar alla att fundera över amerikansk säkerhetspolitik under de sista 60 åren. Hårleman räknar upp USAs ageranden mot Kuba, Vietnam, Grenada, Irak, Afghanistan, Iran, Libyen, Syrien med flera, och anser att USA har, i ett globalt perspektiv låtit egna nationella intressen styra ett större internationellt perspektiv.
– Hur ska vi underordna oss en säkerhetspolitik som kantats av så många misstag och strategiska felbedömningar?
Stig Henriksson pekar på spänningarna kring Turkiet. Natomedlemskap skulle innebära ett politiskt tryck på att stödja Turkiet aktivt.
– Att gå med i en militärallians där vi har ett land som bombar sin egen befolkning är redan det ett skäl som är gott nog att inte vara med.

Fler nej än ja – igen

Under en följd av år har opinionen kring ett svenskt Natomedlemskap varit negativ. 35-50 procent har varit emot, 25-35 procent aför, och 20-30 procent osäkra.
I slutet av 2014 skedde ett trendbrott i opinionen. För första gången var det fler positiva än negativa till Natomedlemskap. Det var efter en höst präglad av oron i Ukraina samt rapporteringen kring ubåtar i Östersjön.
Men det tycks ha varit en tillfällig svängning; de senaste mätningarna indikerar återigen att svenskarna är negativa till Natomedlemskap.

Inrikes/Nyheter 30 juli, 2025

Det osynliga ungdomsförbundet

Ungdomsförbundet LCU har tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från MUCF – och uppger sig vara större än Grön ungdom. Men utåt syns man knappt alls, trots den nära kopplingen till högerprofilen Markus Allard.

”Sverige behöver en ny politisk kraft”, står det på banderollerna som rullats upp i en skollokal någonstans i Sverige. Loggan är grå, tre länkar i en kedja. Texten bredvid lyder ”Lokalpartier­nas centrala ungdomsorganisation”.

LCU, som förkortningen stavas, är ungdomspolitikens största doldis. Förbundet fyllde tio år i januari, fick sitt första MUCF-bidrag 2021, och har sedan dess tagit emot sammanlagt 5,7 miljoner kronor från myndigheten.

I sin senaste ansökan om bidrag uppger föreningen att de har 1 376 medlemmar – en siffra som gör dem större än Grön ungdom och nästan lika stora som CUF.

Men ingen har hört talas om dem.

Flamman har pratat med ett tjugotal rutinerade medlemmar i ungdomsförbund från höger till vänster, varav endast en handfull känner till namnet. Av dem uppger nästan ingen att de är bekanta med vad LCU står för, och bara två personer har stött på dem.

”Det är ingen organisation jag någonsin hört talas om”, skri­ver Hanna Lindqvist, språkrör för Grön ungdom.

”Jag har aldrig hört om dem innan du skrev och har inte stött på dem vad jag vet”, säger My Kårlycke, nybliven ordförande i Ung Vänster.

”Har kampanjat för SSU i varje län i Sverige de senaste åren och jag har aldrig mött dem”, skriver Carl-Michael Palmér, folk­rörelseombudsman för SSU.

Likadant ser det ut bland de borgerliga partierna. Emelie Ny­man, ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund, kände inte heller till ungdomsförbundet, som är hack i häl på dem sett till medlemsantal.

– Jag blev faktiskt chockad, jag har aldrig träffat på dem tidi­gare vad jag kan minnas.

En långvarig medlem i ett annat borgerligt ungdomsförbund instämmer:

– Jag har varit på jättemånga skoldebatter och bokbord, allt möjligt. Det är ibland att man träffar på lokalpartier, men jag har aldrig stött på dem.

Han får medhåll från en mångårig förtroendevald i ett Tidökopplat förbund:

”Ärligt talat har jag aldrig hört om dem, men det låter som en högst suspekt organisation.”

Inte heller på förbundets hemsida finns det särskilt mycket information – bara en text om unga i lokalpolitiken och en be­skrivning av förbundets verksamhet, med skolbesök och studier. Två formulär ger möjlighet att kontakta LCU och att gå med.

Ingenstans på hemsidan listas styrelsemedlemmarna – och ingenstans nämns namnet på förbundets moderparti.


Den uteslutna vänsterpartisten Markus Allard valde att starta eget 2015, och grundade det lokala Örebropar­tiet på hemorten. Sedan dess har partiet tagit sig in i stadens kommunfullmäktige, och Allard sitter i dag som kommunalråd i Örebro. Där har han blivit känd för sina eldiga framträdanden, där han inte sällan skäller ut de andra lokalpolitikerna från ta­larstolen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 30 juli, 2025

Andreas Nyman: Män i kjol – fackets sista stridsåtgärd i hettan

Andreas Nyman har märkt att det bara finns en sak som får arbetsgivaren på bättre tankar: män i kvinnokläder. Foto: Privat.

Iggy Pop har sagt att han inte skäms för att klä sig i kvinnokläder, eftersom det inte är skamligt att vara kvinna. Det har han rätt i. Och det känns bra att ha en legendarisk rockstjärna i ryggen när man själv tvingas ta på sig kjol för att få en dräglig arbetsmiljö.

Vi befinner oss mitt i en värmebölja. Tem­peraturen har krupit upp mot 30-strecket flera dagar i rad, och i spårvagnen är det ännu varma­re. Glassar smälter, solfjädrar fläktar och luften dryper av svett.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 30 juli, 2025

Lovisa Broström: Utklassade – så ska arbetarmännen vinna tillbaka sin status

Det blir inga löneökningar på Volvo Cars-fabriken i Torslanda i år. Foto: Adam Ihse/TT.

De vill inte ha medborgarlön. De vill ha respekt. Från Volvo i Torslanda till rostbältena i Ohio växer ett klasskikt som inte främst saknar pengar – utan status. Forskaren Lovisa Broström läser en ny bok som menar att vänstern måste erkänna dess förlust utan att förlöjliga den.

Årets löneförhandlingar på Volvo Cars har präglats starkt av sparkraven på 18 miljarder.

”Företaget har gått bra historiskt, och vi bru­kar få igenom lokala förbättringar som vi kan ta med till våra medlemmar”, förklarade IF Me­talls ordförande Adrian Avdullahu till Dagens Arbete (17/6). ”De är ett slags erkännande för det jobb vi gör. I år har vi inte fått något sådant alls.”

Därmed sätter han fingret på en av de mest underskattade förklaringarna till varför delar av arbetarklassen har vänt sig högerut det senaste decenniet. Det handlar inte bara om kronor och ören – utan om erkännande.

Böckerna är ofta skrivna av akademiker som, i brist på bättre beskrivning, vill förstå arbetar­klassen.

Det har blivit särskilt tydligt i en akademisk nisch som exploderat sedan Donald Trump kom till makten 2016: socialantropologiska studier av den vita amerikanska arbetarklassen. Gruppen beskrivs ofta som att den kommit från ingenstans och plötsligt fått ett enormt poli­tiskt inflytande. I dag påverkar deras röstande allt från bombningar av Iran, hiv-medicinering i Lesotho, till att Seattles hamnar stått tomma efter tullkriget.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 juli, 2025

Paulina Sokolow: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru

Foto: Claudio Bresciani/TT.

”Vad fan spelar det för roll att intellektuellt nyansera nu? Vill bara skrika.” Så skriver en vän på Facebook och jag känner igen frustrationen.

Inför bilderna på skelettsmala barn några kilometer från Israel räcker orden inte till. Har demonstrationerna, debattartiklarna, lägesrapporterna, dödstalen och namninsamlingarna alls haft någon effekt, eller blir det bara bränsle i ett meningslöst ordkrig där en dockinstallation och förflugna formuleringar mynnar ut i offentliga rättegångar? Jag börjar själv tvivla.

En som inte tvivlar är författaren Johannes Anyuru. Hans kompromisslöshet med Palestinas sak är kristallklar. Dessvärre är den inte lika konsekvent när det gäller antisemitismen.

Antisemitism existerar i sin egen rätt, precis som islamofobi och afrofobi.

I en Instagramstory den 15 juli skriver han: ”Det finns inget som heter ’antisemitism’” – med ordet inom citattecken. Visst missbrukas ordet av sådana som Benjamin Netanyahu och Ebba Busch för att avfärda all kritik mot Israel som judehat.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 juli, 2025

Nedväxtens motståndare slåss mot halmgubbar

Ett vätedrivet tåg susar genom den bergiga Taunusregionen i västra Tyskland. Foto: Michael Probst/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I Flammans stora sommarnummer om framtiden (03/07) skriver chefredaktör Leoni­das Aretakis att ”vänstern måste börja bygga igen”. Med avstamp i Zohran Mamdanis hopp­fulla välfärdsprogram för New York formulerar Aretakis en vision om socialistisk överflödspo­litik i polemik mot ”den destruktiva teorin om nedväxt”. I denna utopi delar det allmänna ut labbodlad entrecote, billiga luftkonditionerade lägenheter och ymnighetshorn av glass.

Överflödets vindar blåser sannerligen starkt i Flamman. Aretakis bygger vidare på den norska statsvetaren Ola Innsets text med liknande ar­gument (3/4 2024), och förra veckan skrev ak­tivisten Ia Aanstoot på debattsidan om indu­strialismens historiska under och sjöng kärnkraftens framtida lov (24/7).

Här urskiljs starka viljor till ekosocialism som genom teknologi och stora projekt ska göra livet bättre för alla – men även starka rädslor för dyster nedväxtpolitik som med dömande blick exproprierar folks bilar och kylskåp.

Nedväxt blir här lätt en halmgubbe med den naiva positionen att BNP som sådan är dålig och att den enda vägen framåt är åtstramningspo­litik. Visst finns denna position, men traditio­nens tunga argument, enligt mig och andra, är att dagens omställning – utbytet av fossil en­ergianvändning mot framtida fossilfri – vilar på storskalig miljöförstörelse och kanske inte ens är möjlig att genomföra för alla länder med dagens råvaroutbud på kort tid. Med andra ord, att åtstramning av energi och resurser i rika samhällen – samtidigt som vi ställer om – är en förutsättning för överlevnad.

Det stämmer att nedväxtens överlevnads­politik betyder minskad materiell konsumtion för de flesta i Sverige. Men inom överlevnaden ryms mycket överflöd. Att äta mindre kött, bygga mindre nytt, ransonera flyget (med mer), är politik som enkelt kan kombineras med välfärd, snabbtåg och fossilfritt stål. Likaså går det att bygga utopiska visioner om lugnare, friare liv – med betydligt mindre materiell konsumtion än dagens Sverige. Sannerligen är då Mamdanis projekt med välfärd, frysta hyror och skattefi­nansierad kollektivtrafik ett framgångsrecept, men det är inte nog.

Överflödspolitik måste grundas i en vilja till alla människors överlevnad på vår enda pla­net – det vill säga i akuta utsläppsminskning­ar – och en förståelse för den nuvarande blott teknikdrivna omställningens många baksidor. I stället för att stångas mellan ekomodernism och nedväxt bör en enad vänster bjuda på både snabbtåg, välfärd, och ransonering, och låta mil­jardärerna stå för den välförtjänta notan.

Genom statens makt och folkrörelsernas momentum kan vår tids stora omdaning ske: en omställning mot fossilfrihet, resurssnålhet och livskvalitet i ett. I överflödets och över­levnadens allians är all typ av icke-materiell livskvalitet och utveckling välkommen, kombi­nerad med expropriering av fossilbolag och mil­jardärer för finansiering av storskaliga projekt.

Då kan vi alla äta glass, diskutera politik och spela boule i all tid – och leva enklare lyckliga liv i en inte för varm värld.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juli, 2025

En magisk transhistoria på albanska landsbygden

Två kvinnor som vill vara anonyma undervisar en pojke i hemlighet, för att undslippa den traditionella albanska hederskulturen. Foto: Visar Kryeziu/AP.

Att bli ”svuren jungfru” är en omskrivning för att bli man. Theo Vareman läser en roman som skärskådar den albanska hederskulturen – men som väcker lika många frågor.

Plötsligt vill alla åka till Alba­nien. Inom kort väntas 30 miljoner turister be­söka landet, vars egen befolkning bara uppgår till en knapp tiondel av antalet. Låga priser och vackra stränder är nog en stor del av förklaring­en, men säkert också att landet, efter sin långa isolering, än i dag andas mystik.

Därför är det inte konstigt att romanen Hon som stannar, av den bulgariska författaren Rene Karabash, nu kommit på svenska. Här mö­ter läsaren ett Albanien långt från turisternas soldränkta badorter, och får i stället följa hu­vudpersonen Bekias liv i en avfolkad by uppe i bergen. En by där uråldriga lagar ännu råder.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 26 juli, 2025

Hon blir mamma till sin egen mor

Ernaux nyöversatta bok består av anteckningar från sina besök hos sin mor på sjukhuset. Foto: Fredrik Persson / TT.

Annie Ernaux är mästare på destillerad mänsklighet. Carl Björkenborn har läst en post-it-roman vars största fiende är dess egen form.

Annie Ernaux börjar alla sina böcker med ett krasst konstaterande. Den nyöversatta Jag har inte kommit ur min natt är inget undan­tag: ”Min mor började tappa minnet och uppfö­ra sig konstigt.” Det brukar följas av en tålmodig rekonstruktion av omständigheter och konse­kvenser.

Men så är inte fallet här. När Ernaux ska gestalta sin mors fall ner i demensens dim­ma besvärar hon sig inte med distans. I stället för källor och struktur består den nya boken av de post-it-anteckningar som hon författat efter varje besök hos sin mor på sjukhuset. ”Söndag 29” kan det stå: ”Jag rakar henne och klipper hennes fingernaglar. De var smutsiga. Hennes klarsyn: Jag kommer bli kvar här tills jag dör.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Utrikes 25 juli, 2025

Macron vill erkänna Palestina som stat

Frankrikes premiärminister Emmanuel Macron håller i en karta över Gaza vid ett besök vid Arabvärldsinstitutet i Paris under våren. Foto: Michel Euler/AP.

147 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Palestina som stat, däribland Sverige. Under torsdagskvällen meddelade president Emmanuel Macron att Frankrike gör detsamma.

Frankrike kommer erkänna Palestina som stat, skriver president Emmanuel Macron på X. Beslutet, som fattades redan i maj, kommer att ”högtidligt tillkännages” i FN:s generalförsamling i september. 

”Det akuta behovet i dag är att avsluta kriget i Gaza och att rädda civilbefolkningen. Fred är möjlig”, skriver Macron i sitt inlägg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 juli, 2025

Line Bankel: Överlever vi utan ölgåsen?

Klockan är 19 på en av kedjan The Cen­tral Bars pubar i Stockholm – känt för sin billiga öl. Men trots att det är middagstid äter ingen. Finns det verkligen mat att beställa? Jo­visst, först måste den dock plockas ut ur frysen och läggas i fritösen.

– Men fritösen är sönder. Det går bra att köpa från kebaben runt hörnet och sitta här, säger kvinnan bakom bardisken.

Min fråga om drinkutbud möts av ett skratt. Här säljer de nästan bara öl, ibland en rom och cola. Dagar kan gå utan att de säljer mat alls, även när fritösen fungerar, berättar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 25 juli, 2025

Agri Ismaïl: Fejkarbete – från pärm till skärm

Metas produktchef Chris Cox talar på AI-konferensen LlamaCon 2025, i Menlo Park, Kalifornien, den 29 april 2025. Foto: Jeff Chiu/AP.

Varje år investeras miljarder i arbete som inte leder någonstans. Men vad händer när pappersexercisen blir viktigare än verkligheten? Agri Ismaïl läser Leigh Claire La Berges ”Fake Work” – och minns sitt eget meningslösa kontorsliv.

I början av 2009 jobbade jag för ett fi­nansföretag som hjälpte bolagskunder att pla­nera investeringar. En dag fick jag genomföra en företagsgranskning (due diligence) åt ett nytt projekt: en återvinningsteknologi som hade lett till en prototyp och nu var redo för mass­tillverkning. Dag efter dag gick jag igenom åtta tjocka pärmar fyllda med patent, testresultat och annan dokumentation. Länge såg allt bra ut, patenten var äkta och professorn som låg bakom teknologin hade i många år forskat kring möjligheterna att förvandla avfall till energi.

Men när min resa till Kina – där prototypen fanns – aldrig blev bokad började jag misstänka att något var fel. Varken min arbetsgivare eller återvinningsföretaget ville betala för resan, arbetsgivaren för att de ansåg att det skulle gå på klientens budget och klienten för att de inte tyckte att resan behövdes. Till slut bad jag en vän i Peking att besöka fabriken.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)