Det är svårt att finna nog starka ord för att beskriva valresultatet ur ett vänsterperspektiv. Vårt rödgröna regeringsalternativ misslyckades med att vinna regeringsmakten, högeralliansen har lyckats få förnyat förtroende trots fyra års tydlig högerpolitik och dessutom har Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen. Vänsterpartiet lyckades inte gå fram trots att socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan före den allmänna rösträttens genomförande. Det finns naturligtvis ingenting positivt med ett sådant valresultat.

Men det finns en risk att diskussionen efter valet begränsas till valutvärdering och att debatten hamnar i formalia och stadgar i stället för att handla om framtidens vänster och den nödvändiga samhällsomvandlingen. Naturligtvis ska ingen begränsas att föra fram kritik, synpunkter och förslag i olika frågor eller synpunkter på valrörelsen. En snabb utvärdering behövs och ska göras.

Men framför allt måste vi brett diskutera vänsterpolitik för framtiden, tänkbara allianser, nya utmaningar och en socialistisk strategi. Därför har partistyrelsen beslutat att tillsätta en framtidskommission som just har till uppgift att föreslå strategiska prioriteringar som ska diskuteras brett inom och utanför partiet. Här kommer några synpunkter som kan användas i det samtalet.

Under en följd av år har ägandet blivit en allt viktigare faktor i många människors liv. Den här utvecklingen accelererar med högerpolitik, men även under socialdemokratiska regeringar har utförsäljningar och privatiseringar genomförts. Skillnaden har varit hastigheten och steglängden snarare än riktningen.

Bostadspolitiken är ett sorgligt exempel. När allmännyttan säljs ut och hyresrätter omvandlas till bostadsrätter ändras också många människors syn på vad som är viktigt. Det här är inget nytt fenomen, i USA och stora delar av Europa är hyresrätten en boendeform som reserveras för de allra mest resurssvaga. De flesta andra äger sin bostad, antingen genom ägande av villor och småhus eller genom bostadsrätter och ägarlägenheter.

Borgerlighetens vurm för att omvandla hyreslägenheter till bostadsrätter är stark. Det handlar om en djupt ideologisk fråga som i ett slag fyller flera syften. Dels minskar det gemensamma ägandet, vilket inskränker demokratins omfattning. Det finns helt enkelt färre verktyg för folkvalda att använda, vilket är helt i linje med borgerlighetens syn på marknader som i större utsträckning ska lämnas att sköta och reglera sig själva.

För det andra ställs människor – som rent objektivt borde ha allt att vinna på att agera gemensamt – mot varandra. Hyresgäster erbjuds att göra sitt livs klipp när attraktiva lägenheter bjuds ut till försäljning till priser som är långt under marknadsvärdet. Bara i Stockholm beräknas åtta procent av invånarna ha blivit 50 miljarder kronor rikare genom dessa omvandlingar. De hyresgäster som inte velat delta har ofta utsatts för starka påtryckningar att rösta för omvandlingar av giriga grannar som sett chansen till rena lottovinsten av skattebetalarnas egendom. De som inte vill eller har råd köpa tvingas bli hyresgäster hos sina grannar som bildat bostadsrättsförening och degraderas därefter till ett B-lag i fastigheten.

Dessutom blir den som äger sin bostad i större utsträckning beroende av räntenivåer än av löneökningar. Om man har lån på flera miljoner så kan egenintresset av en stabil privatekonomi stå i motsättning till intresset hos ett löntagarkollektiv av lönehöjningar som kanske enbart kan uppnås genom stridsåtgärder.
Till det kan läggas att bostadsrättsinnehavare har ett egenintresse av att bostadsbristen består, eftersom det påverkar värdet på deras lägenheter positivt. Så försvagas det gemensamma hänsynstagandet och var och en förmås att tänka på sig själv i stället för på hela samhällets utveckling.

Samma utveckling följer av fackföreningsrörelsens försvagning. Borgerligheten gör sitt bästa för att minska medlemstalet i fackförbunden för att därefter ifrågasätta legitimiteten i de avtal som facken träffar och som gäller alla löntagare inom ett avtalsområde. Med osund konkurrens från en oreglerad arbetskraftsinvandring som utmärks av lägre löner och sämre anställningsvillkor minskar fackets attraktionskraft. Till detta läggs politiska förslag som steg för steg monterar ner det inflytande som arbetare och tjänstemän har tillskansat sig genom tiderna. Förlängda provanställningar, försämringar i lagen om anställningsskydd och särskilda – låga – ungdomslöner är några förslag som gör det svårare att organisera människor på arbetsplatserna.

Försämringarna av A-kassan är direkt riktade mot fackföreningsrörelsen och en del i en strategi som ska öka vinsterna inom näringslivet genom sänkta löner. Ju fattigare de arbetslösa är desto lättare att tvinga dem till jobb med usel lön. Med olika tvångsåtgärder ska också den som vägrar att ta ett arbete hotas med indragen A-kassa.

Regeringens jobbpolitik har för övrigt just lönesänkningar som bärande inslag. Det så kallade jobbskatteavdraget ger knappt några nya jobb alls, inte ens enligt regeringens egna experter, om det inte följs av sänkta löner. Löntagarnas utfall riskerar att i bästa fall bli plus minus noll samtidigt som det gemensamma minskar i omfattning.

Med denna utveckling följer ett minskat kollektivt medvetande och därmed också ett minskat kollektivt agerande. Det blir svårare att mobilisera till kamp för höjda löner trots att löneutrymmet rimligtvis ökar när vinstnivåerna tillåts stiga.
Som en följd av den försämrade A-kassan och en urholkad sjukförsäkring kommer också fler att se över sitt eget hus. Allt färre kommer att lita till de gemensamt uppbyggda systemen för inkomsttrygghet vid arbetsskada, sjukdom eller arbetslöshet räcker till. Denna utveckling har vi redan sett med ett försvagat allmänt pensionssystem. Följden blir att den som har råd avsätter egna pengar till sin egen trygghet genom privata försäkringar. I stället för skattefinansierade sociala försäkringar går vi mot mer av grundtrygghet där var och en förväntas komplettera med egna lösningar efter önskemål och plånbok. Om jämlikhet inte är möjlig, då rustar sig medborgarna för ojämlikhet.

Den solidaritet som varit grundtanken bakom de skattefinansierade socialförsäkringarna försvagas. I stället för att betala skatt för allas trygghet ska den som har råd betala för sin egen välfärd. Detta är kanske det största av de systemskiften som högeralliansen just nu driver på för att genomföra.

Privatiseringar av vård, omsorg och skola leder till att nya hänsyn tas när välfärden ska fördelas. Vinstintresset leder bort från den solidariska idén om vård efter behov. På område efter område underlättas nu för vårdföretag att välja patienter efter lönsamhet. Också skolor börjar alltmer drivas efter lönsamhetsprinciper. Därmed börjar de irrelevanta frågorna om vilken patient som är lönsammast att bota och vilken elev som är lönsammast att utbilda ställas. Vi ser nu en närmast bisarr utveckling av privata vinster och riskkapitalbolag i grundläggande samhällsinstitutioner som skola, vård och äldre- och barnomsorg.

I förlängningen hotas principen om vård och omsorg efter behov och den likvärdiga skolan riskerar snart att vara ett minne blott. Redan idag ser vi hur de resursstarka överutnyttjar vård medan mer vårdkrävande människor utan stark privatekonomi erbjuds färre alternativ och sämre vård. Barn till högutbildade och välsituerade går i skolor med bättre resurser och högre betyg än arbetarklassens barn
.

Därmed ökar också den klassmässiga segregationen på ett mycket tydligt sätt. Lågavlönade och människor som står utanför arbetsmarknaden bor på andra ställen än de rika, deras barn går i andra skolor och deras liv korsas alltmer sällan.

Hela denna utveckling har också ett mycket tydligt könsperspektiv. Så länge som kvinnor tjänar mindre än män kommer skattesänkningar också alltid att öka skillnaden mellan kvinnors och mäns disponibla inkomst. Kvinnor arbetar ofta i sektorer med lägre löner än genomsnittet och just dessa löner är samtidigt de som pressas ner mest med regeringens lönesänkarstrategi.

Kvinnor blir mer beroende av män för sin försörjning samtidigt som friheten och självständigheten minskar. Till detta läggs ett vårdnadsbidrag som låser fast kvinnor som redan står långt från arbetsmarknaden i ett närmast evigt utanförskap. Könsroller cementeras när inte ett enda radikalt förslag läggs för att motverka den skeva fördelningen av det obetalda arbetet i hemmen eller kvinnors underordning på arbetsmarknaden. Tvärtom förstärks orättvisorna på arbetsmarknaden genom att arbetsrätten och anställningsskyddet urholkas. Det är framför allt kvinnor som påtvingas deltid mot sin vilja och som utnyttjas genom provanställningar, korttidsanställningar, vikariat och inhyrda bemanningsföretag. Nedskärningar av välfärden för ofta med sej att kvinnor tar ett större ansvar för anhörigvård och barnomsorg, vilket ytterligare minskar förutsättningarna för jämställdhet.

Privatiseringar och utförsäljningar leder inte enbart till en orättvisare fördelning av välfärden, de inskränker också demokratin på ett mycket tydligt sätt. När färre områden omfattas av demokratiska beslut överförs makt till den marknad där vi är långt ifrån jämlika och där de resursstarka alltid har mer makt än de som har små ekonomiska marginaler. Denna avdemokratisering av viktiga samhällssektorer är helt i linje med borgerlighetens demokratisyn, som innebär att demokratin ska omfatta så få sektorer som möjligt medan den makt som utövas i kraft av ägande och positioner ska öka. Det leder också till att det blir svårare att finna svaren på samtidens problem i politisk aktivitet, eftersom makten redan flyttat och utövas av någon annan.

Maktöverföringen till EU minskar också den ansvarsutkrävande demokratins utrymme. När de som beslutar inte kan identifieras, inte kan avsättas eller bara befinner sig alltför långt från den verklighet deras beslut påverkar så urholkas demokratin som styrelseskick.

Vår tids verkliga ödesfråga, klimatfrågan, är också vänsterns viktigaste politiska uppgift. Det är svårt att se hur någon annan politisk kraft ska kunna möta den globala uppvärmningen med en klimatpolitik som både utgår från ett tydligt rättviseperspektiv och vågar sätta in miljöfrågorna i ett maktperspektiv. Vi räds inte att också diskutera kapitalismens tillkortakommanden för att möta växthuseffekten eller den internationella miljöförstörelsen.

Nu har dessutom ett främlingsfientligt parti med rötter i den rasistiska rörelsen tagit plats i riksdagen. Det gör att kampen mot rasismen måste få ökat utrymme för en vänster som arbetar för ett sammanhållet samhälle. Risken för en dansk utveckling – där etablerade partier och politiker tar över rasisternas problembeskrivning och lösningar – är kanske inte nära förestående men har uppenbart ökat. Och spåren förskräcker. Den som har hört Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmussen uttala sej om vikten av att riva ”getton” med ”icke-danska värderingar” måste fråga sej hur långt etablissemanget kan gå för att behålla makten med rasisternas stöd.

Det är i denna politiska verklighet vårt politiska projekt ska formuleras. Det är i detta nu vi måste ta vårt ansvar för att ställa rätt frågor och tillsammans utforma svaren som skapar motmakter och målar visioner.

En del kan vi i Vänsterpartiet göra själva. Vi ska ta ansvar för att bygga upp organisationen så att fler finner det mödan värt att vara medlem och aktiv i vårt parti. Alla de nästan 3 000 nya medlemmar som tillkommit i år måste känna att de är efterlängtade och behövs. De måste få verktygen att engagera sig och möjligheter att bidra.

För att det ska lyckas måste den interna demokratin utvecklas. Det ska vara väldigt högt i tak och långt till dörren i ett brett, modernt Vänsterparti. Vi ska också tillsammans göra upp med dogmatism och testuggeri – det finns inga för alltid givna svar eller rätta lösningar i ett nytt politiskt skede.

Samtidigt ökar behovet av studier – i vänsterns och arbetarrörelsens historia, i socialistisk och feministisk teori, i politisk sakkunskap. Vi måste lära av misstag i historien samtidigt som vi undviker att fastna i tillbakablickande. Backspegeln får aldrig bli så stor att den skymmer framrutan.

Den verkliga utmaningen handlar emellertid om något annat. Vi måste ta ansvar för arbetarrörelsens framtid i detta nya politiska landskap. Utan en mer aktiv fackföreningsrörelse som också tar ansvar för samhällsutvecklingen i stort är det svårt att se några långsiktiga framgångar för vårt samhällsförändrande projekt. Det ställer stora krav på förnyelse inom facken men också på nya samverkansformer mellan arbetarrörelsens olika grenar. Den partipolitiska bindningen till socialdemokratin är ett hinder för en radikal fackföreningsrörelse, men en avpolitisering av facken vore än värre. Det gemensamma perspektivet på samhällsfrågorna måste återupprättas samtidigt som det kollektiva agerandet för förändring måste stärkas.

Utgångspunkten för den förändring som är nödvändig bör vara insikten att jämlikhet och social rättvisa inte bara är bra för dem som lyfts ur fattigdom utan för hela samhällets utveckling. Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden har en politisk slagkraft som borde kunna leda till att arbetarrörelsen, som varit på defensiven i årtionden, nu kan räta på ryggen och börja ta sin samhällsförändrande uppgift på allvar.

Vårt parti gick till val som en del av ett regeringsalternativ. Det rödgröna projektet var ett försök att utmana högerns regeringsmakt. Ett problem i samarbetet var att partierna delvis hade olika synsätt på hur förändrande och framtidsinriktad vår politik skulle vara. Vårt fel, menar jag, var att vi i alltför stor utsträckning inbjöd till en valrörelse på högerns villkor. Vi borde inte ha gjort skattesänkningar för pensionärer till något huvudnummer, det var med facit i hand en felaktig taktik. Vi borde inte ha tillåtit så stor del av valrörelsen handla om fastighetsskatt, förmögenhetsskatt och Rut-avdrag. Ingen av dess frågor rankades särskilt högt av väljarna, men vi lurades till att diskutera sådant i stället för hoten mot det solidariska samhället och våra förslag till lösningar.

Många av de rödgröna överenskommelserna var mer radikala än många förväntat sej. Ändå kunde politiska kommentatorer hävda att det bara var marginella skillnader mellan regeringsalternativen.

Detta var ett problem i valrörelsen men blir i ännu större utsträckning ett problem för framtiden om vi inte lyckas komma överens om en politik som i grunden demokratiserar, minskar ojämlikheten och ökar kvinnors makt över sina liv och samhällsutvecklingen.

Socialdemokratin saknar idag självförtroende i stor utsträckning. Det finns en räddhågsenhet inom S som leder till ett ängsligt sidoblickande på borgerligheten. Risken är att det socialdemokratiska partiet helt förlorar sin position som samhällsförändrande kraft om det inte radikaliseras och vågar
förnya den politik som ska leda till att de gamla visionerna blir verklighet.

Mycket av det som högern nu genomför i högre hastighet och längre steg än tidigare har påbörjats av socialdemokratiska regeringar. Det är dags att göra upp med tilltron till marknadslösningar, avregleringar och acceptans av vinstintresset som drivkraft för välfärden om socialdemokratin ska kunna återta sin ställning som radikal samhällsförändrare.

Miljöpartiet är inte ett samhällsförändrande parti som fullt ut förstår fördelningspolitikens sprängkraft eller höger-vänsterskalans betydelse. Därmed är det inte heller en pålitlig allierad i det samhällsförändrande uppdrag som är vårt. Trots detta kan flera steg tas gemensamt i rätt riktning eftersom Mp – till skillnad från strategerna inom borgerligheten – inte har som idé att avdemokratisera eller öka skillnaderna mellan klasser och kön.

Socialdemokraterna och miljöpartiet har sagt sig vara beredda att diskutera politikens utformning med regeringen under mandatperioden. Det vore ett misstag om Sverigedemokraternas intåg i riksdagen tas som intäkt för att gå med på en sämre migrationspolitik än före valet. Det är också ett svek mot alla rödgröna väljare om den politiken nu lämnas till förmån för en blågrön. Oppositionen bör inte se som sin uppgift att stärka regeringens ställning, minska möjligheten till nyval eller ge Reinfeldt en bekväm resa. Vår uppgift är att opponera med sikte på ett en ny regering och en ny politik så snart som möjligt.

Om vi ska kunna utmana högerns regering i nästa val krävs ett regeringsdugligt alternativ. Hur det ska se ut vet vi inte än. Men att inte skapa en opposition som utmanar på en radikal politisk grund tror jag vore ett misstag. För ett rödgrönt parti borde ett rödgrönt regeringsalternativ vara förstahandsalternativet.

Allt detta måste en framtidsdiskussion värd namnet ta med i beräkningen. Alla som en gång blivit aktiva inom arbetarrörelsen eller vänstern har tagit det steget eftersom det funnits nödvändigt arbete att utföra. Och den sanningen gäller mer idag än på mycket länge. Därför är vårt alternativ efter ännu ett valnederlag att utveckla vårt politiska alternativ, att bättre analysera samhällsförändringarna de senaste årtiondena och att öka kraften i våra ansträngningar.