Hur kommer det sig att så fort filosofi nämns så tar nyhetsbevakningen, läraren och politikern, den breda samhällsdiskursen överlag, en snäv vändning mot förminskande skepticism och aktiv marginalisering?
På en marknadsanpassad jordglob premieras det strömlinjeformade, det som befäster och bekräftar dagens flödesschema. All hälsosam radikalitet däremot, har sin grund i den diametralt motsatta strävan att synliggöra och ifrågasätta samhällets ”självklarheter”, och vidare att visa på hur det som under rådande förhållanden anses omöjligt, i själva verket är högst görbart.
Filosofins subversiva kraft är stark. I dess utövande hänger sig den tänkande varelsen åt att dra mattan under sina egna fötter och lär sig i fallet att se verkligheten och sig själv på nya sätt. Att detta skrämt upplysta despoter, kungar och människor med makt genom historien är inte svårt att förstå. Det viktigaste steget i befästningen av en makthierarki går nämligen ut på att mejsla ut verklighetsnormen och människans plats däri.
I likhet med romarnas krigföringsmetod att söndra och härska, har dagens nyliberala ideologimaskin finfördelat och söndrat kollektivet, fackförbundet och det offentliga rummet till individens nivå. Där står vi nu, tillsammans men skilda, säkrare än någonsin på våra grundlurade, ”självförverkligande” jag-kärnor.
Vår nyliberala kapitalism behöver egocentriska individer för att fungera. Samtidigt kräver dagens marknad att vi blir mer och mer flexibla, ständigt inställda på den genomgripande förändringen strax bakom hörnet. Gemensamhet, solidaritet, syster- och brödraskap är samhällets kitt, dessvärre måste dessa empatier hållas till ett välorganiserat minimum för att maximera exploateringen.
Nittonhundratalet är förbi, men det betyder inte att tre, fyra decennier av privatisering och avreglering har suddat ut mänsklighetens potential till utveckling genom existentiell skärskådning. Ideologi och förtryck är inte abstrakta spöken utan alltid materiella, från produktionsvillkor till tegelsten och fiberbredband. Det är först och främst våra handlingar, inte våra ”inre” som upprätthåller dess kraft.
Var och en av oss måste inse att oavsett hur etiskt upplysta och antikapitalistiska vi än må vara så är våra subjektiva hållningar totalt ointressanta om vi förblir blinda för våra handlingar och fortfarande, i praktiken, agerar i enlighet med maktens norm. Vi är resultatet av en kollektiv historia, låt oss nå framtiden i gemensam aktion, inte som amöbor i provrör.