”Folk och familj” heter ett stående inslag i min lokala dagstidning. Den är förstås borgerlig, finns ju inga s-märkta dagstidningar kvar i Skåne. Men den berikar mitt liv tack vare en utförlig lokaldel och en förvånansvärt påkostad kulturdel. Under rubriken ovan finns alla småannonser om förlovningar, vigslar, nyfödda, begravningar.
Och där finns notiser, exempelvis om små och stora kändisars födelsedagar: I dag, söndag, kan jag till exempel läsa att en gammal bekant fyller 41. Det är Grön Ungdoms forna ordförande Yvonne Ruwaida, som sedermera gjorde parlamentarisk karriär. Och en notis om att en av mina favoriter, den tyske dramatikern och författaren Bertolt Brecht, avled för 55 år sedan. Medan läsningen om Ruwaidas politrukkarriär var tämligen banal, blir det mer intressant att läsa hur Brechts roll i världshistorien tolkas för läsaren.
Där kan jag läsa att många av Brechts pjäser ”tillhör dramatikens klassiker” och att Brecht gick i landsflykt år 1933, ”eftersom han var socialist och tydlig motståndare till nazismen”. Intressant. Ty, Brecht var visserligen antifascist, men han var också k-o-m-m-u-n-i-s-t.
Jag misstänker att den person som författar dessa smånotiser för TT:s räkning på något sätt tyckte att det lät bättre att inte skriva det där k-ordet rakt ut. Eftersom Brecht är en kulturpersonlighet som sina politiska övertygelser till trots ingår i en borgerlig kulturell kanon behöver man förstås skala bort det som kan tyckas vara anstötligt. Till exempel att denna Brecht, vars inflytande över modern västerländsk teater är enormt, skrev dikter och låttexter som hyllade såväl Stalin som stalinismen. Das Lied der Partei (Partiets sång) från 1950 har blivit ökänd för refrängens skull, ”Partiet har alltid rätt”, och i ungefärlig översättning ”Så i Lenins anda, sammansvetsat av Stalin, växer partiet.”
Denne Brecht var helt enkelt en kommunist av sin tid. Och så sent som år 1956 kunde ju också en C. H. Hermansson författa hyllningstal till den där Stalin.
För många sentida kulturvetare har det varit enklast att helt enkelt ignorera det faktum att Brecht inte bara var vänstervriden, utan dessutom övertygad kommunist fram till sin död. Ibland hittar man ett påpekande om att han på gamla dar skulle ha ändrat sig och blivit någon slags dold antikommunist. Han satt ju i sin sommarvilla i Buckow och skrev elegiska dikter som kan tolkas som en försiktig kritik mot DDR-regimen. Samtidigt anklagade han å andra sidan de arbetare som gjorde uppror mot regimen år 1953 för att vara ”CIA-avlönade provokatörer”. Klurigt det där.