”Ska du verkligen läsa den där rasistboken för honom?” sade min sambo på skämt när jag plockade upp boken med de brokiga figurerna. Min son satt i famnen och väntade otåligt. Jag fattade inte vad han menade. ”Eh, rasistboken?” sade jag och tittade på de gulliga figurerna i boken som hoppade runt på sängen istället för att sova. ”Har du inte hängt med i Stina Wirsén-debatten?” sade han. Tydligen inte. Han pekade på den svarta flickan på bilden och sade att det liknar en gammal rasistisk karikatyr en afroamerikan. Jag hade svårt att tro att den här till synes oskyldiga boken skulle innehålla rasistiska karikatyrer. När min son somnat tog jag med boken till köket och började googla.

Stina Wirséns debutfilm ”Liten skär och alla små brokiga” har skapat en storm på tidningarnas kultursidor. Figuren som heter ”Lilla Hjärtat” anses påminna om rasistiska karikatyrer av svarta, så kallade blackface och golliwogg-figurer. Lilla Hjärtat har kolsvart hud, vit clownliknande mun och flätor som står rakt ut. Nidbilden blackface användes under 1800-talet inom underhållningsbranschen i USA. Den svarta sminkningen med den stora vita munnen befäste stereotyper och förmedlade rasistiska föreställningar om afroamerikaner. I takt med att svarta stärkte sin position i USA blev det inte längre möjligt att använda blackface sminkningen. Stina Wirsén har plockat upp en av historiens mest använda nidbilder av svarta för att göra berättelser för barn. Jag öppnar boken igen och får syn på samma Lilla Hjärtat-figur som finns i filmen. Det kolsvarta runda huvudet och den stora vita munnen. Likheten med golliwog-bilderna är slående. Jag får en lätt obehagskänsla.

På Folkets Bios facebooksida pågår en debatt om filmen. Där skriver producenten Linda Hambäck att de med Lilla Hjärtat förhållit sig till en stereotyp – för att punktera den. Genom att ge Lilla Hjärtat en karaktärsstark personlighet bryter man med stereotypen. Vidare skriver hon att det är på grund av blackface som knappt några riktigt svarta barn avtecknas idag. Hon menar att det inte är önskvärt att avstå från att teckna svarta figurer på grund av det. Jag håller delvis med henne. Rätt väg att gå kan inte vara att dra sig för att avbilda svarta personer. Det vore osynliggörande om inte annat. Det är också bra att de fyllt figuren med en intressant personlighet. Men frågan handlar inte om att avbilda, frågan handlar om hur avbildningen sker. Det går att avbilda svarta utan att ha sin utgångspunkt i rasistiska karikatyrer.
Vidare skriver Folkets bio att alla figurer i filmen är stereotypiserade: ”varken kritvita eller svarta människor finns ju i verkligheten”. Men problemet med att avbilda svarta karikatyrer, till skillnad från vita, är att de har en underordnad position i samhället. Lilla Hjärtat kan inte ses bortkopplat från sitt historiska och strukturella sammanhang. Det är ett faktum att svarta under historien förslavats och förtryckts, ett minne som smärtsamt lever kvar än idag. Det är också ett faktum att svarta, liksom andra rasifierade grupper, har en strukturellt underordnad position i dagens samhälle.

Stina Wirsén är inte rasist, hon och hennes kollegor hade säkert goda ambitioner. De ville göra en barnfilm som lyfter fram olikheter och bejakar mångfald. Men hur gullig och älskvärd berättelsen än är, kvarstår faktum att figuren Lilla Hjärtat anspelar på en rasistisk stereotyp som det är svårt att inte se nästa gång vi läser boken.