The Establishment: And How They Get Away With It
Owen Jones.
Allen Lane, 2014.
Egentligen har vi redan läst den, gång på gång – berättelsen om elitens kontrarevolution som startade på sjuttiotalet. Likafullt vill vi läsa den igen. Vi behöver försöken att göra berättelser av komplexa, mycket fragmentiserade händelser. Det senaste i raden – och kanske ett av de mest välskrivna försöken att skapa narrativ av nyliberalismens triumf levereras av den unge supertalangen, vänstersossen och fackföreningsdebattören Owen Jones – av sina vänner ofta liknad vid en vår tids George Orwell; klart att Owen Jones är född 1984 – och liksom sin stora idol undersöker han sin tids maktordningar och lögner. Efter att i boken Chavs ha undersökt demoniseringen av arbetarklassen har turen nu kommit till samhällets topp.
För hur har den egentligen varit möjlig, denna kontrarevolution och oerhörda överföring av makt och rikedom på ett fåtal händer? Hur kommer det sig att så få protesterar på ett effektivt sätt, och varför får man hela tiden intrycket av att även socialdemokratins ledning står med armarna bakbundna och tittar på eller – i värsta fall – glatt deltar i kalaset?
Det är den historien Owen Jones satt sig att berätta – för vår generation och för en vänster som behöver ett projekt att ta sig an. Han tar oss med på en lång historia som börjar i den konsensus som rådde i efterkrigstidens Europa och USA. Välfärdsstatens principer om delat välstånd, jämlikhet och statens rätt att ingripa i ekonomin regerade. 1955 skrev Labourpolitikern Tony Crosland en bok vars övergripande tes kunde sammanfattas i två ord: Vi vann! För högerpersoner var detta klimat naturligtvis kvävande. De nyliberala idéer som i dag – inte minst efter Syrizas seger i Grekland – är rådande var vid sjuttiotalets inledning helt utanför lådan. Att öppet saluföra nyliberala idéer om privatiseringar och skattesänkningar som i dag i land efter land genomförts ansågs även av dåtidens borgerliga politiker helt förryckta!
Men i detta landskap av keynesiansk hegemoni började en mycket liten grupp nyliberala ekonomer och filosofer träffas. Redan 1947 hade den österrikisk-brittiske ekonomen Friedrich Hayek och amerikanen Milton Friedman, uppbackade av företagare med liknande idéer, samlat en grupp i den schweiziska byn Mont Pèlerin för att samtala om hur den fria marknaden skulle försvaras och utvidgas. Det finns alltid en fara i att föreställa sig hur makten formeras i ett slutet rum med en handfull dedikerade män, men gruppen som de bildade fick betydelse. Deltagarna blev en slags ideologisk motståndsficka för idéer som de kommande två decennierna skulle anses helt passé. Nyliberalerna bildade celler.
Idéerna spred sig vidare till konservativa politiker och ekonomer. Margaret Thatcher drev tankesmedja innan hon blev premiärminister. Boken visar på ett illustrativt sätt hur nyliberalismen hela tiden använder sig av föråkare. Owen Jones blottlägger hur det vi ser i Sverige är ännu vanligare i Storbritannien – och del av en internationell rörelse. Man avlönar ett gäng ideologer på tankesmedjor och som kolumnister och låter dem saluföra de mest vansinniga idéer – tänk Fredrik Segerfeldt eller Johan Hakelius, och genom deras plattformar (de får ge ut böcker på högerns sponsrade förlag vilket gör dem respekterade) kan de ta plats i debatten på ett sätt som inte speglar att deras idéer saknar stöd i befolkningen. Egentligen är de tokar.
Vänstern å sin sida tänker ofta tvärtom. Inget som uttalas får avvika från den av partiet eller organisationen sönderförhandlade ståndpunkten. I debatt efter debatt iscensätts sedan denna ordning: en välbetald nyliberal debattör vars idéer stöds av en handfull personer mot en frilansande vänsterjournalist som med sämre materiella förutsättningar trots detta representerar uppfattningar som 70–90 procent av svenska folket delar. Det är som att det faktum att nyliberalen i praktiken saknar stöd hos breda lager gör att hen kan dra på – medan vänsterpersonen tvingas hålla sig anständig och ta hänsyn till den breda koalition hen känner sig ha i ryggen. Ett praktiskt sätt att baxa idéer som inte ens platsar i skogen in i salongerna.
Föråkarnas uppgift är att hålla idéer vid liv och tillgängliga tills ”det politiskt omöjliga blir det politiskt oundvikliga”.
Sjuttiotalets olje- och industrikriser var vad man väntat på. Sedan dess har det rullat på. I dag är det vänstern som säger det som konservativa tvingades inse och säga på sextiotalet om brittiska högerregeringar: nu har vi makten, men politiken kan vi inte ändra.
Utsuddningen av politiska alternativ får politiska konsekvenser. Migrations- och EU-kritiska Ukip växer i de sammanväxta eliternas skugga, på samma sätt som SD gör i ett politiskt landskap med konsensus över blockgränsen.
Etablissemangets uppgift är enligt Owen Jones att skydda näringslivets intressen från konsekvenserna av den parlamentariska demokratin. Det bästa sättet är att få breda lager att helt ge upp tilltron till demokratin, att strunta i att organisera sig, rösta. Jones varnar: De har bara börjat.
Owen Jones är ibland naiv – han avvisar att genuina vänstermänniskor kan tillhöra etablissemanget. För det gör de. Behållningen av boken är att han visar att makten har ansikte, namn, personnummer och adress.
Denna makt kan utmanas, beskattas och hållas på mattan av majoriteten människor så länge vi har demokrati. Vänstern måste vända den kollektiva vreden uppåt i stället för mot muslimen i porten bredvid. Och bilda celler.