Det är helt rätt att det nu är dags för ordförandekandidaterna i Vänsterpartiet att börja prata politik. Endast så kan vi få en riktig partiledardebatt. Därför känns det lite konstigt att vissa redan nu så tydligt kräver en kvinna som nästa ordförande. Lika säkra verkar man vara på den andra formfrågan i debatten, att det inte ska vara ett delat ledarskap.

Jag är enig om att Vänsterpartiets arbete för jämställdhet och kvinnors rättigheter måste lyftas och förbättras. Men är det inte lite konstigt att de som hårdast kräver att nästa ordförande måste vara en kvinna är de som redan nu har ansvaret i verkställande utskottet och partistyrelsen för att feminismen inte tillräckligt tydligt har kommit fram? Nyligen krävde exempelvis partisekreterare Anki Ahlsten i Svenska Dagbladet en kvinna som ordförande. VU-ledamot och vice ordförande Rosanna Dinamarca har gjort det vid upprepade tillfällen. Andra i partiets högsta ledning har anslutit sig till samma krav. Samtidigt är det just de som är ansvariga för att partiets feministiska arbete inte har varit bra nog de senaste åren. De som sitter i vår högsta ledning har självklart ett stort ansvar för att vara pådrivande för partiets politik, men när det handlar om vilka som ska väljas till ledande positioner i partiet borde man inte ligga lågt då och lämna utrymme för medlemmarna?

I mitt tycke känns det här som ett ganska uppenbart agerande mot att Jonas Sjöstedt ska kunna bli ordförande. Om man nu tycker att Sjöstedt har stora brister är det väl bättre att tala direkt om dessa och inte göra det till en man-kvinna-fråga, eller huruvida vi ska ha en eller två ordföranden. Eller har jag fel?
Om ingen man får bli partiledare så återstår bara kandidater som sitter i dagens partiledning. Vissa kanske vill ha det just så. Det vill inte jag. Det vore bättre att släppa in någon som inte sitter i den högsta ledningen. Detta skulle kunna borga för en verklig förnyelse och modernisering av Vänsterpartiet.

Huvudfokus i ordförandedebatten borde i vart fall inte ligga på formerna; man eller kvinna, en eller två ordföranden, utan på vilken politik som respektive ordförandekandidat vill driva. Dessutom borde de som idag sitter i partiets verkställande utskott vara försiktiga med att recensera framtidens ordförande för Vänsterpartiet. Borde inte det faktum att valframgångarna har uteblivit och att feminismen inte lyfts tillräckligt tala för att urvalet ska göras så brett som möjligt och inte begränsas till enbart en kvinna eller endast från det verkställande utskottet?