I de senaste två numren av Vänsterpartiets medlemstidning Vänsterpress har surrogatmödraskap debatterats. Vänsterpartiet ställer sig positivt till surrogatmammor, bland annat för att man ser det som en viktig hbt-fråga. Kritiker har lyft fram risken för att kvinnor i fattiga länder utnyttjas som surrogatmödrar. För att undvika det förespråkar Vänsterpartiet ett så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Alltså att en kvinna ställer upp som ”barnleverantör” gratis, enbart för att hon vill hjälpa barnlösa att bli föräldrar.
Det väcker en del frågor. För det första: Vad är det som hindrar att samma par som i dag köper en vindsvåning för fem miljoner kronor i Stockholms innerstad inte ger en kvinna i förorten 50.000  under bordet för att bära och föda ett barn åt dem? Var ska kontrollen som säkrar att ett altruistiskt surrogatmödraskap verkligen är altruistiskt finnas?

Nästa fråga: Om det nu vimlar av kvinnor med en stark önskan om att få föda och lämna bort ett barn till någon annan, med alla psykiska och fysiska risker som en graviditet och förlossning innebär; varför är det viktigt att tillåta surrogatmödraskap? En kvinna skulle helt enkelt kunna låta sig befruktas genom insemination och sedan avsäga sig vårdnaden om barnet. Vänsterpartiets förslag om att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare skulle kunna möjliggöra embryotransplantationer där alla inblandades rättigheter som föräldrar tas till vara.
Anledningen att surrogatförespråkare inte lyfter de frågorna är lika cynisk som enkel. De vill inte ha en extra mamma som kan tänkas dyka upp på familjens julfirande eller ställa krav på umgänge varannan helg. Surrogatmödraskap är inte i första hand en hbt-fråga, utan en fråga för heterosexuella par som vill ha en kärnfamilj. Den främsta anledningen till att många brittiska och amerikanska par idag väljer en surrogatmamma i Indien och inte i hemlandet är att kvinnor där har obefintliga rättigheter. Altruistiskt surrogatmödraskap har snarare luckrat upp attityderna för ett kommersiellt sådant än förhindrat det i länder som infört det.
I det senaste debattinlägget i Vänsterpress skriver partisekreterare Anki Ahlsten att Vänsterpartiet inte har varit tillräckligt tydligt med att man tar avstånd från möjligheten ”för rika par att köpa sig rätten till en kvinnas kropp i ett utvecklingsland”. Nåja, att Vänsterpartiet förespråkar babyfabriker liknande dem i Indien var det nog faktiskt ingen som trodde.
Det partiet i stället tagit ställning för är ”en utredning för att skapa tydliga regelverk som skyddar både surrogatmammans och barnets rättigheter”. Då undrar jag; exakt vilka rättigheter syftar man på? Rätten till gratis mödravård och ersättning för förlorad inkomst under graviditet och förlossning? Det har surrogatmödrarna i Indien också. Rätten att få vara en förälder på samma villkor som mannen/paret som anlitat en surrogatmamma? Nej, där var Vänsterpartiet tydligt i det pressmeddelande som skickades ut i slutet av juli förra året: En surrogatmamma är ”en kvinna som inte kommer att vara barnets förälder”.

Rätten att ångra sig under eller efter graviditeten? Det har lett till uppslitande vårdnadstvister i  länder med liknande lagstiftning. Sedan kan man fråga sig hur lång en ångervecka på ett barn ska vara och vad som händer om någon ångrar sig efter till exempel ett halvår. Och återigen, vem tar ansvar för att en surrogatmamma inte pressas eller mutas att ge upp sitt barn? Surrogatmödraskap innebär en direkt konflikt mellan mäns och barnlösa pars intresse att få barn och – framför allt fattiga – kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar och att inte behöva föda barn för någon annan än sin egen skull. Man skulle önska att ett feministiskt parti såg den kopplingen och ställde sig på de utsatta kvinnornas sida.