Med Jens Stoltenberg som statsminister och en stabil vänstermajoritet har Norge fått en regering som bryter tydligt med de nyliberala dogmerna. Bakom vänsterns återkomst ligger många års arbete, som flyttat hela det politiska spektrumet åt vänster i Norge. Flamman berättar historien om hur det gick till.
Det norska valet innebar ett politiskt systemskifte åt vänster. Valet vanns tack vare att Arbeiderpartiet hämtade in de förlorade väljarna med en rejäl vänstersväng. Men det var ingen slump att AP bytte linje: Det var LO, beväpnad med Trondheimsmodellen, som såg till att det blev ”ny kurs”, något som Stoltenberg själv pekat på.
– I Trondheim har de satsat på skola, äldreomsorg och gemensamma lösningar. Det har de gjort i samarbete med Arbeiderpartiet, Senterpartiet och SV, sa Stoltenberg till NRK efter valet.
– På så vis har trönderna gått före och visat vägen.
Trots att Jens Stoltenberg själv både förespråkat privatiseringar och kännetecknats som en norsk Blair, har alltså hela det norska politiska spektrumet flyttats åt vänster. Tack vare den offensiva linjen tyckte folk att det återigen fanns en poäng att rösta på Ap.
– Det fanns en optimism i årets val som vi inte sett tidigare. Vi i Trondheim tar åt oss lite av äran för det, säger Arne Byrkjeflot, ordförande för LO i Trondheim och gruppledare för Röd Valgallianse.
Byrkjeflot är en av arkitekterna bakom det som i Norge kallas Trondheimsmodellen, som Flamman tidigare skrivit om (Flamman nr 40/2004) . I Trondheim ställde fackföreningsrörelsen egna politiska krav under valrörelsen, frågade partierna om hur de ställde sig till de fackliga kraven, och rekommenderade sina medlemmar att rösta på de partier som uppfyllde kraven. Samtidigt mobiliserade LO bland sina egna medlemmar, diskuterade kommunens framtid och behovet av en ny kurs. Det fungerade i Trondheim, och norska LO har kopierat modellen. Men det var inte okontroversiellt: Trondheim har länge varit ett centrum i den fackliga oppositionen inom LO.
Officiellt gick inte LO ut med att man följde Trondheimsmodellen, men i praktiken lade man upp valrörelsen på exakt samma sätt. LO startade en medlemskampanj, Du bestemmer – LO på din side, som tog reda på vad medlemmarna ansåg var de viktigaste politiska frågorna inför valet. Svarsandelen var hög: 44 000 medlemmar svarade och gensvaret var entusiastiskt. Att behålla full lön under sjukdom, ha kvar den avtalsfästa pensionen, fasta jobb och behålla en normalarbetsdag på nio timmar var några av de viktigaste kraven. Baserat på enkäten gick LO till valet ut med 54 krav till partierna, med en redovisning av var partierna stod i frågorna. Resultatet var dels att Norge bytte regering och att den nya regeringen förpliktigat sig till att föra en politik i linje med LO-kraven.
Det hade inte varit möjligt utan Trondheim, säger Arne Byrkjeflot. De hade en fungerande modell att peka på. Men det hade inte heller varit möjligt tidigare för LO. – Arbeiderpartiet har haft stor nytta av sina vänsterflank i detta val. AP hade tappat ned till 25 procent och de insåg att det inte gick att vinna valet utan att gå kraftigt till vänster.
Trondheim två år efter segern
Två år efter valsegern pågår återkommunaliseringar och en kraftig politisk kursändring i Trondheim. Och väljarna uppskattar det. I stortingsvalet gick vänsteralliansen framåt igen.
Trondheim är Norges tredje största stad befolkningsmässigt. De stora industrierna är nedlagda: livsmedelsindustrin och servicenäringen är det ekonomiska liv som håller staden uppe. År 2003 var det 14 år sedan högern tog över styret i Trondheims stadshus. Under dessa år fördes en politik som gick ut på att privatisera attraktiva delar av kommunens egendom, att bolagisera och konkurrensutsätta annat.
Våren 2003 lades Trondheimsmanifestet. De 19 kraven summeras till tre huvudparoller: Offentlig – icke privat välfärd. Enhetsskola – en likvärdig skola för alla. Omförhandling om Marienborg – försvara industrin.
Med de 19 punkterna gick LO ut direkt till arbetsplatserna och diskuterade med arbetare och tjänstemän. Gensvaret var starkt. En del i strategin var att kräva svar av partierna på frågorna de fackliga organisationerna ville driva. I valet sopade vänstern hem majoriteten. Valets stora förlorare var symboliskt nog Höyre, som gått i spetsen för den nyliberaa politiken.
Ett skäl till att Trondheimsborna röstat för just återkommunalisering är att privatisering redan testats grundligt. Och resultatet var inte speciellt uppmuntrande, enligt LO-ombudsmannen Arvid Opdahl.
– När tjänsterna skulle ut på anbud var priset ofta så lågt att kommunen kunde spara, men nya kostnader tillkom efter hand. Vi märkte rätt snart att kommunen inte hade kontroll över processen: i anbuden fanns det kryphål, som gjorde att kostnaderna kunde öka efter hand, säger Arvid Opdahl.
Kommunerna, ovana att agera köpare på marknader de inte kände till möttes av smarta avtal och slipade affärsjurister som såg till att hitta profitmöjligheter. Ett annat skäl till att anbuden såg attraktiva ut var att man samtidigt omorganiserade och sänkte servicenivån.
– Samtidigt som man gick över till privat, infördes till exempel ett nytt insamlingssystem för avfallet som var billigare, eftersom det tvingade folk att göra mer av arbetet själva. Vi fann att vissa tjänster helt enkelt utgick. Sedan det privata Norsk Gjenvinning tog över avfallshanteringen kunde folk till exempel inte längre få sina julgranar hämtade: de fick göra sig av med dem själva, säger Opdahl.
De största förlusterna med att privatisera tjänsterna har varit en drastisk försämring av arbetsmiljön, som lett till ökad sjukfrånvaro. Eftersom kommunen betalar sjukpenningen, medan det privata bolaget tar hand om vinsterna kan man få privatiseringen att se lönsam ut på papperet. I verkligheten är det en förlustaffär. Norsk Gjenvinning, ägt av franska Vivendi, ett gigantiskt energi- och vattenbolag som också äger Canal+ är kanske det tydligaste exemplet.
– När Norsk Gjenvinning, tog över från kommunen hände något. Genomströmningen ökade till 90 procent i företaget. Efter några år var alltså 10 procent av de som först anställdes kvar.
Skälet var att de anställda drevs hårdare, att arbetsmiljön blev sämre och att deras anställningstrygghet försämrades.
– Vi försökte organisera dem fackligt, men det var svårt både för att deras arbetstider inte var normala och för att de flexibiliserats till sådan grad.
Nu har avfallshanteringen återkommunaliserats och sjuktalen sjunker.
Knut Fagerbakke sitter i kommunstyrelsen för Sosialistisk Venstre. Han tror att privatiseringarna till slut blev för mycket för de borgerliga partiernas väljare också:
– Folk reagerade när de förstod att de miste kontrollen helt över kommunen. Vad det här handlar om är inte bara vem som skall äga utan möjligheten att föra en politik för lokal utveckling, vem som skall bestämma hur staden ser ut och relationen till miljön här ute vid kusten.
De borgerliga partierna har ännu inte hämtat sig, menar Fagerbakke:
– Jag tror att de är ganska överraskade av vår effektivitet nu. Vi har genomfört det vi lovade. Det vi visat i Trondheim är att det går att göra något annat lokalt.
Det var dock inte partierna, utan LO som var omvandlingens motor. Att LO kunde ta så klar ställning berodde på att den fackliga sammanhållningen höll på att brista med alla privatiseringar och avregleringar.
– Skälet till att vi bestämde oss för att bli mer offensiva var att den offentliga sektorn var under attack. De höll på att privatisera allt! säger Opdahl.
Inför stortingsvalet 2005 körde LO i Trondheim samma modell som tidigare: en självständig valrörelse, frågor till politikerna och en stark mobilisering på arbetsplatserna. Nu hade de borgerliga partierna lärt sig av sina misstag: de svarade till att börja med inte på LO:s frågor. Mediesituationen var ur vänsterperspektiv katastrofal: samtliga dagstidningar var emot vänstermajoriteten. Och de använde sitt inflytande. Borgerliga ledarsidor varnade för ”Reaktionär fackföreningsrörelse” och ”Angrepp mot demokratin” på ledarplats. Vänstermajoritetens enda möjlighet var att svara på angreppen på debattplats. Inte heller det var lätt. Deras sista svar på hetskampanjen infördes en månad efter valet (!). Ändå gick vänsterpartierna tillsammans framåt: bäst gick Ap, som ökade hela 8,8 procent i Tröndelag.
– Ja, deras angrepp fungerade inte. De inriktade sig på att angripa LO och påstå att partierna satt i knät på LO, men det var ju få av väljarna som betraktade det som ett problem. Att bli angripen kan vara väldigt bra! Vi böjde oss inte i media och det var viktigt.
Men ännu viktigare var att vi vann opinionskampen på arbetsplatserna. Långt innan valaffischerna klistrats upp hade LO gjort ett grundarbete på golvet.
Resultatet i Trondheim hittills är bra på de flesta punkter, säger Arne Byrkjeflot. Kommunen har genomfört en historiskt stor upprustning av skolorna: 1 miljard norska kronor har lagts på att förbättra skolmiljön. Socialhjälpen har höjts, dagisutbyggnaden har tagit fart. Flera kommunala företag – det kommunala renhållningsbolaget, biografen Kino – som hotades av privatisering har stannat kvar i kommunens ägo, samtidigt som politiska styrelser har infört i samtliga kommunalt ägda bolag. Nu strävar kommunen efter att göra slut på utförar-beställar-modellen, som gett en dyr administration och skapat en osäkerhet på många arbetsplatser.
Den första symboliskt viktiga segern var återförandet av Byggservice till kommunal regi. Detta företag, som skötte byggnation och renovering på skolorna i Trondheim hade sålts ut med katastrofala följder. Sjuktalen ökade och hos de anställda fanns en stor hopplöshet.
– Det som hänt där är att för första gången på länge har vi haft mycket besökta fackmöten, säger Byrkjeflot. De är glada både för att slippa den extra byråkrati som beställar-utförar-modellen kräver.
Med den nya regeringen kommer motståndet från riksnivå att bli mindre. Arne Byrkjeflot är nöjd med den politiska inriktningen på den nya norska regeringen, förutom pensionsfrågan, som vänsterpartierna helt sopat under mattan.
Om regeringsförklaringen, säger han, som många andra:
– Detta är ett systemskifte i norsk politik. I alla fall i ord.
