När Zeliha Daglis i somras beskrev det patriarkala förtryck som utövas mot kvinnor i Stockholms förorter i namn av heder, tradition och/eller religion menade några ledande vänsterpartister att dessa vittnesmål bidrar till att ”öka splittringen”, eftersom sådant förtryck förekommer överallt i samhället. Jag tror att en sådan hållning tyvärr blåser upp SD:s opinionsstöd då den så lätt kan infogas i den berättelse om Sverige som är SD:s livsluft, nämligen: överhetens hyckleri!
 Vänsterpartiet vill motarbeta patriarkalt förtryck, men om det förekommer bland grupper med annan etnicitet än svensk är det ofta svårt att tala politiskt klarspråk. I stället för att öppet diskutera Daglis och andras erfarenheter ska vi vänta på att sociala reformer förändrar människors patriarkala värderingar kring exempelvis barn- och kvinnomisshandel, hbtq-personer, kvinnors klädsel och beteende eller ungdomars giftermål. Under tiden får vi inte utan förbehåll beskriva eller kritisera fenomenet.

Men i själva verket överger partiet universella värderingar som jämställdhet och jämlikhet när de värnar en samhällsgrupp endast på basis av att den identifieras som förtryckt: relativismen blir en oundviklig side-kick.  
När vänsterpartisterna skriver att förtrycket inte är ”importerat” kan det uppfattas som att Sverige, som är ett av världens mest jämställda, sekulära och minst rasistiska länder, dignar under ett förtryck som är jämförbart med det inom patriarkala hederskulturer. En hållning som inte bara är så uppenbart missvisande att den spelar SD i händerna, utan också förringar värdet av den politiska kamp som gjort vårt land till ett av de mest progressiva och moderna i världen. För hur ska vi då förstå vårt förflutna?
 
Moa Martinssons romanskatt skildrar exempelvis ett Sverige som fortfarande var en sorts hederskultur och där ett avskyvärt förtryck inom arbetar- och underklassen utövades mot dem som avvek från klassens stränga hedersnormer. Sexualitet, klädsel, beteende och umgänge var strikt reglerat och normbrott bestraffades. Med vänsterpartisternas logik skulle Martinsson inte ha skrivit om detta då det ”pekade ut grupper” och dessutom kunde öka ”splittringen”. Martinsson skulle i stället ha väntat på sociala reformer!?
Jag anser att vi inte automatiskt eller strategiskt kan bortse från problemen inom en grupp endast på grundval att den är socialt marginaliserad. Våra universella värderingar – jämställdhet och jämlikhet – bör också vägleda oss då vi tar ställning för individer som förtrycks inom dessa grupper.