”Genuspolis”, ”godhetsapostel”, ”skäggbarn”. Förra året myntade Mattias Gardell begreppet ”sverigedemokratiska” för att beskriva det alltmer utbredda språk som speglar SD:s världsbild. När detta språk diskuteras jämförs det gärna med ”nyspråket” i 1984 – George Orwells kända framtidsdystopi. I 1984 heter det att frihet är slaveri. I sverigedemokratiskan är det splittringspolitik att vilja se olika människor leva tillsammans.” (Peter Fällmar Andersson, Sydsvenskan 27/12).
Litterära tankeexperiment som 1984 har länge varit ett tacksamt medel för att undersöka den så kallade Sapir-Whorf-hypotesen – den princip som säger att varje språk bär på en världsuppfattning som präglar talarnas tänkande.
I en nyutkommen, popvetenskaplig guide till fiktiva språk skriven av Yens Wahlgren har ”dystopiska språk” ett eget kapitel. Förutom Orwells nyspråk diskuteras exempelvis ungdomsslangen ”nadsat” i A Clockwork Orange. Genom nadsat blir det möjligt att tänka bort empati och rikta om värderingar. Ord som ”horrorshow” förvandlar våld till romantik.
I sci fi-trilogin Native Tongue skapar lingvisten Suzette Elgins ett språk endast för kvinnor. Detta språk utmärks av olika sätt att nyansera uttryck, känslor och specifikt kvinnliga erfarenheter. Olika ord används till exempel för att vara gravid/vara gravid med glädje/vara gravid för första gången/ vara gravid och less. Trilogin knyter an till en välkänd föreställning om hur språket, eftersom det speglar världen, är partiskt och därför inte kan uttrycka kvinnors varseblivning och världsuppfattning.
Sannolikt är det ett tecken på progression att några av nyorden 2015 är ”klittra” och ”mansplaina”. Även ”cis”,”transfob” och ”hen” är begrepp som blir alltmer etablerade. Men varför vinner feminismen och transaktivismen språklig mark parallellt med att sverigedemokratiskan sprider sig till medier och myndigheter? Är det så den ökande polariseringen kommer till uttryck?
I dag används olika vokabulärer som kod och positionering i debatten. Men det är inte svårt att föreställa sig en dystopisk framtidsskildring av ett Sverige där antingen ”batikhäxorna” och ”kulturberikarna” eller de ”kränkta vita cis-männen” och ”SD-trollen” har vunnit slaget om språket.