Vem kan i dag sjunga FNL-rörelsens sångskatt a cappella, dessutom texttroget till tredje vers? Jan Sjunnesson kan! Så demonstrerade han för mig sin vänsterkultur och spelade på ett vänsterengagemang. Tonåringen Sjunne tog till sig hela detta generationsuppror, senare aktiv i Vänsterpartiet-Uppsala. På universitet hemma och utomlands studerade han pedagogik och filosofi, inte minst de franska ikonerna, marxister och andra.
Sjunnesson skrev flitigt i vänstertidskrifterna Socialistisk Debatt, Zenit och Fronesis. I en Flamman-artikel 1999 om ”tredje vänstern” gav Sjunnesson intryck att tillhöra Vägval Vänster. Sjunnessons uppbrott från (V) speglar mer besvikelsen att Johan Lönnroth inte lyssnade
än besvikelsen över Lars Ohly.
Av försörjningskrav lämnade Sjunnesson den akademiska världen. Han var ett kort tag biträdande rektor på Hjulstaskolan. Han hade en konflikt med elever och föräldrar, upplevde ett bristande stöd, och gjorde därför en svårförstådd anmälan till Skolverket att skolan inte stävjade vandalism. Han hoppade av, gick ut i medierna och njöt av 15 minuters kändisskap! Genast kom han tillbaka som biträdande rektor på Fryshusets gymnasium, och igen ett snabbt avhopp med häftiga anklagelser mot skolan.
Avhoppen speglar ett mönster hos Sjunnesson: Först stor entusiasm, sedan känslan att ha kränkts, missförståtts, och slutligen en narcissistiskt styrd uppgörelse, till och med hämnd. Vad som ser principfast ut visar sig vara frustrerad anpasslighet bakom en fast ambition.
Med sin indiska familj är Sjunnesson ofta i Indien, konsult där i skolfrågor. Hans cv är brett och han behärskar alla de stora europeiska språken. Inget hindrade en internationell karriär, men i stället dök han upp som ”chefredaktör” för SD:s Samtiden, inträdet att få delta i kommentatörskören i medierna.
I valrörelsen 2014 hördes han i tv som en ”oberoende” SD-röst. SD-svansen på Avpixlat och Flashback var så lyriska deras språk tillät över hans vältalighet. Expo band honom vid komprometterande kontakter. Lite för fort, tycker jag, för exemplen speglade mest hans stora läsintresse. Hycklande uttalade sig SD:s Paula Bieler att han i nolltoleransens namn skulle utredas. Sedan kom avhoppet från Samtiden och en ny mediekarusell som han narcissistiskt styrde över.
Manipulativt talar Sjunnesson om ”Sverigevänner” och ibland om ”Sverigefiender”. Var och en klistrar sedan dessa etiketter på vem de vill. Han vill se sig som en folkhemsnostalgiker. Sjunnesson försökte starta fackförening, ett fiasko. Nu driver han ett eget bildningsförbund på Södermalm. Som krönikör på Axpixlat håller hans teman på att bli mer SD-lika, oundvikligen. Han har lanserat ett projekt att samla in berättelser om mångfaldens elände, ett SD:s ”gräv där du står”. Fiasko igen, eftersom inga eller få vill framträda med namn.
Hur mycket rasist är Sjunnesson? Minns Lars Leijonborg! Ingen skulle anklaga honom för att vara rasist, men hans strategi 2002 till 2006 gick ut på att manipulera utspridda rasister via en del märkliga utspel att samlas runt (FP). Leijonborg och (FP) kom att kratta för folkhemska demagoger som Sjunneson, som nu kör samma strategi. Med sin välstuderade retorik ska han locka gråsossar och den en gång himlastormande vänstern, de FNL:are som glömt sångerna.
Vad Sjunnesson vill är uppenbart: Att på egen hand göra sig oumbärlig för (SD), och med hejaropen på Flashback och Axpixlat ta sig in i den inre kretsen, bli riksdagsledamot – med eller utan personkampanj. Och sedan? Antingen en konflikt, ett avhopp till, eller…?
Senaste lysande Sjunnesson-idén var att kalla till Järvapride. Upptåget lockade knappt 20 deltagare. I stället för att mötas av hatattacker som möjligen Sjunnesson hoppats på, skrattades tåget ut när det nådde Rinkeby torg.
”Det har gått väldigt bra”, var Sjunnessons kommentar till Samtiden.
Rättelse: I en tidigare version av artikeln stod det att tidskriften Socialistisk Debatt var nedlagd. Det stämmer inte.
