Välfärden, och det Sverige vi känner, håller på att vittra sönder. Nu betalas priset för skattesänkarpolitiken och tron på de fria marknadskrafterna. EU garanterar inte arbete och välfärd. Snart kan det bli värre. Den kapitalistiska krisen, som fördjupas och försvåras av euron, hotar idag den sociala sammanhållningen och demokratin i Europa. Det är girighetens politiska ekonomi som råder.
Socialdemokratins stöd till EMU och delar av de nyliberala idéerna gör dess oppositionsroll diffus och skapar osäkerhet i de egna leden. Det politiska utrymmet till vänster blir allt större. Men det fylls inte upp. Vänsterpartiet får förvisso rätt på alla punkter. Men det sker inget större trendbrott i opinionsundersökningarna. Vi tycks ha drygt fem procents stöd, trots att vi mitt under Carema-skandalen genomför en framgångsrik kampanj för en värdig äldreomsorg utan vinstintressen. Hur ska vi fylla det växande utrymmet till vänster?

Kanske kan vi lära av arbetarrörelsens barndom. Då bands de aktuella klassfrågorna samman till ett trovärdigt alternativ, en socialistisk vision präglad av rättvisa och solidaritet. Visionen och rörelsen dit blev en helhet. Det politiska arbetet var engagerat, men också tålmodigt och långsiktigt. Med tiden bands arbetarklassens och mellanskiktens intressen samman till en helhet. Och helhet är söndervittrandets motsats.
Världen ser annorlunda ut i dag. Frågorna som nu måste bindas samman handlar om klass, kön och klimat.
Ingen kan förneka de växande klassklyftorna i dagens kapitalistiska samhälle. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Vår kamp för social rättvisa måste därför också ha en tydlig systemkritisk dimension.
Ingen kan förneka att kvinnorna är de stora förlorarna i åtstramningarnas Europa. Den ekonomiska krisen gör könsmaktens strukturer än tydligare. Vänsterpartiet har delvis tappat bort sin profil som det feministiska partiet. Partiledningen har diskuterat orsakerna därtill. Nu måste det åtgärdas.
Ingen seriös person kan förneka klimatfrågornas avgörande betydelse. I klimatfrågorna finns alla perspektiv; klass, genus, nord/syd och viktigast: människans överlevnad på jorden. Av för mig obegripliga skäl har partiledningen i flera år tonat ned klimatfrågorna. Dags att ändra på det.

Om dessa tre frågor vävs samman kan vi forma en ny socialistisk vision, en livets väv, som ger bilden: Solidaritet istället för girighet. Jämlikhet istället för patriarkat. Hållbarhet istället för plundring.
Av fyra mycket bra ordförandekandidater, ser jag två som på ett utmärkt sätt skulle kunna representera denna helhet: Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt. Tillsammans.
Politiken är viktigast. Men den symboliska betydelsen av ett utökat ledarskap, en kvinna och en man, är också viktig. Det sänder anti-auktoritära signaler och markerar jämlikhet och nystart.
Under Lars Ohlys ordförandeskap har partiet i synnerhet utvecklats på två viktiga områden. Det ena är respekten för olika åsikter inom partiet. Det är den öppenheten som bland annat möjliggjort den nya processen av att välja partiledare. Det andra är att vi för första gången i vår historia, av andra svenska partier, erkänts som ett parti möjligt att ingå i regering. Den utvecklingen lägger god grund för ett politiskt genombrott.

Partiet har nyligen inlett en viktig organisatorisk förnyelse. Kanske parollen ”utbilda, organisera, mobilisera” kunde vara vägledande, rakt i genom hela partistrukturen. Inför EU-parlaments och riksdagsvalen 2014 bör målsättningarna vara: Minst tre platser i EU-parlamentet. Minst tio procent i riksdagsvalet. Och; en ny regering. Den blir inte lätt att forma, men är ett måste. Det krävs en regering som stoppar samhällets söndervittring. En regering som vill skapa hållbarhetens och jämlikhetens helhet.