Under valrörelsen förra året besökte Jimmie Åkesson Ånge.
I artikeln om besöket stod att det var första gången sedan Olof Palmes tid som en partiledare besökte Ånge.
Den lilla sakuppgiften lämnar mig ingen ro.
Varför har ingen annan partiledare besökt Ånge – på trettio år?
Häromdagen fick vi besök av Jehovas vittnen. Numera är de inte påstridiga som förr, utan artiga och vänliga. Ja, jag vet att de är tvingade att vara ute ”i tjänst” och knacka dörr.
Jag förklarade att jag inte var intresserad, men försökte vara vänlig.
De hade i alla fall åkt till vår by, som ligger två mil från tätorten och där vi bor femtio personer.
När man pratar med människor, i olika sammanhang, om dagsaktuella frågor är det många som håller med Vänsterpartiet. Folk är upprörda över den fria rörlighetens lönedumpning, ombildning till bostadsrätter i storstäderna, nedskärningar i vård och omsorg, bristande underhåll av järnvägen, konkurrensutsättning av svenska mjölkbönder, taxibranschens omänskliga villkor, vinster i välfärden.
Målet ligger öppet. Kapitalismen har i kris efter kris tagit ut målvakten – ändå gör inte vänstern mål.
Varför var det bara Jimmie Åkesson som åkte till Ånge?
Det här är ingen kritik mot Jonas Sjöstedt, utan en uppmaning till oss alla att engagera oss i människor vi möter, deras frågor och konflikter.
Sverigedemokraterna fångar upp missnöjet men har inga lösningar. Nu har Svenskt näringsliv tagit kontakt med SD för att rädda vinsterna i välfärden, se till att Vänsterpartiet inte får något inflytande.
Vänsterpartiet har lösningar – men fångar inte upp missnöjet.
En släkting får ingen lägenhet för att flyktingarna går före.
En gammal skolkamrat till min man får inget jobb i skogen längre, ”för de tar in polacker”.
Bärplockarna stal båtmotorer och röjsåg.
Ingen av de personer jag refererar till är rasist, ingen röstar på SD, än så länge.
Vi som har hjärtat till vänster vet att en annan värld är möjlig. Vi måste vakna – som Jehovas vittnen skulle säga – och brinna för att förmedla hopp.
I arbetarrörelsens första tid, och på sjuttiotalet, när jag själv blev ”medvetandegjord” som vi sa då, fanns ofta ett helhetstänkande, en konkret omsorg om människor. Att knacka på hos grannen, fråga vad som är viktigast i hennes vardag… bjuda in till ett möte, och om hon inte kommer, ta reda på om det behövs barnvakt, skjuts, ledsagning.
För hundra år sedan kanske grannen inte kom för att hon saknade vinterskor. Då startade man en insamling.
Vi har mycket att lära av dem som gick före.