I valrörelsens slutspurt spenderas den största delen av partiernas valbudget. Partiarbetarna jobbar dygnet runt, och de politiska reportrarna går i spinn. Men för vad? Är inte denna nära nog absurda fixering vid de sista veckorna en sjuklig cirkus, där valets slumpmässiga och ytliga karaktär förstärkts?
Nej, statistiskt sett innebär spurten en hel del, om man ser till SOM-institutets serie över resultaten av valspurtarna under ett halvsekel, 1956-2006. (Allmänna valen 2006, sid 215, tabell 7 a och b)
I det senaste valet bytte en femtedel av väljarna parti under de sista fyra veckorna. Men eftersom de inte byter från ett enda parti eller till ett enda parti blir inte utslaget så stort som 20 procent. De flesta byter dessutom inom respektive block. Men skillnaden kan bli väl så stor: Socialdemokraterna tappade hela 2,5 procent i förra valets slutspurt. Ändå är det tveksamt om det är vettigt att påstå att valet avgjordes då, sammanfattar Holmberg och Oscarsson: ”…utan de tidiga blockbytarna hade valrörelsevinsterna sannolikt inte räckt för att knipa regeringsmakten.”
Man skulle kunna tro att spurten bara utgör en förstärkning av tidigare opinionstendenser, men statistiskt är snarast tvärtom. Sedan 1968 är det bara en tredjedel av valen som spurtvinnaren tagit hem hela valet. Man kan tillägga att Socialdemokraterna, som länge haft ryktet som en god spurtare enligt Oscarsson och Holmbergs siffror istället har den i särklass sämsta statistiken under samma period. S usla resultat, som länge dömde vänstersidan till ständiga förluster vägs i det rödgröna blocket upp av att S flankeras av de två bästa spurtarna. Sedan Miljöpartiets röster räknats i denna tävling, alltså sedan 1988, har hälften av spurterna vunnit av de rödgröna. Och visst det finns härvidlag goda förutsättningar för miljöpartiet i detta val.
Men statistiskt är valspurten ännu bättre för ett annat parti – Vänsterpartiet. Det är nämligen statistiskt sett riksdagspartiernas bästa spurtare. I snitt under de senaste femtio åren har V ökat 0,6 procent. Det goda snittet kommer från några riktiga spurtval: 1988, 1994 och 1998 när partiet ökat mer än två procent de sista fyra veckorna. En annan god nyhet för vänsterpartister är att faktiskt bara hänt en gång att partiet tappat i en valspurt, nämligen 2002. Till och med besvikelser som valet 2006 har inneburit att partiet vunnit något i spurten.
Att spurten har denna effekt beror på att den förändrar det politiska klimatet. Medan den politiska vardagslunken, med sin realistiska mediebevakning av vilken makthavare som väger tungt gynnar de stora partierna slutspurten de ideologiskt tydliga småpartiernas stund. Det är därför V, Mp och Kd har goda resultat över tiden och det är därför en enda djärv chansning, som Folkpartiets språktestförslag 2002, som varken ändrade majoritetsförhållandena eller politiken i landet gav partiet en extrem opinionsökning.
Men att Vänsterpartiet är allra bäst av partierna, och har varit det oavsett om Hilding Hagberg eller Gudrun Schyman lett partiet beror på att inget annat parti har så många drivna debattörer i förhållande till sin storlek och på partiets starka tradition av att vinna förstagångsväljare. Var och en som på nära håll sett kombinationen av dessa faktorer i Ung Vänsters framfart vet att en valrörelse kan väcka en skola i rigor mortis.
I slutändan är den typen av jävlar anamma exakt vad det här valet kräver. För valspurten är också det ögonblick då alla siffror, all kunskap och alla strategier omvandlas till ren politisk intelligens och muskelmassa ute på slagfältet. Detta är tiden då vi vinner eller förlorar.
