När den ekonomiska krisen kom till Storbritannien formulerades från konservativt håll snabbt en ’förklaring’. Problemet var inte att ”free market capitalism” hade lett till bankernas kollaps, utan att den förra Labour-regeringen hade ”överspenderat” pengar på statliga institutioner. Denna ”myt” – förstärkt genom högermedias demonisering av underklass och flyktingar – användes för att rättfärdiga att banker räddas med skattepengar, samtidigt som socialbidrag sänks och studieavgifter höjs: ”socialism för de rikaste, kapitalism för resten av oss”. 

Beskrivningen är Sverigeaktuelle Owen Jones, och under ett seminarium på riksdagen bjuder han på mer av samma slag: ”Ett avgörande ögonblick för Labours anpassning högerut var gruvstrejken (1984). När den slogs ner av Margaret Thatcher resignerade Labour. Om inte de starka fackföreningarna kunde hålla stånd – vem skulle då göra det?”

När jag läser eller lyssnar på Jones går min tanke till uttrycket ”att äga berättelsen”. En anledning till Jones popularitet är att han, på ett slagfärdigt sätt, har förmågan att popularisera de berättelser som vänstern alltid vill berätta. Genom Jones starka position som Oxfordutbildad politisk kolumnist på liberala Guardian laddas berättelserna dessutom med värde.

Man kan hävda att hans förklaringar är förenklade och lättköpta, men i det finns också ett egenvärde. En stark berättelse tenderar att traderas vidare – mellan människor och över landsgränser.

”Förändring kommer alltid underifrån, aldrig uppifrån och ner”, säger Jones. 

Liksom Conservatives behöver gräsrotsrörelsen sina berättelser och myter.