Den polske författaren Bruno Schulz var född i en assimilerad judisk familj i den galiziska staden Drohobycz, då i Österrike-Ungern, efter första världskriget tillhörde den Polen, 1939 anslöts den till Sovjetunionen, numera i Ukraina.
Schulz räknas idag som en av Polens främsta 1900-talsförfattare, och tillmäts också internationellt inflytande. Han jämförs med Kafka, men hans egenartade stil är lika mycket modernistisk expressionism som surrealism, med starka psykoanalytiska inslag.
Han var också en uppskattad konstnär.
1941 kom staden under nazistiskt styre. Schulz hade ändå lite tur. Han hamnade under beskydd av den lokale Gestapochefen Felix Landau, en konstintresserad amatörmålare, som snabbt insåg att han i Schulz funnit en konstnärlig begåvning utöver det vanliga. Han blev Landaus Schutzjude mot att han utförde konstverk, målningar och teckningar.
När Landau ”på skoj” dödade en annan Gestapomans skyddsling, betalade denne tillbaka med samma mynt. Han sköt Schulz på öppen gata med två skott i bakhuvudet.
Man har alltid känt till att Schulz utförde några freskmålningar i barnkammaren i Landaus villa. Men det var först 2001 som en tysk dokumentärfilmare hittade freskerna, som då var i ganska dåligt skick.
I både Polen och Ukraina är Schulz förvånansvärt lite känd utanför expertkretsarna. Hans judiskhet har säkerligen också bidragit till ambivalensen, för ukrainarna är han dessutom polack.
Några månader efter upptäckten försvann freskerna. Någon hade sågat ut dem från väggarna i villan. Det visade sig att det var utsända från det israeliska Förintelseinstitutet Yad Vashem som hade fört med sig freskerna till Israel.
Ukrainarna protesterade och anklagade Yad Vashem för stöld. Det är uppenbart att israelerna hade övertalat villans nuvarande ägare, som inte begrep målningarnas värde, att sälja, och dessutom högst troligen mutat några ukrainska tjänstemän. Det kan inte råda någon som helst tvekan att utförseln av konstverken var ett brott mot lagen i Ukraina.
Från israelisk sida har man främst hävdat sin rätt att representera det judiska lidandet under Förintelsen, oavsett var det ägde rum.
I Polen har man bemött Yad Vashems argument med att Schulz död, liksom hela Förintelsen, tillhör också den polska historiska erfarenheten, och de andra enskilda länderna där det ägde rum.
Enstöringen Bruno Schulz som till hörde ett litet minoritetsfolk skrev världslitteratur i sin provinsiella stad i Europas utkant på ett litet marginellt språk. Naturligtvis tillhör han ingen. Och alla.