Självaste Hjalmar Branting beskrev hela diskussionen om barnbegränsning som ”minst sagt osmaklig” och ställde sig därmed på samma sida som Rosa Luxemburg och Karl Kautsky inom den tyska socialdemokratin.
Folkbildaren Rickard Sandler som tio år senare skulle ingå som statsråd i den första socialdemokratiska regeringen befarade partiorganisatoriska problem. Ty, vad skulle hända med arbetarrörelsen om bara klassmedvetna arbetare tog till sig av idéerna medan omedvetet småfolk från landsbygden fortsatte föda barn som tidigare?
Ungsocialisten Hinke Bergegren själv ska ha fått idén till sitt föredrag efter ett besök i stadsdelen Hagalund, i utkanten av Stockholm, våren 1910. Vid den tiden var Hagalund till stora delar en kåkstad befolkad av de allra fattigaste, ofta storfamiljer om tio-elva barn som vräkts från sina hem inne i stadskärnan och som nu levde i träskjul och smuts.
För Hinke Bergegren var det ofattbart och direkt omänskligt att de allra fattigaste skulle försörja de allra största familjerna.

Hinke Bergegren var inte ensam och inte heller först om att tala offentligt om preventivmedel och preventiva metoder.
Redan under början av 1880-talet hade den radikala liberalen Knut Wicksell argumenterat vid landets nykterhetsloger för barnbegränsning som medel mot överbefolkning och dryckenskap inom de arbetande klasserna.
Han tillhörde en nymalthusiansk idéströmning som växte sig stark i slutet av 1880-talet. Thomas Malthus (1766-1834) ansåg att fattigdomen inte berodde så mycket på samhällets orättvisor och organisation som på den alltför stora befolkningsutvecklingen. Präst som han var förordade Malthus avhållsamhet och senarelagda äktenskap.
Nymalthusianerna i slutet av 1880-talet lyfte istället fram preventivmedel som metod för att hålla tillbaka befolkningsökningen. Inte sällan, som i fallet med läkaren Anton Nyström, utifrån rashygieniska argument.
Författaren och debattören Frida Stéenhoff hade några år tidigare hållit föredrag och på ungsocialisternas förlag publicerat broschyrer på temat Humanitet och barnalstring, men diskussionerna hade oftast stannat inom borgerligheten och en akademisk miljö.
Hinke Bergegren skulle vara först med att rikta sig direkt till arbetarklassen och dess kvinnor. Och ingen hade varit så rakt på sak som Hinke!

Köerna in till Folkets hus A-sal vid Norra Bantorget i Stockholm slingrade sig långa torsdagskvällen den 7 april 1910.
Referenten i tidningen Socialdemokraten skulle senare beskriva hur drygt 700 kvinnor från alla samhällslager; yngre som äldre, ogifta som gifta, samlats i den fullsatta lokalen.
Ja, även kvinnor som ”under vanliga förhållanden inte skulle vilja låta sin lackerade sko snudda vid Folkets Hus tröskel en gång”, noterade referenten.
Först nästa dag välkomnades männen till samma lokaler, trött som Hinke Bergegren var ”på de fnissningar och skratt som uppstod när sexuella frågor avhandlades i bägge könens närvaro”.
Av den broschyr som senare utkom baserad på föredraget framgår att Bergegren under de dryga tre timmarna uppehöll sig mycket kring temat ansvar.
Kring männens ansvar för att ta hand om de barn de är med om att sätta till världen, alla föräldrars ansvar att inte skaffa barn de inte riktigt kan försörja eller hyser full kärlek till.
– Vårt förstånd säger oss ovillkorligen att det i många, många fall, och särskilt för de fattiga – hur hårt det än kan låta – är en bjudande plikt att under vissa förhållanden ej sätta barn i världen, förklarade Bergegren och argumenterade för att inte överlåta sådana viktiga ting som barnalstring åt slumpen.
I praktiken förespråkade han tvåbarnssystemet och gick i detalj igenom de preventivmetoder som stod till buds, var och ens för- och nackdelar, innan han avslutade utläggningen med den för honom så typiska ordleken:
– Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek!
Vid de efterföljande mötena infann sig högljudda kritiker, motmöten arrangerades och tidningarna fylldes med debattartiklar, insändare och satiriska dagsverser.
Flera av mötena förbjöds av polisen in och broschyren som i skriftform förde ut Bergegrens budskap till en större publik försattes i kvarstad av åklagare. Uppsalaprofessorn CG Santesson anklagade Hinke Bergegren för landsförräderi och jämförde barnbegränsningsidéerna med nationellt självmord. Hur skulle det gå för Sverige om vi inte förökade oss i samma takt som Ryssland?
Hinke Bergegren svarade med en hånfull uppmaning till landets arbetarkvinnor att föda kanonmat åt ryssarna.

Den 23 april kom föredraget att bli riksdagsfråga. Då stod Biskop Billing i Första kammaren och talade om en ”brånad utan tukt”, hur ”sinnena berusats av föredragen”.
Justitieministern lade fram ett lagförslag mot dessa läror som ”sprida över landet ett smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva en hel nation”
Mindre än två månader efter att Hinke Bergegren inlett sin föreläsningsserie genomdrevs den nya lagen som skulle förbjuda upplysning och annonsering om preventivmedel i nästan tre decennier. Inför beslutet, som fattades trots lagrådets avrådan, hade ett av polisens referat från Hinke Bergegrens anförande delats ut bland ledamöterna.
Lagen kom också att gå under namnet Lex Hinke, även om han själv valde att benämna den Kaninlagen, utifrån de följder lagen skulle få för barnafödandet.

Hinke Bergegrens omtvistade person bidrog troligtvis till det höga tonläget och försvårade sannolikt arbetarrörelsen närmande till frågan.
Hinke hade uteslutits ur det socialdemokratiska partiet två år tidigare, efter två decenniers opposition mot Branting och den övriga partiledningen i stort sett varje större strategisk och taktisk fråga; förhållandet till anarkismen, våldet, parlamentarismen, regeringsfrågan, med mera.
Han var en av den tidens mest färgstarka politiker och debattörer, en skandalernas och inte alltid nyansernas man.Hans Lagerberg skriver i sin biografi över Hinke Bergegren att det egentligen bara var Arbetarbladet i Gävle och socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris som försvarade föredragsserien från socialdemokratiskt håll, även om de senare tyckte att föredragets titel, Kärlek utan barn, var onödigt tillspetsad och inbjöd till missförstånd.
Kvinnoförbundet hade året innan röstats ner av den socialdemokratiska partikongressen, när de föreslagit att partiet skulle ge ut en upplysningsskrift om preventiva metoder och preventivmedel.
De borgerliga kvinnornas motsvarighet i Fredrika Bremerförbundet välkomnade Lex Hinke och gav ut broschyrer mot Preventivmedelspropagandan.
Zeth Höglund beskriver i sina memoarer diskussionen inom tysk och svensk socialdemokrati kring de nymalthusianska idéerna, där den mer dogmatiska linjen helt koncentrerade sig på maktövertagandet och att befolkningsfrågan inte är en fråga för politiken.

Enligt Höglund, som vid den tiden var redaktör för det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning
Stormklockan, var det ”det elände, som följt för barnrika familjer genom jättelockouterna och andra förföljelser mot de fackorganiserade arbetarna” i efterdyningarna av Storstrejken, som fick honom att ställa sig försiktigt positiv till Hinke Bergegrens förslag.
”Stormklockan kastade sig in i debatten och sökte se frågan direkt ur klasskampsperspektiv”, skriver Höglund och fortsätter:
”Den hävdade, att det icke blott var ansvarslöst och brottsligt att ge liv åt väsen, som ofta nog från moderlivet är mindervärdiga och dömda till en eländig tillvaro, men själva klasskampen försvagades genom skapandet av en besvärlig tross av övertaliga”.
Samtidigt menade flera med honom att statistiken tydligt visade att barnbegränsning uppenbarligen förekom inom de högre klasserna, med deras mindre familjer. Varför skulle inte arbetarklassens familjer få samma möjlighet?

Våren 1910:

4 april Hinke Bergegren annonserar ut sitt föredrag i tidningen Socialdemokraten, men vägras annonsera i andra tidningar.

7 april Det första föredraget hålles i Folkets hus i Stockholm. Priset är 25 öre och enbart kvinnor är välkomna.

8 april Ett andra föredrag hålles, denna gång enbart för män

23 april Biskop Billing varnar i riksdagens Första kammare för att ”sinnena berusats av föredragen” och föreslår ett förbud mot upplysning och försäljning av preventivmedel.

26 april Ett sjätte möte i Stockholm ställs in efter beslut av stadsfiskalen som samtidigt lämnar in en stämningsansökan mot Hinke Bergegren för sårande av tukt och sedlighet. Han förbjuds hålla fler föredrag på temat.

6 maj Hinke Bergegren skriver om sitt föredrag och kallar till nytt möte, denna gång med titeln: Ljusets fiender, i en fullsatt Folkets hus A-sal.

11 maj Står Hinke Bergegren inför rätta i Stockholm. Ytterligare en stämning efter ett föredrag i Göteborg tillkommer och slutligen döms han av högsta domstolen till två månaders fängelse.

12 maj Förbjuds han att även hålla föredraget Ljusets fiender fler gånger och han stäms några dagar senare

2 juni Efter en lång debatt, och mot lagrådets inrådan, genomdrivs lagen mot sexuell upplysning. Hinke Bergegren ska senare kalla den för ”kaninlagen”, eftersom den leder till fortsatt barnalstrande.