Okategoriserade 08 april, 2010

100 år av kärlek utan barn

När riksprovokatören Hinke Bergegren för hundra år sedan inledde sin föredragsserie Kärlek utan barn, banade han väg för den moderna sexualupplysningen. Men arbetarrörelsen var allt annat än enig i frågan.

Självaste Hjalmar Branting beskrev hela diskussionen om barnbegränsning som ”minst sagt osmaklig” och ställde sig därmed på samma sida som Rosa Luxemburg och Karl Kautsky inom den tyska socialdemokratin.
Folkbildaren Rickard Sandler som tio år senare skulle ingå som statsråd i den första socialdemokratiska regeringen befarade partiorganisatoriska problem. Ty, vad skulle hända med arbetarrörelsen om bara klassmedvetna arbetare tog till sig av idéerna medan omedvetet småfolk från landsbygden fortsatte föda barn som tidigare?
Ungsocialisten Hinke Bergegren själv ska ha fått idén till sitt föredrag efter ett besök i stadsdelen Hagalund, i utkanten av Stockholm, våren 1910. Vid den tiden var Hagalund till stora delar en kåkstad befolkad av de allra fattigaste, ofta storfamiljer om tio-elva barn som vräkts från sina hem inne i stadskärnan och som nu levde i träskjul och smuts.
För Hinke Bergegren var det ofattbart och direkt omänskligt att de allra fattigaste skulle försörja de allra största familjerna.

Hinke Bergegren var inte ensam och inte heller först om att tala offentligt om preventivmedel och preventiva metoder.
Redan under början av 1880-talet hade den radikala liberalen Knut Wicksell argumenterat vid landets nykterhetsloger för barnbegränsning som medel mot överbefolkning och dryckenskap inom de arbetande klasserna.
Han tillhörde en nymalthusiansk idéströmning som växte sig stark i slutet av 1880-talet. Thomas Malthus (1766-1834) ansåg att fattigdomen inte berodde så mycket på samhällets orättvisor och organisation som på den alltför stora befolkningsutvecklingen. Präst som han var förordade Malthus avhållsamhet och senarelagda äktenskap.
Nymalthusianerna i slutet av 1880-talet lyfte istället fram preventivmedel som metod för att hålla tillbaka befolkningsökningen. Inte sällan, som i fallet med läkaren Anton Nyström, utifrån rashygieniska argument.
Författaren och debattören Frida Stéenhoff hade några år tidigare hållit föredrag och på ungsocialisternas förlag publicerat broschyrer på temat Humanitet och barnalstring, men diskussionerna hade oftast stannat inom borgerligheten och en akademisk miljö.
Hinke Bergegren skulle vara först med att rikta sig direkt till arbetarklassen och dess kvinnor. Och ingen hade varit så rakt på sak som Hinke!

Köerna in till Folkets hus A-sal vid Norra Bantorget i Stockholm slingrade sig långa torsdagskvällen den 7 april 1910.
Referenten i tidningen Socialdemokraten skulle senare beskriva hur drygt 700 kvinnor från alla samhällslager; yngre som äldre, ogifta som gifta, samlats i den fullsatta lokalen.
Ja, även kvinnor som ”under vanliga förhållanden inte skulle vilja låta sin lackerade sko snudda vid Folkets Hus tröskel en gång”, noterade referenten.
Först nästa dag välkomnades männen till samma lokaler, trött som Hinke Bergegren var ”på de fnissningar och skratt som uppstod när sexuella frågor avhandlades i bägge könens närvaro”.
Av den broschyr som senare utkom baserad på föredraget framgår att Bergegren under de dryga tre timmarna uppehöll sig mycket kring temat ansvar.
Kring männens ansvar för att ta hand om de barn de är med om att sätta till världen, alla föräldrars ansvar att inte skaffa barn de inte riktigt kan försörja eller hyser full kärlek till.
– Vårt förstånd säger oss ovillkorligen att det i många, många fall, och särskilt för de fattiga – hur hårt det än kan låta – är en bjudande plikt att under vissa förhållanden ej sätta barn i världen, förklarade Bergegren och argumenterade för att inte överlåta sådana viktiga ting som barnalstring åt slumpen.
I praktiken förespråkade han tvåbarnssystemet och gick i detalj igenom de preventivmetoder som stod till buds, var och ens för- och nackdelar, innan han avslutade utläggningen med den för honom så typiska ordleken:
– Bättre kärlek utan barn än barn utan kärlek!
Vid de efterföljande mötena infann sig högljudda kritiker, motmöten arrangerades och tidningarna fylldes med debattartiklar, insändare och satiriska dagsverser.
Flera av mötena förbjöds av polisen in och broschyren som i skriftform förde ut Bergegrens budskap till en större publik försattes i kvarstad av åklagare. Uppsalaprofessorn CG Santesson anklagade Hinke Bergegren för landsförräderi och jämförde barnbegränsningsidéerna med nationellt självmord. Hur skulle det gå för Sverige om vi inte förökade oss i samma takt som Ryssland?
Hinke Bergegren svarade med en hånfull uppmaning till landets arbetarkvinnor att föda kanonmat åt ryssarna.

Den 23 april kom föredraget att bli riksdagsfråga. Då stod Biskop Billing i Första kammaren och talade om en ”brånad utan tukt”, hur ”sinnena berusats av föredragen”.
Justitieministern lade fram ett lagförslag mot dessa läror som ”sprida över landet ett smygande gift, som kan moraliskt och fysiskt fördärfva en hel nation”
Mindre än två månader efter att Hinke Bergegren inlett sin föreläsningsserie genomdrevs den nya lagen som skulle förbjuda upplysning och annonsering om preventivmedel i nästan tre decennier. Inför beslutet, som fattades trots lagrådets avrådan, hade ett av polisens referat från Hinke Bergegrens anförande delats ut bland ledamöterna.
Lagen kom också att gå under namnet Lex Hinke, även om han själv valde att benämna den Kaninlagen, utifrån de följder lagen skulle få för barnafödandet.

Hinke Bergegrens omtvistade person bidrog troligtvis till det höga tonläget och försvårade sannolikt arbetarrörelsen närmande till frågan.
Hinke hade uteslutits ur det socialdemokratiska partiet två år tidigare, efter två decenniers opposition mot Branting och den övriga partiledningen i stort sett varje större strategisk och taktisk fråga; förhållandet till anarkismen, våldet, parlamentarismen, regeringsfrågan, med mera.
Han var en av den tidens mest färgstarka politiker och debattörer, en skandalernas och inte alltid nyansernas man.Hans Lagerberg skriver i sin biografi över Hinke Bergegren att det egentligen bara var Arbetarbladet i Gävle och socialdemokratiska kvinnoförbundets tidning Morgonbris som försvarade föredragsserien från socialdemokratiskt håll, även om de senare tyckte att föredragets titel, Kärlek utan barn, var onödigt tillspetsad och inbjöd till missförstånd.
Kvinnoförbundet hade året innan röstats ner av den socialdemokratiska partikongressen, när de föreslagit att partiet skulle ge ut en upplysningsskrift om preventiva metoder och preventivmedel.
De borgerliga kvinnornas motsvarighet i Fredrika Bremerförbundet välkomnade Lex Hinke och gav ut broschyrer mot Preventivmedelspropagandan.
Zeth Höglund beskriver i sina memoarer diskussionen inom tysk och svensk socialdemokrati kring de nymalthusianska idéerna, där den mer dogmatiska linjen helt koncentrerade sig på maktövertagandet och att befolkningsfrågan inte är en fråga för politiken.

Enligt Höglund, som vid den tiden var redaktör för det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning
Stormklockan, var det ”det elände, som följt för barnrika familjer genom jättelockouterna och andra förföljelser mot de fackorganiserade arbetarna” i efterdyningarna av Storstrejken, som fick honom att ställa sig försiktigt positiv till Hinke Bergegrens förslag.
”Stormklockan kastade sig in i debatten och sökte se frågan direkt ur klasskampsperspektiv”, skriver Höglund och fortsätter:
”Den hävdade, att det icke blott var ansvarslöst och brottsligt att ge liv åt väsen, som ofta nog från moderlivet är mindervärdiga och dömda till en eländig tillvaro, men själva klasskampen försvagades genom skapandet av en besvärlig tross av övertaliga”.
Samtidigt menade flera med honom att statistiken tydligt visade att barnbegränsning uppenbarligen förekom inom de högre klasserna, med deras mindre familjer. Varför skulle inte arbetarklassens familjer få samma möjlighet?

Våren 1910:

4 april Hinke Bergegren annonserar ut sitt föredrag i tidningen Socialdemokraten, men vägras annonsera i andra tidningar.

7 april Det första föredraget hålles i Folkets hus i Stockholm. Priset är 25 öre och enbart kvinnor är välkomna.

8 april Ett andra föredrag hålles, denna gång enbart för män

23 april Biskop Billing varnar i riksdagens Första kammare för att ”sinnena berusats av föredragen” och föreslår ett förbud mot upplysning och försäljning av preventivmedel.

26 april Ett sjätte möte i Stockholm ställs in efter beslut av stadsfiskalen som samtidigt lämnar in en stämningsansökan mot Hinke Bergegren för sårande av tukt och sedlighet. Han förbjuds hålla fler föredrag på temat.

6 maj Hinke Bergegren skriver om sitt föredrag och kallar till nytt möte, denna gång med titeln: Ljusets fiender, i en fullsatt Folkets hus A-sal.

11 maj Står Hinke Bergegren inför rätta i Stockholm. Ytterligare en stämning efter ett föredrag i Göteborg tillkommer och slutligen döms han av högsta domstolen till två månaders fängelse.

12 maj Förbjuds han att även hålla föredraget Ljusets fiender fler gånger och han stäms några dagar senare

2 juni Efter en lång debatt, och mot lagrådets inrådan, genomdrivs lagen mot sexuell upplysning. Hinke Bergegren ska senare kalla den för ”kaninlagen”, eftersom den leder till fortsatt barnalstrande.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 04 mars, 2024

Därför drömmer krigsherrarna om bronsåldern

”Varangiernas inbjudan” av Viktor Vasnetsov visar Rurik och hans bröder anlända vid Novgorod. Foto: Wikimedia.

Både Vladimir Putin och Benjamin Netanyahu använder historiska myter för att motivera sina krig. Freden är bara möjlig om deras farliga sägner desarmeras.

Omkring år 860 bjöds vikingahövdingen Rurik från Roslagen in att mäkla mellan kivande stammar vid handelsstaden Novgorod, nordväst om Moskva. Hans tunga måste ha varit len, för när byarna slogs ihop kröntes han till kung i det nybildade Rus, föregångaren till Ryssland. Men över århundradena föll riket sönder och blev på 1230-talet ett lätt byte för erövraren Batu Khan.

Med denna anekdot inleder Vladimir Putin intervjun med den amerikanska högerjournalisten Tucker Carlson den 8 februari. Presidentens poäng är tvåfaldig: Kiev var ett tag rikets huvudstad, och Ukraina kan därför omöjligt vara en självständig nation, och det väldiga territoriet måste styras av en stark centralmakt för att vara tryggt.

Men presidentens nationalistiska lek är snarare enfaldig. Tucker Carlson hade lika gärna kunnat kontra med att Ryssland är svenskt. I stället gör han en annan poäng, även den valid. När Vladimir Putin inledde 2022 års invasion skyllde han på USA och Nato, men efter två år hänvisar han alltså inte främst till brutna löften eller orättvisor. I stället hävdar han en uråldrig rätt till jorden.

Så varför har Putin börjat hämta argument ur sagor från medeltiden?

När Benjamin Netanyahu förra sommaren lanserade en arkeologisk satsning i Västbanken var det med liknande etnohistoriska argument. ”I varje hörn av Judéen och Samarien behöver man bara stoppa spaden i marken för att hitta arkeologiska fynd som bekräftar våra djupa rötter i Israels land.”

Under kriget mot Gaza framhåller den israeliska regeringen ständigt sin historiska rätt till hela landet, ”från floden till havet”. I december uttryckte Netanyahu sitt missnöje med namnet Järnsvärden för angreppet mot Gaza, som visserligen passar för en militär operation, men som enligt honom inte matchar dess mytologiska betydelse. Han vädrade alternativ som Ursprungskriget eller Simchat Torah-kriget, det senare med hänvisning till den högtid när Moseböckerna läses som ägde rum under Hamas terrordåd.

Ursprungsmyter är inte unika för Putin och Netanyahu, och de måste inte vara våldsamma. Det är så alla nationalstater motiverar sin existens. Under Vasaloppet högtidlighåller vi exempelvis Gustav Vasas flykt på skidor undan den danske kungen Kristian II:s soldater. Myterna blir farliga om de trycker för starkt på etniciteten, eller om de kretsar kring en ursprunglig storhetstid som motiverar expansion. Putins och Netanyahus myter innehåller båda dessa giftiga element.

Det betyder dock inte att myterna bör ses som evigt förknippade med en viss stat, som förespråkarna för ett ”bosättarkolonialt” perspektiv på Israel menar. Något liknande framförs ofta av militära hökar om Ryssland: att landet till sin natur är imperialistiskt och därför permanent måste hållas svagt.

Men snarare än att cementera skapelsemyterna så behöver man reformera dem. Sverige har passerat flera stadier – Olof Rudbeck den äldre försökte spåra Skandinaviens historia till det sjunkna Atlantis, en tanke som föll i god jord under 1600-talets stormaktstid. Det är denna aggressiva exceptionalism som nazisterna åberopar när de samlas kring Karl XII i Kungsträdgården.

Men under folkhemmet skapades en fredligare myt om Sverige, som en demokrati byggd underifrån av 1800-talets folkrörelser. Det är denna berättelse som högerhistorikern Lars Trägårdh försöker underminera med boken Är svensken människa?, där han skriver ut arbetarrörelsen ur historien, och rotar den svenska välfärden i ett påstått egalitärt bondesamhälle.

På ett liknande sätt har Israels ”nya historiker” som Benny Morris underminerat den israeliska skapelsemyterna genom att visa att statens grundande byggde på fördrivningen av palestinier (”Nakban”). Och i Ryssland har organisationen Memorial underminerat självbilden som en etisk stormakt, genom att dokumentera människorättsbrott, inte minst under Stalineran. Under förberedelserna inför Ukrainainvasionen var organisationen given att stänga ned.

Om 1900-talets katastrofer ska undvikas i det nya årtusendet behöver vi montera ned dessa skadliga nationella myter. Men också hjälpa till att skriva deras fredliga ersättare.

Detta är den andra av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Den förra visade hur stormakterna underminerar folkrätten, denna hur Putin och Netanyahu använder mytologi för att motivera krigsbrott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Utrikes 04 mars, 2024

Fångenskapet är en väntan

Kraterlandskapet Makhtesh Ramon (hebreiska) eller Ruman Wadi (arabiska) nära Yeruham låg under vattenytan för flera hundra miljoner år sedan. Foto: Johanna Adolfsson.

Gränsövergångar, byråkrati, uppkoppling – vart jag än reser märker jag hur Israel med subtila medel styr över palestiniernas tid. Därmed kontrollerar de också deras liv.

Två timmar söder om Jerusalem, ligger staden Yeruham. Genom ett smalt pass mellan två svarta kullar är vägen utrullad som ett sidenband på stenig sand. Jag säger svarta kullar, för jag kommer alltid till Yeruham på natten.

Tiden är som bekant relativ men i Israel är den också ojämn. Det israeliska tidsrummet är väsensskilt från det palestinska. Många palestinska liv förspills i förutsägbar och oförutsägbar väntan. För en fältarbetande forskare innebär det vissa ganska hanterbara problem. Som att ett morgonmöte klockan 10 på palestinska Västbanken kan ske när som helst under dagen – medan ett eftermiddagsmöte på det israeliska territoriet börjar på minuten. Ett par minuters försening och en stressad tjänsteman frågar om det var svårt att hitta.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Kommentar 03 mars, 2024

En kurdisk flagga hissad utanför Sinjar i norra Irak. Foto: Bram Janssen/AP.

För precis 100 år sedan förbjöds det kurdiska språket i det nybildade Turkiet. Men trots alla försök att utplåna det blomstrar det ännu.

Vad har kurdiska, belarusiska och katalanska gemensamt? Jo, de tre språken har intensivt motarbetats av olika regimer.

Katalanskan var förbjuden offentligt under en stor del av diktator Francos regim. Belarus är det enda landet i världen där den styrande regimen aktivt dödar den titulära nationens språk, belarusiska, genom att systematiskt eliminera språket från utbildning, administration och det dagliga livet samt utsätter dess talare för diskriminering och trakasserier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kurdo Baksi
Svensk-kurdisk journalist, aktuell med boken "Endast den som är turk är lycklig".
Kultur 03 mars, 2024

Ömsint om fattigskammen i Västerbotten

Anna Linders utställning ”Colere” visas på Haninge konsthall fram till 28 mars. Foto: Anna Linder, Colere (stillbild), 2023.

På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.

Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.

Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Gunilla Lundahl
Författare, journalist och aktivist.
Rörelsen 02 mars, 2024

Flammans internationalism behövs

Flamman har inte rapporterat rättvist om demonstrationerna, enligt skribenterna. Foto: Fredrik Persson/TT.

Vi är djupt bekymrade över Flammans bevakning av Palestina. Chefredaktören Leonidas Aretakis skriver till exempel (6/2024) att protesterna mot folkmordet i Gaza framstår som ”dunkelt och toppstyrt, i kontrast till de tidigare folkrörelsernas demokratiska deltagande. Kopplingarna till Nyans och LVU-kritiska grupper gör inte saken bättre”.

Det är en häpnadsväckande sammanfattning av de största, mest välorganiserade demonstrationerna under flera decennier med tusentals deltagare som varje vecka deltar i över fyra månaders tid, oavsett väder. Vänsterns framtid finns hos dessa – ofta unga – aktivister. De förtjänar respekt, inte svartmålning. Arrangörerna har, i motsats till Aretakis analys, varit välkomnande och vädjat om deltagande från samtliga politiska partier. Flera har sökt ledningen för Vänsterpartiet för dialog utan resultat – däremot har representanter för partiet talat på demonstrationerna.

Aretakis tycks vilja ha ett vänsterlag att heja på, som om det vore en sport. Men i likhet med andra tidigare ockuperade eller kolonialiserade folk är motståndsrörelsen i första hand nationell. Det finns ingen rosaskimrande befrielsekamp. När motståndet tvingas gå under jord och människor i decennier fördrivs och mördas, används alla till buds stående medel för frihet. Om Sverige skulle bli ockuperat hade vi behövt göra gemensam sak även med politiska motståndare som KD och SD. Varje gång palestinska ledare från motståndsrörelsens olika delar kommer till tals, inbegripet Hamas, så framhåller de samstämmigt att målet för det palestinska motståndet (hadaf al-mokawameh al-falastinieyh) är ”vårt folks frihet” (huriyat shaebina).

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva. Israel är inget undantag. Vad vi har framför oss är en ockupation som konsolideras med illegala bosättningar, murar, apartheid och nu folkmord. Och så finns det ett palestinskt motstånd som mot alla odds och med tusentals svek i bagaget kämpar för sin frihet.

Flamman saknar ledarartiklar som förklarar drivkrafterna bakom det pågående folkmordet i Gaza, vilket bekräftas av medieforskaren Helena Hägglund som har granskat tidningens ledarsidor (ETC, 8/2). Professor i freds- och utvecklingsfrågor Hela Lindholm skriver att man måste förstå Palestinafrågan som en kolonial fråga (Fempers, 10/2). Flamman har misslyckats med detta. I nummer två ifrågasätter Miriam Katzin på ytliga grunder, om Israel över huvud taget kan kallas en bosättarkolonial stat. I samma artikel riktas allvarliga anklagelser om antisemitism mot vänstern och Palestinarörelsen.

Ockupationsmakter har i alla tider demoniserat motståndet hos de folk man vill kuva.

Vi undertecknade har – oberoende och ovetandes om varandra – skrivit till Flamman för att bemöta dessa påståenden, men utan framgång. Det gäller även för en tredje person, forskaren Hansalbin Sältenberg. Inläggen finns nu i stället publicerade i Parabol respektive Internationalen.

Vi förväntar oss mer av en redaktion som förvaltar Sveriges äldsta vänstertidning.

Leonidas Aretakis svarar direkt:

Israels massmord på palestinier är ett brott mot mänskligheten. Demonstrationerna mot kriget i Gaza som vi ser i hela världen är heroiska och jag deltar själv i dem.

Syftet med den artikel som ni syftar på, ”Hamas är resultatet av folkrörelsernas död”, är inte att svartmåla rörelsen, utan är tvärtom ett kärleksbrev. Jag uppmuntrar till deltagande, skriver att den har rätt, samt beklagar Vänsterpartiets tvekan. Samtidigt pekar jag på en ofrånkomlig sanning: det är inte längre sekulära socialister som leder världens befrielsekamper. Konsekvenserna av det borde vänstern klara av att diskutera, samtidigt som vi tågar sida vid sida.

Jag är glad att ni lyfter den centrala frågan: står Hamas för ett legitimt motstånd? Helena Hägglund (som jag svarar i ETC 12/2) gav sitt bud den 8 oktober, när hon skrev att ”motstånd är rättfärdigt för ockuperade folk”. Samma helg skrev jag i en ledare att mord och våldtäkter mot civila aldrig är legitimt, oavsett maktförhållanden, men att ”den enda part som kan avsluta konflikten är Israel.” Tro mig, jag önskar att jag slapp skriva sådana självklarheter, men inlägg som Hägglunds gjorde mig illa tvungen.

Det betyder inte att vi ser sidorna i kriget som likvärdiga. Slå upp vilket nummer som helst och du hittar kritiska artiklar mot Israel, inklusive i detta nummer. Vad gäller insändarna låg en begravd i andra mejl, och de andra två drogs tillbaka av skribenterna själva.

Jag är glad att ni bryr er om Flammans rapportering, och ser fram emot fler kamratliga utbyten om den. Den kommer dock att fortsätta vara mångfacetterad och utmanande. Inte av illvilja, utan just för att vi vill folkrörelserna väl.

Kultur 02 mars, 2024

Vi måste göra våra läppar för att höras

Bianca Ingrosso är grundare av ett företag som säljer hudvårds- och skönhetsprodukter. Foto: Tim Aro/TT.

Erik Galli har rätt: det är rationellt att ha medelålderspanik. För det är omöjligt att stoppa människors dröm om att få bli vackrare.

”Du är nog inte gjord för bus”, tröstade min vän i telefonen. Hon syftade på fillern i mina läppar som oväntat svullnat upp till en anknäbb. Flera veckor efter det som jag hoppades skulle bli en perfekt diskret föryngring av min normalstora mun, hade kroppen reagerat på den gel som sköterskan på omsorgsfullt sprutat in med ett tjugotal stick i mina läppar. Den första som anmärkte var min 20-åriga bonusdotter.

– Har du gjort läpparna, eller?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 01 mars, 2024

Upplagt för stök i Venedig

Bild ur serien ”The missing negatives of the Sonnenfeld collection” (2008) med israeliska nybyggare utbytta av palestinska modeller. Foto: Yael Bartana.

Den Israel-födda stjärnprovokatören Yael Bartana representerar Tyskland i årets redan kontroversiella konstbiennal i Venedig. Ska även hon stämplas som antisemit?

Om en och en halv månad öppnar den 60:e upplagan av Venedigbiennalen som har titeln Foreigners everywhere, främlingar överallt. Jag antar att det ska läsas ironiskt, som att vi alla ses som främlingar av någon. Men den internationella konstfesten har inte oväntat drabbats av turbulens ifråga om Israels deltagande.

Det är ett mönster vi känner igen från Eurovision och nu senast filmfestivalen Berlinale, där den israeliska filmregissören Yuval Abraham i sitt tacktal vid prisutdelningen för hans film No other land adresserade sitt lands apartheidpolitik och krävde eldupphör. Abraham är själv jude med en mormor som föddes i ett tyskt koncentrationsläger, men har ändå anklagats för antisemitism av politiker, och därtill av så allvarliga dödshot att han inte kan resa hem till Israel. I en intervju i The Guardian sade han: ”Att stå på tysk mark som son till Förintelsens offer och kräva eldupphör – och för detta bli anklagad för antisemitism är inte bara skandalöst, det är också att bokstavligen försätta judiska liv i fara.” 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika 01 mars, 2024

Trötta demonstranter från Göteborg återhämtar sig i Amsterdam 1997. Foto: Privat.

Mathias Wåg: Blondinbella förstår inte hur skönt det är att sova på golvet.

Jag minns golvet i nunneklostret. Jag hade rullat ut mitt liggunderlag och placerat ut sovsäcken. Mutat in en liten plats som min. Vi hade fått låna en av klostrets matsalar som sovsal. Aktivister från när och fjärran skulle sova där, däribland en hel Kontrabuss lastad med anarkister från Stockholm.

Det var min första toppmötesprotest. I september 1994 hade Världsbanken och Internationella valutafonden ett gemensamt toppmöte i Madrid för att diskutera frihandelsavtalens framtid. Vi var där för seminarierna på universitetet, på en studieresa för Färnebo folkhögskola. Men den kunskap vi kom hem med var spanska slagord som ”Ett förenat folk kan inte besegras” (El pueblo unido jamás será vencido), att gå i kedjor, skölja bort tårgas ur ögonen, göra nedräkningar och rusningar i demonstrationer. Lärdomar man fick på gatan. Men också i de nattliga samtalen på sovsalsgolvet, med aktivister från andra länder. Vi lyssnade uppmärksamt på de spanska aktivister som berättade om hur de besökt det nystartade Zapatistupproret i Chiapas, Mexiko.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Mathias Wåg
Grävande journalist och aktivist.
Inrikes 01 mars, 2024

Kurdisk radioskugga: ”Exiljournalister inte säkra längre”

Aktivister demonstrerar mot Turkiets krav på utlämningar av kurder. Foto: Ali Lorestani/TT.

Kurdiska Aryen TV sänder till 27 länder från Sverige, och är avskydd av såväl Irans som Turkiets regeringar. På begäran av Säpo utvisar Migrationsverket nu en av kanalens journalister.

”Exiljournalister är tyvärr inte säkra i Sverige längre.” Så avslutar advokaten Miran Kakaee (bilden) ett Instagraminlägg där han berättar om Migrationsverkets beslut att utvisa journalisten Beritan, verksam på den kurdiska nyhetskanalen Aryen TV. Beslutet sker på en direkt begäran av Säpo, som klassat henne som ett säkerhetshot.

Hon är inte den första. I en artikel från ETC i höstas intervjuas flera svenska kurder som blivit stämplade som hot mot rikets säkerhet efter att Säpo granskat dem, utan att de själva fått veta varför. En av de medverkande i artikeln, pizzabagaren Tohildan Acet, misstänker dock att det har att göra med att han samlat in pengar till stiftelsen som driver Aryen TV. En ekonom, som arbetat med Tohildan och flera andra kurdiska småföretagare, berättar att flera av hans klienter som hamnat på Säpos radar sett samma mönster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 29 februari, 2024

Är din mamma lika tuff som min mamma?

Jag och mamma under firandet i måndags. Foto: Privat.

I måndags firade familjen att min mamma Astrid jobbat 50 år som sjuksköterska med en restaurangmiddag i Uppsala, med barn och barnbarn. Jag bestämde mig för att intervjua henne för att höra hur sjukvården har förändrats under dessa år. Jag fick fria händer bara jag lovade inte ta med några svordomar, då hon är ”en gudfruktig dam”.

***

Trots att hon snart fyller 72 tar Astrid Näslund Aretakis på sig fyra nattpass i månaden. Hon tycker fortfarande att det är kul, och hon inser också att de behövs för att vården ska hålla ihop. Det bästa är alla människor hon träffar.

– Det är ju en sak med att jobba natt också, ofta har man mer tid. Alla är ju olika, bara man ger dem tid så får man ju höra deras livshistoria och det är ju ofta otroliga berättelser. Nu är det också intressant att träffa alla nya medarbetare från jordens alla hörn. Hur skulle sjukvården fungera utan dem?

Hon tror inte att dagens unga skulle stanna kvar så länge på en arbetsplats.

– De går ju inte in på en låg lön, tar ett schema och jobbar i 50 år. Och tur är väl det, att de inte accepterar vad som helst. Det är ju ingen på avdelningen som har jobbat länge, de var knappt födda när jag började jobba. Så jag är en utrotningshotad sort. Man blir snarare idiotförklarad om man stannar så här länge. Vi räknas ju inte som specialister som läkarna, och får något erkännande, fast vi är ju det. Ska man bli specialist ska man ta på sig någon administrativ uppgift och bli chef. Man ska komma långt från patienterna för att få hög lön.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Astrid föddes i Gottne, i inlandet nära Örnsköldsvik. Hennes pappa var banarbetare och flyttade dit jobben fanns, som Mellansel, medan mamma var hemmafru.

– Pappa gick en kurs så att han kunde bli banmästare, men mamma var inriktad på att jag skulle studera, då hon själv inte hade råd med det. Så då sökte han jobb i Vännäs nära Umeå, där skolorna låg.

Hon var fem år när de flyttade in i järnvägsarbetarnas lägenheter nära tågstationen. Varje helg åkte de till Astrids mormors och hennes tvillingbrors torp nära Gottne för att hjälpa till. På den tiden gick tågen alltid punktligt.

– De hade kor och jordbruk, men inga moderniteter som traktorer. Vi tog med oss mat för de hade det inte så fett. Mormor var sömmerska och hennes make hade svårt att få jobb. Han var döv och kunde inte utbilda sig, så han målade och gjorde vad han fick.

Astrids mamma hade också velat studera men hade inte råd. Så hon jobbade i den lokala affären i stället i tio år, tills hon gifte sig. Då kunde hon också ta sig hem om det var något med en sjuk faster som behövde mycket hjälp. På den tiden fanns det ingen äldrevård.

Astrid var ett sjukligt barn, och förstod redan som femåring sitt kall.

– Jag hade reflux så jag var mycket på sjukhus och tyckte att det var spännande. Mamma ville inte det, hon trodde att jag inte skulle orka. Men jag har aldrig tänkt något annat.

Hon gick gymnasiet i Umeå och läste där vidare till sjuksköterska och fick jobb på Akademiska sjukhuset i Uppsala tillsammans med sin studiekompis Ingrid. De delade på en landstingsduplett för 281 kronor i månaden, där det ingick städning och sängkläder, och på jobbet tjänade de 2699 kronor var före skatt, vilket motsvarar 20 100 kronor i dag.

– Det var tuffare på ett sätt. Man jobbade som ensam sjuksköterska på en vårdavdelning, med sammanlagt 2,5 tjänster som täckte upp dags- och kvällsskiftet med 23 patienter. Nu har vi minst två sjuksköterskor per pass, på tolv patienter. Men då var vi med patienterna hela tiden. Nu är det så mycket dokumentation som ska skötas på datorerna.

Hon beskriver datoriseringen som den stora förändringen. Det är praktiskt på många sätt, då man slipper skriva för hand, eller springa ned till labbet och hämta papperskopior på prover.

– Men administrationen har också svällt något kopiöst. Jag träffade min chef på affären häromdagen. Då sade vi att ju mer vi måste dra ned, desto fler HR-personer och kommunikatörer skaffar vi. Förut satt de på sjukhuset men nu vet vi inte ens var de sitter någonstans. De kanske inte ens finns, säger hon och skrattar.

På 1980-talet började Astrid jobba fackligt.

– Jag blev mer insatt i våra rättigheter och skyldigheter. Det måste finnas en sådan person, annars tror cheferna att ingen känner till rättigheterna och försöker köra över folk. Utan facket är folk skyddslösa.

När hon fick sitt fjärde barn, min lillebror Andreas, började hon jobba natt.

– Vi hade inga föräldrar som kunde hjälpa till så det blev enklare så. Om barnen var sjuka kunde ni ligga bredvid mig när jag sov, eller spela tv-spel. Det hade inte fungerat att vabba när vi är så få i personalen. Och så var jag hemma när ni kom från skolan. Det var då man kunde få höra vad som hänt, senare på kvällen var det inte lätt att få fram någonting.

En annan skillnad mot förr är de utlokaliserade patienterna. Förut hade de bara patienter som hörde till avdelningen, men nu får de samtal från andra håll – kirurgen, medicinen, infektionen – så snart det finns en ledig vårdplats.

Dessutom blir människor allt äldre, vilket försvårar för 1992 års Ädelreform, som sade att kommunen skulle lätta på landstingens vårdbörda. Men då människor närmar sig hundra får de allt fler sjukdomar och måste ändå in till sjukhusen, för kommunerna har inte resurser att ta hand om urinvägsinfektioner eller lunginflammationer i hemmet.

Men mest av allt plågas vården av de ständiga besparingarna.

– Ett tag trodde man ju att det skulle bli bättre och bättre. Men nu är det bara ”si och så många måste gå”, år efter år. Det finns pengar till hyrpersonal men inte att anställa fast på rimlig lön. Nu ska de ju ha bort 90 procent av hyrpersonalen på Akademiska, och tydligen har de dragit ned 25 procent sedan november, så det verkar ju gå om man lägger manken till.

Hon säger att hyrpersonalen undviker helger och byter arbetsplats ofta, vilket gör att den fasta personalen får stå för kontinuitet.

– Går man på schema så får man jobba vare sig man vill eller inte. Jag jobbade nyår senast, och den personalansvarige säger att han bokat in mig till nästa nyår också, säger hon och skrattar.

– Jag försöker vara ledig på jul men annars har jag jobbat många påskar och nyår. På nyårsafton vid millennieskiftet var vi två stycken, Marie och jag.

Samtidigt tjänar hyrsköterskorna minst dubbelt så mycket, säger hon.

– De får inte berätta vad de tjänar för firmorna vet att folk skulle bli tokiga, men till mig säger de att de har 100 000 i månaden. Dessutom ska firman ha betalt. Det är vansinne. Ingen vettig människa tycker väl att det är ett bra system att ge våra skattepengar till kapitalister i stället för vården, det är ju precis som med skolan och allt annat som de har sålt ut.

Om lönerna hade höjts med några tusenlappar tror Astrid att fler hade stannat. Själv hade hon 38 000 i månadslön vid pensionen. Nu tjänar hon mer, då sjukhuset slipper betala arbetsgivaravgift.

– Jag vill veta varför regionen går med överskott och ändå drar ned 1,5 miljarder på vården. Sedan finns Kry, som tar oerhörda resurser. De skickar räkningen till vårdcentralen som personen är skriven på. I stället borde pengarna gå till vårdcentralen så att den kan utvidga sin verksamhet, men där är det ju omöjligt att få tid.

Astrid säger att uppskattningen framför allt kommer från patienter och medarbetare.

– Patienterna kan säga saker som: ”Ni är fantastiska, hur orkar ni?” Men om de har fått vänta flera år på en operation i flera år och kommer med kritik så hänvisar jag dem till politikerna. De borde gå ut och säga: ”Ni får räkna med att vänta tre, fyra år.” Men det törs de inte, för då hade väl ingen röstat på dem.

Det bästa sättet att höja yrkets status tror hon är lönerna.

– Det spelar ingen roll att de applåderar som under pandemin. Vi kan väl applådera åt direktörerna i stället för deras höga lönehöjningar, jag undrar om de skulle vara nöjda då.

I stället har stora pengar lagts på att sjuksköterskorna ska jobba ”smartare”.

– Så har de hållit på sedan McKinseygruppen skulle reformera sjukhusen. Personalen gjorde listor över förbättringar och de tog betalt för kalaset. En dag skulle vi jobba som en bilfabrik, om det var Fiat: sitta med legobitar och flytta vem som gör vad i olika arbetsgrupper. Vad kostade det där? Man kan inte jämföra en bilfabrik med ett sjukhus, det finns ju inte två människor som är lika. Så fort det kommer en ny sjukhusdirektör ska de komma med idéer så att man ska komma ihåg dem allihop. Sedan flyttar de mellan olika sjukhus och vi blir kvar.

***

Låt mig avsluta med mitt varmaste tack till mamma och alla andra kvinnor som håller välfärden igång.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]