Vi har tillsammans med Flammans läsare tagit fram en lista med 100 flammor. Personer som borde uppmärksammas mer och som är viktiga för vänsterns framtid.

Varför har vi gjort listan? Läs chefredaktör Anna Herdy om att lyfta nya vänsterröster här.

1. Ilyas Hassan. Stabil och folklig kämpe för Järva och orten. En av talespersonerna bakom Förorter mot våld. Läs intervjun med Ilyas här.

2. Åsa Plesner. Helt utan resurser och med bara en enda kollega har hon på något sätt ändå lyckats granska välfärden på egna tankesmedjan Balans.

3. Erik Helgeson. Är på goda grunder och genom ett hårt och oförtrutet arbete en legend inom den breda vänstern i Göteborg. Mycket aktiv och pedagogisk förbundsstyrelseledamot inom Hamnarbetarförbundet. Stark och saklig i debatter.

4. Agneta Stark. Forskare, författare och debattör som stått stadigt sedan 80-talet och blivit allt mer radikal. Som docent i ekonomi har hon varit en pionjär inom feministisk ekonomisk forskning. Startade Kvinnopartiet tio år innan FI.

5. Niklas Altermark. Kan det som behöver kunnas om LSS och om regeringens avslagspolitik inom socialförsäkringarna och är inte rädd för att säga vad problemet är.

6. Anna Westberg. Kampanjchef på Skiftet.org som har bidragit till att göra sajten och rörelsen till en maktfaktor i svensk politik. Begriper sig på både EU och segling.

7. Sofie Eriksson. Eldig och retoriskt vass socialdemokrat i Dalarna som dessutom broderar mot klassamhället under instagramnamnet @broderierna.

8. Anton Levein. Värmlänning som är valledare för 6 F. Trycker genom facket på regeringen om investeringar i välfärden och i arbetsmarknadspolitiken. Har byggt LO-borgen i lego på sitt köksbord.

9. Laila Vianden. När ETC startade dagstidning i Göteborg blev Laila, som redan tidigare varit en profilerad skribent, på kort tid en av stadens – och vänsterns – viktigaste röster.

10. Rojin Pertow. Nytillträdd chefredaktör på seriemagasinet Galago och den ena av två hjärnor bakom podden Häxor och kamrater. Ytterkantens sans och balans.

11. Mari Huupponen. ”Roligaste människan på internet” enligt Flammans chefredaktör. Corbynista som är socialdemokrat på det sättet vi önskar att alla socialdemokrater var. Folkhälsovetare och snart utredare på Kommunal.

12. Li Eriksdotter Andersson. När (nästan) ingen annan orkade sätta sig in i frågan gjorde Li Eriksdotter Andersson hästjobbet som krävdes för att förklara problemen med handelsavtalet TTIP.

13. Ulf Bjereld. När partiet vänder efter vinden står statsvetaren och Tro och solidaritet-sossen Bjereld fast vid jämlikhet och medmänsklighet.

14. María-Elsa Salvo. Kommunikationsstrateg på den proggigaste PR byrån i Sverige; Arena Opinion. Tidigare ordförande för det stridbara och vänsterstämplade SSU Stockholm.

15. Joel Gavelfält. Leder Byggnads ungdomsorganisation Unga Byggare i Stockholm och är där en stark vänsterröst i facket och på arbetsplatserna.

16. Hannah Klang. En av Vänsterpartiets skarpaste framtidsnamn. Har klasskänslan i ryggmärgen och är en skicklig strateg och organisatör. Sitter snart i
fullmäktige i Göteborg.

17. Elisavet Johansson Tziampazis. Samordnare för en av vänsterns mest spännande mötesplatser: Feministisk festival i Malmö. Solidaritetsarbetar med Grekland.

18. Emily Bronstorp. Är handgriplig klimataktivist och debattör av rang. Deltog i den internationella civila olydnadsaktionen Ende Gelände i Vattenfalls dagbrott i Welzow-Süd, Tyskland, tillsammans med 4 000 andra aktivister.

19. Olivia Linander. Genom utbildningar, föreläsningar och organisering vill Olivia ”korspolinera” rörelser för att rädda klimatet. Klimataktivist som bland mycket annat bra tagit 350.org till Sverige.

20. Peter Franke. Före detta chefredaktör på Värmlands folkblad som både vägrat SD-annonser och lyft frågan om vem som granskar vem när kommunikationsstaberna växer och journalistkåren minskar.

21. Anna Marica Ek. En av talespersonerna för BB-ockupanterna i Sollefteå, och får i vår lista symbolisera en folkrörelse som tar ansvar, bildar och protesterar med självklarhet. Vänstern borde se och lära av Sollefteå.

22. Nooshi Dadgostar. Blev redan i Alby är inte till salu-striden (2012-2014) utnämnd till V:s vassaste politiker med Gudrun Schyman-potential. I våra ögon har hon redan passerat Gudrun. Låt henne ta mer plats.

23. Fatemeh Khavari. Ledde kampen för de ensamkommande med rak rygg, värdighet och klass. En förebild för politiska kämpar över hela landet.

24. Jenny Wrangborg. Kallskänkan och poeten som håller arbetarklassens fana högt varje dag. Vi längtar efter en ny oumbärlig diktsamling!

25. Bilan Osman. Expomedarbetare och krönikör i SvD. Håller koll på extremister av alla slag. Hårdför, saklig och en förnuftig röst i svåra frågor.

26. Tobias Holmberg. Rolig student och vänsterpartist från Norrköping. Slåss för rätten till assistans och gör det med blod svett och tårar. En förebild i kampen.

27. Nabila Abdul Fattah. Från Alby är inte till salu till Pantrarna. Från Ortens konstfestival till Ortens bästa poet. Nabila är inte den som tar åt sig äran, hon bygger och stärker dem som står längst fram. En klippa att luta sig mot.

28. Athena Farrokhzad. Poet, litteraturkritiker, och lärare vid Biskops-Arnös författarskola som uppviglar oss, utbildar oss och eldar på klasshatet.

29. Christine Bylund. Skribent, föreläsare och scenkonstnär som utbildar, agiterar och organiserar oss mot funktionsmaktordningen.

30. Cherin Awad. För allt arbete hon lägger ner i form av insamlingar som går till behövande i bland annat Syrien.

31. Lisa Palm. Feministiskt Initiativs största hopp. Förklarar ofta pedagogiskt arbetsmarknadsfrågor och hur de hänger ihop med segregation och har en pragmatisk attityd.

32. Alejandra Cerda. PR-person, kulturskribent, vänstern främsta influencer. Driver podden Häxor och kamrater tillsammans med nummer 10.

33. Hanna Lidström. Ordförande för Grön Ungdom och därmed den enda miljöpartisten på listan. Fick en del hårda smällar i debatten om flyget, men stod rak och argumenterade förtjänstfullt för systemförändringar som främsta möjlighet för att förändra klimatet.

34. Tanvir Mansur. Ge honom en dejtingspalt eller krönika så blir allas våra relationer mer lyhörda.

35. Mathias Wåg. Guldspadevinnare och aktivist som nästan bokstavligen tar fighten med extremhögern.

36. America Vera-Zavala. Dramatiker som sätter de brännande politiska frågorna främst och fortsätter att armbåga sig fram i Kultursverige trots motgångar.

37. My Vingren. Sveriges skarpaste researchjournalist. Ovärderlig.

38. Adrián Groglopo. Länkar ihop aktivismen och akademin i Antirasistiska Akademin med målet om ett rättvist samhälle.

39. Erika Petersson. Drottningen i kassan som har gett kassörskor över hela landet en röst.

40. Aleksa Lundberg. Hederlig, ovärderlig och folkbildande debattör och skribent. Vrider och vänder förtjänstfullt trots debattens ofta tvärsäkra svar.

41. Jenny Bengtsson. Har gått från facklig förtrupp I HRF till att bli tjänsteman och arbetsmiljöinspektör, men är lika stridbar för det. Ledarskribent på Dagens ETC.

42. David Eklind Kloo. Jobbar på Handelsanställdas förbund. Borde vara med i alla debatter om fackligt arbete.

43. Feline Flodin. Tjänsteman på V:s partikansli som alltid har facket främst. Såväl frasradikaler som högersossar darrar i hennes närhet.

44. Linnea Swedenmark. En av de vassaste pennorna i vänstern. Juriststudent med bakgrund i SSU som numera är ledarskribent på Dagens Arena.

45. Christina Höj Larsen. Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson är central för vänster för att hon orkar och vågar stå på sig mot patriarkatet och Fort Europa.

46. Fanna Ndow Norrby. Författare och debattör som gör podden Raseriet tillsammans med Amie Bramme Sey och har gjort serien ”We can’t do it” som givit unga tjejer som bränner ut sig en viktig röst i debatten.

47. Somar Al Naher. Motvillig men desto viktigare bråkig socialdemokrat. Skriver vad hon tycker, oavsett vem som blir arg eller irriterad, just nu i ETC.

48. Vesna Prekopic. Vänsterns vassaste skoldebattör. Skulle spöa Björklund i vilken debatt som helst.

49. Rami Al-Khamsi. Var med och grundade Megafonen, juriststudent som ger oss verktyg för att kunna använda juridiken för att pressa tillbaka de sociala orättvisorna som sköljer över oss.

50. Angela Larsson. Sociologistudent och opinionsskribent som jobbat som utbildare i projektet Nätaktivisterna som undervisade unga i att utföra antirasistisk aktivism på nätet. Startade den feministiska nättidningen för unga – Femtiden.

51. Göran Gredier. Orimligt produktiv skribent och författare, twitterpoet och chefredaktör på Dalademokraten.

52. Elin Morén Kruth. Outröttlig aktivist för ensamkommande ungdomar. Styr upp och organiserar motstånd mot deportationer och avvisningar.

53. Liv Strömquist. Poddar, skriver och tecknar och resonerar om världen och politiken i Lilla drevet. Har gjort en hel generation unga tjejer till feminister.

54. Kajsa Ekis Ekman. Sveriges kanske mest kompromisslösa vänsterskribent. I sanning en intellektuell.

55. Zina Al-Dewany. Senaste tillskottet på Aftonbladets ledarsida. Redaktör på Politism.se. Vänsterns egna Alice Teodorescu, på ett bra sätt.

56. Kristin Linderoth. Sitter i redaktion för Tiden. Doktorand i genusvetenskap. Kan prata om gräsrotsorganisering och kvinnokamp.

57. Shora Esmailian. Vass klimatdebattör som jobbar på Sydsvenskan och som ibland skriver i ETC. Författare och journalist som verkligen kan allt om klimatfrågan, Iran och antiimperialism.

58. Joel Svensson. Sköter Sveriges kanske mest avancerade tekniska infrastruktur. Han har byggt ett ovärderligt insamlingsverktyg för den progressiva rörelsen och har genom sitt hårda arbete bidragit till att göra Skiftet till en maktfaktor i svensk politik.

59. Magnus Mannhammar. Riksdagledamot för Socialdemokraterna. En av de ledamöter i S-riksdagsgruppen som startat Nätverket för progressiv samhällsutveckling. Tar fighten mot SD som man önskar S gjorde jämt.

60. Veronica Eneskjöld. Svensk mästare i politisk gif-tillverkning. Skribent på politism.se.

61. Linda Lundqvist. Tidigare krönikör på Arbetaren och V-politiker från Västerbotten. Skriver bra och roligt.

62. Jonas Wikström. Tidigare medarbetare på Flammans ledarredaktion, numera kommunikatör på Vänsterpartiets partikansli. Har ett hum om hur man kombinerar populistrufs med byråkratkammat.

63. Johan Persson. Nykterhetsrörelsens finest. Twitters LOL-igaste borgarhatare.

64. Åsa Hidmark. Sträng marxist och vänsterliberal utilitarist som nästintill alltid har rätt.

65. Enna Gerin. Utredare på den fackliga tankesmedjan Katalys och har tillsammans med övrig personal satt klassfrågan och SD-ifieringen av det politiska samtalet i centrum.

66. Eigil Söderin. Vann nästan en guldspade och visade att vänstermedia kan tävla med de borgerliga tidningarna omi att leverera riktiga gräv.

67. Staffan Lundgren. Vass penna, praktiskt solidaritet genom hans fantastiska arbete med Demos Sthlm – social organisering genom socialt arbete.

68. Johan Stolpen. Ordförande i Vänsterpartiet Hällefors, ”coming star” i V som har landsbygden, socialismen och människovärdet innanför västen.

69. Toivo Jokkala. Vänsterns snällaste och roligaste på en och samma gång. Dessutom en av Sveriges mest djupsinniga ledarskribenter.

70. Félix Gravel. Stor förmåga att organisera och få alla att känna sig hemma i arbetarrörelsen,

71. Rikard Hjort Warlenius. Har planetens överlevnad för ögonen. Stockholmspolitiker för Vänsterpartiet.

72. Emmelie Renlund. Kan omvandla hela massorganisationer till att bli mer jämställda och kampiga samt är en av vår tids främsta agitatorer.

73. Johan Nyström. Facklig vänstersjäl och alltid är med i matchen – sparkar uppåt och aldrig neråt.

74. Ali Esbati. Med memes, retorik och en nationalekonomisk hjärna gör Esbati Vänsterpartiet bättre.

75. Eric Rosén. Central och avgörande gestalt i Opinionssverige och bidrar med ett ideologiskt samtal med sin podd Den ideologiska frågan.

76. Po Tidholm. Journalist, författare och landsbygdens kanske främste försvarare. Skulle kanske inte själv erkänna sig som vänster – men vi vet vart vi har honom.

77. Nazem Tahvilzadeh. Forskare som demokratiserar staden och synar dimridåer.

78. Hanna Höie. Samlade stan efter uppmärksammade våldtäkter i Malmö: mot rädsla och för trygghet – med bravur.

79. Jenny Lindahl Persson. Gör årtiondets folkbildningsinsats och tillför brinnande ljus för en ny ekonomisk politik i podden Pengar och politik. Ordförande för CMS och chef på Arena Opinion.

80. Veronica Ekström. Briljant forskare i socialt arbete och våld mot kvinnor på Ersta. Utbildar framtidens socialarbetare.

81. Rasmus Landström. Har en överblick och en iver att nysta i tankar och gör ofta det snåriga begripligt.

82. Kalle Holmqvist. Journalist, debattör och i det senaste barnboksförfattare. Lyfter perspektiv som glöms och gör historien till den röda tråd den är.

83. Linnea Eriksson. Står alltid upp för arbetarklassen och kan hålla flera tankar i huvudet. Just nu projektledare och kommunikatör på Sveriges Ungdomsråd. Eldar på.

84. Robin Zachari. Chef på Skiftet.org som gjort en rörelse på internet och i verkligheten central. Kan allt om TTIP, miljögifter och socialdemokratins kremlologi.

85. Leandro Schlarek Mulinari. Forskare och kriminolog som övervakar övervakarna.

86. Karin Dreijer. Gjorde svårartad elektronisk musik folklig – och sen gjorde hon musiken politisk.

87. Daniel Suhonen. Göran Greiders ungdomsförbund som tillsammans med fackliga tankesmedjan Katalys dragit in ljus över klassfrågorna. Framtida frontfigur i ett svenskt Momentum.

88. Roya Hakiminia. Socialistisk vårddebattör (bland annat) och organisatör som vi inte klarar oss utan.

89. Fritjof Brandt. Har arbetat som spinndoktor för Hyresgästföreningen nationellt. Skicklig kommunikatör.

90. Shabane Barot. Kollontaj må vara död men Shabane lever. Initiativtagare till konceptet överklassafari.

91. Daniel Swedin. Aftonbladets ledarsidas rakaste dalmas. Alltid rätt fokus.

92. Emma Gustafsson. Kämpar på med solidaritetsarbetet för de ensamkommande i Visby och Luleå och organiserar praktisk solidaritet och inkludering genom sporten och annat.

93. Olle Göransson och Marica Möller. Driver Torfolk Gård i Värmland, som en gång tiden var med och startade KRAV. Utöver sin livsmedelsproduktion av ekologiska livsmedel deltar de i debatten om hållbarhet och landsbygden, och genom projektet Grön gryning ges nyanlända och unga möjlighet att lära sig jordbruk.

94. Isak Utsi. Isak en av de viktigaste talespersonerna för samernas rättigheter, i sin roll som ordförande för den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra. Han gör att frågan om hur vi som land har behandlat och fortfarande behandlar vår ursprungsbefolkning verkar ta allt mer plats på den allmänna agendan.

95. Elisabeth Johansson Hallin. Startade under 2015 Refugees Welcome Norrbotten. Ritar under namnet Betty Bulldozer om hjärntrötthet, feminism, rollerderby och mycket annat.

96. Mirjam Katzin. Stridbar och balanserad i debatten. Ordförande för V i Malmö, välfärdsforskare och medlem i svenska kommittén mot antisemitism.

97. Yonna Waltersson. Gör den enormt viktiga LO-pressen relevant och viktig som chefredaktör för Arbetet.

98. Lovisa Broström. Forskar om välfärd och fattigdom. Ekonomhistoriker. Är expert och borde anlitas som det oftare, överallt.

99. Elisabeth Lindberg. Balanserad socialdemokrat som är en nageln i ögat på regeringens ekonomiska politik. Skriver i Arbetet och i bland på politism.se.

100. Jenny Diệu Thúy Nguyen. Juriststudent som jobbar med Asylrättsstudenterna och skriver rappt och hårt, senaste på Dagens Arena och politism.se.

_______________________________

Prova Flamman gratis!

Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.

Cathrine Sandqvist

Den gamla anstalten i Kirseberg kommer sannolikt att säljas. Nu ser föreningen Backa kåken en möjlighet att förverkliga sin dröm om ett föreningsdrivet kvarter fyllt med kulturella, sociala och kreativa verksamheter.

– Det är en fin byggnad, men det är uppenbart att det varit ett fängelse, säger Sandra Qvarfordt, sekreterare i föreningen Backa kåken.

Vi står på trappen till den pampiga villa med grönt plåttak där direktören på Kirsebergsanstalten en gång brukade bo. Bakom skymtar det betydligt större hus där fångar satt fram till 2015.

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).

Studio Ghibli är inte Japans version av Disney, utan dess antites. Flera av studions animatörer har rötter i den japanska kommuniströrelsen – och vill med sina filmer hylla det kreativa arbetet och den mänskliga solidariteten.

En av de senaste årtiondenas mest framgångsrika filmstudior har sina rötter i fackföreningen vid Toei Doga, animationsavdelningen vid ett av Japans största filmbolag.

På 1960-talet var branschens villkor brutala: tecknarna förväntades pumpa ut hundratals teckningar varje dag för tv-serier som Astro boy. Tidsramarna var snäva, kvaliteten oviktig – minst en animatör dog faktiskt på jobbet.

Två av fackets mest framträdande skyddsombud var de unga animatörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata (bilden). Det finns ett fotografi där Miyazaki, med megafon i handen, leder en strejk. 20 år senare skulle han och Takahata gå sin egen väg och grunda Studio Ghibli.

Owen Hatherley

Brittisk författare och journalist, bosatt i London.

I en kretensisk by firar vi uppståndelsen med grillat lamm, krossat porslin och dans på borden. Men runt olivträden växer oron. För vad händer med byn, när regnet slutar komma?

I helgen firade jag ortodox påsk på Kreta, i byn där min pappa växte upp. På lördagskvällen lyssnade vi in på en aldrig sinande gudstjänstsång, som fortsatte ut på gatan till klockornas ringande vid tolvslaget. Då tog fyrverkerierna och smällarna vid, vars ekon från stenhusen borrade djupt in i bröstet. Överallt låg krossade tallrikar. Barnen var så söta i sina kliande kostymer och tyllklänningar.

På söndagen var det middag framför min farbrors lilla hus, med syskon, kusiner, och släktingar jag inte kan namnet på. Vin från plastflaskor, helgrillat lamm, och dans både på borden och bredvid den färgskiftande bluetooth-högtalaren. Högre upp på samma olivträdklädda kulle ligger mina farföräldrar begravda. Jag har aldrig sett pappa så glad.

När min farbror ropar ”du ser, ni är greker!” till oss mjäkiga svennar förstår jag instinktivt det som tyskarna kallar Heimat. Känslan av att höra ihop med en plätt jord, och kanske till ett folk. Att underkasta sig en tradition som ingen tror på, men som just därför knyter samman en by.

Dagen därpå läser jag att den katolska påven är död. Han har representerat den globaliserade traditionen, förvandlingen av sådana ”små gemenskaper” till en som spänner sig över hela världen.

Om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet.

Samtidigt finns det mycket med den nykonservativa vurmen för det lilla som klingar falskt. För om det är en sak som hotar bylivet på Kreta är det inte transpersoner i omklädningsrummen, utan det förändrade klimatet. Nu under våren är ön i sitt grönaste, men somrarnas torkor blir allt längre, och regnen allt färre.

Det har gjort vattenbristen på ön akut. Viktiga reservoarer som Aposelemisdammen har nått historiskt låga nivåer och sötvattensjön Kournas har nästan helt tömts. I flera kommuner har man därför infört sträng ransonering av vattnet. Trots det har långvarig torka och värmeböljor gjort att produktionen av olivolja och honung har minskat drastiskt, och har på vissa platser upphört helt. Detta slår särskilt hårt mot småbönder som min farbror.

Dessutom hotas öns stränder av kusterosion och stigande havsnivåer, vilket kan få stora konsekvenser för turismen. Värmeböljor och extremväder, som de dödliga översvämningarna 2022 som tog minst två människoliv, blir allt vanligare.

Men på Kreta har man alltid tagit sig an utmaningar tillsammans. Inte minst i områden med vänstertradition, som bergen kring Anogeia eller i regionen Rethymnon. Där finns formella jordbrukskooperativ som delar på inköp av maskiner, marknadsför sina produkter gemensamt, eller driver gemensamma olivpressar och mejerier. Samtidigt ser man allt fler solpaneler sticka upp mellan vinodlingarna.

Läs mer

Kyriakos Mitsotakis svärs in som premiärminister för ännu en mandatperiod. Foto: Thanassis Stavrakis/AP.

Kommentar/Utrikes • 05 juli, 2023

Greklands förutsägbara tragedi

Trots sin påstådda traditionalism vet den nykonservativa rörelsen inte ett skit om hur man förvaltar denna del av vårt arv – konsten att arbeta tillsammans när det blir tufft, och insikten att jorden är oss given gemensamt. Så när jag läser Timbrochefen PM Nilsson och sverigedemokraten Mattias Karlsson skriva gemensamma frihetsmanifest, där uppluckrat strandskydd framställs som räddningen för den vackra svenska landsbygden, blir jag full i skratt. Utan ett svar på klimatförändringarna kommer de aldrig att nå bortom pekoral.

Påsken slutar inte i graven, utan i uppståndelsen. Men högtiden är ingenting utan denna resa – från insikten om förlust, till viljan att börja om tillsammans. Och det är kanske denna återuppståndelse jag drömmer om. En återkomst för människor som organiserar sig, delar resurser, försvarar sina byar och sin jord. Eller, som påven uttryckte det i Laudato Si’ (2015), den första encyklikan som är helt ägnad åt miljöfrågor: Jorden är vårt ”gemensamma hem”, men människan har behandlat den som en ”soptipp”, och nu behövs en ”ekologisk omvändelse”.

Kanske är det just det som påsken har påmint mig om. Att förändring aldrig börjar i triumfen, utan i sorg. Som sedan övergår i gemensam handling.

Leonidas Aretakis

Chefredaktör på Flamman.

Påve Franciskus död har inte bara lett till sorg i den katolska världen. För Italiens sociala rörelser innebär det att man har förlorat sin främsta progressiva kraft. ”Vårt arbete kommer bli mycket svårare framöver”, säger Richard Braude från flyktingrörelsen Arci Porco Rosso.

Jorge Bergoglio, mer känd som påve Franciskus, avled på måndagsmorgonen efter en tids sjukdom. I hela den katolska världen, från Lima till Seoul, sörjde troende den älskade, om än kontroversielle påven. Franciskus gärning har dock även inspirerat människor långt utanför kyrkans hägn.

Bergoglios socialt medvetna katolicism var inte given. När han vigdes till jesuitisk präst i Buenos Aires 1969 tog han avstånd från befrielseteologin som hade grundats vid ett möte i colombianska Medellín föregående år. För den socialt konservative Bergoglio var denna teologi med inslag av marxism för radikal. I stället fick han rykte om sig att stå för hård disciplin, något som lett till anklagelser om att han inte ska ha gjort tillräckligt för att skydda två biskopar som torterades under den argentinska militärjuntan.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Sveriges statsminister Ulf Kristersson får stående ovationer i den amerikanska kongressen, den 7 mars 2024. Foto: Mark Schiefelbein/AP.

Ledare • 12 mars, 2024

Vänsterns motstånd måste fortsätta innanför Nato

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Morgan Svensson

Aktiv i arbetarrörelsen och medlem i Vänsterpartiet Malmö.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Rasmus Landström

Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse, bosatt i Väring.

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Liz Fällman

Reporter på Flamman.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.

I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Johan Pries

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du fria” kunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Magnus Bjerg Sturm

Redaktör för Frihet och Folkhemmet Opinion