11 september. Trefaldigt svart datum. I torsdags genomfördes en rad manifestationer till minne av det första svarta 11 september – den blodiga militärkuppen i Chile 1973. En av de större ägde rum i Stockholms Folkets Hus.
Konserten, sprängfylld till sista trappmillimeter, präglades givetvis – som allt annat denna sorgens dag – av det tragiska mordet på Anna Lindh. När konserten tog sin början hade det ännu inte gått ett halvt dygn sedan dödsbudet nått folket. Av denna anledning hade några punkter lagts till, som ursprungligen inte var inplanerade. Exempelvis hölls invigningsanförandet av LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin. Ordföranden talade om Lindhs livslånga kamp för frihet över världen. Chile var ett av de länder som Lindh en gång engagerade sig för allra mest, bland annat genom resor till Pinochets diktatur, där hon deltog i hemliga oppositionsmöten. Wanja Lundby-Wedin läste ett utdrag ur SSU-tidningen Frihet, där Anna Lindh beskrev ett sådant möte, och därefter avslutade hon med en vers ur Jag vill tacka livet, innan publik och artister samlades för en tyst minut.
Även Olof Palme-centrets generalsekreterare Thomas Hammarberg fick komma till tals; han hyllade Anna Lindh och hennes internationella engagemang, innan det ordinarie programmet började.
Ett imponerande uppbåd av artister, såväl svenska som chilenska, hade samlats. Både traditionell latinamerikansk folkmusik och modern skånsklatinsk hiphop. Bland de mest imponerande återfanns Arja Saijonmaa och framför allt Mikael Wiehe, vars låt Victor Jara ådrog sig kvällens varmaste och mest entusiastiska applåd.
Bland talarna utmärkte sig den socialdemokratiske riksdagsmannen Luciano Astudillo och Luis Reccabaren, vars föräldrar togs ifrån honom av juntan.
Kvällens mest rörande stund kom när Chiles ambassadör lämnade över en gåva till den svenske ambassadören Harald Edelstams barnbarn Caroline, som tack för alla de liv som hennes farfar räddade, när läget var som mörkast.
En djup vördnad präglade hela kvällen, men genomallvarligt var det inte. Det gavs ordentligt med utrymme åt glädje och skratt, och gång på gång agiterades spontana talkörer ur publikhavet.
Sång och musik av tre generationer Parra avslutade en värdig manifestation av de fruktansvärda händelserna på dagen 30 år tidigare, men många kände sig nog snopna över att den utannonserade Tito Beltran aldrig dök upp, och att ingen information om hans frånvaro gavs.
