En pusselbit i eftervalsdebatten kan vara att Vänsterpartiet genom åren sällan framstått som ett framtidsinriktat reformparti. Vi har ofta fastnat i nulägesrecensioner, vaknat sent i viktiga frågor och pendlat mellan eftergiftspolitik och nejsägarpolitik. Med enskilda politikområden, företrädare och orter som undantag har sammantaget idén om det rättvisa samhället och om hur Sverige ska byggas varit allt för frånvarande.
Vi lever i ett två-tredjedelssamhälle. Den generella välfärden har krympt och ersätts stegvis med punktvis fattigdomsbekämpning av europeiskt snitt. Fattigdomen feminiseras och etnifieras. Full-sysselsättningsmålet är borta. Skatter sänks, avgifter höjs. Sjukvården fungerar fläckvis bra och fläckvis inte alls. Arbetsförmedling, socialtjänst och försäkringskassa omvandlas till underfinansierade institutioner för underklassens uppfostran – en utveckling vi bara sett början på. Skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. I kölvattnet gror rasism, intolerans, politikerförakt och rop på hårdare tag.

Medelklassen söker andra lösningar när det offentliga sviker. Den som blir avsnäst av vårdcentralen söker privatläkare. Den som nekas extraresurser för sitt barn med särskilda behov ordnar privat stödundervisning. Den som köat för operation i åratal söker sig utomlands. RUT-avdraget ersätter hemtjänsten man inte får och avlastar den dubbelarbetande mamman. Arbetsförmedlingens brister reser krav på privata alternativ. Vi lär se mer av detta. Samhällssubventionerade privata tjänster och kompletterande försäkringar blir de resursstarkas livlina när välfärden inte fungerar. Skall sådana möjligheter begränsas krävs bra alternativ som tilltalar medelklassen och verkligen tillgodoser behoven.

Det är därför olyckligt att reaktiva stopp-krav syntes mer i valrörelsen än alternativen för exempelvis bättre kvalitet och tillgänglighet i vården, där huvudfokus rimligen borde ligga. Vinst-stopp är ju ett medel – inte ett mål i sig! Det halvhjärtade motståndet mot nya systemförändrande moderata principer, som jobbskatteavdraget, är också svårtförklarat, liksom de minimala rödgröna skattehöjarförslagen. De bra utspel och reformkrav som ändå lanserades räckte inte.
Också den senaste EU-valrörelsen präglades för mycket av vad andra gjorde och för lite av egna visioner.
Inför framtidens utmaningar måste vänstern stå mer på egna ben.
Utvecklingen av vår gemensamma välfärd borde stå i centrum, men har genom åren varit ganska osynlig, särskilt på högsta nivå, i Vänsterpartiet. Ta sjukförsäkringsfrågan, där signalerna om att sjukskrivna kvinnor nekades såväl medicinsk utredning, behandling som rehabilitering kom redan i 00-talets början – innan fuskdebatten tog fart. Hade fokus då lagts mer på att åtgärda sådant och mindre på att kräva hårdare tag, hade kanske fler kunnat återgå i arbete och den senare sjukförsäkringsslakten – som framstått som den enda vägens politik – minimeras. Även inom arbetsmarknadspolitiken fanns länge ett repressivt synsätt, trots att kvaliteten behövde förbättras, insatserna individualiseras, människors rättigheter säkras och nya jobb stimuleras fram.

Från medelklass till underklass finns ett gemensamt intresse av en generell välfärd, full sysselsättning, social trygghet och ett sammanhållet Sverige. Den offentliga sektorn ska fungera för hög som låg, man som kvinna och så bra att privatiseringspolitiken blir överflödig. Det behövs en kraftfull, allvarligt menad reformagenda på alla välfärdens områden, från näringslivsutveckling till missbruksvård, som genomsyrar vänsterns framtoning på ett helt annat sätt än idag. Ur denna katalog lyfts enskilda frågor som drivs stenhårt. Cirka 150 miljarder kronor behöver nog frigöras för ett välfärdslyft om marschen från två-tredjedelssamhället till en modern välfärdsstat, som omfattar såväl de utslagna som den krävande medelklassen, skall kunna påbörjas. Här krävs kreativitet. Gamla bastioner som vården, skolan och arbetsförmedlingen måste reformeras med krav på resultat, kvalitetssäkring, uppföljning, diskrimineringsstopp, personal- och brukarinflytande. Konkreta mål behöver sättas upp, riktningen pekas ut, lagar skärpas och organisationer ändras.

Slutligen så borde kravet på en allmän arbetstidsförkortning, som löser så många av vår tids problem, ha en parkettplats i det politiska arbetet – inte ligga i byrålådan. Vår krympande väljarskara torde vara utsvulten på strategiska, feministiska framtidsreformer.
Mindre systemförvaltarpolitik och mer reformer, alltså. Idén att bygga världens bästa välfärd är bra, men måste konkretiseras, finansieras, prioriteras och realiseras!