Jag läser nyfiket Greta Thurfjells långa artikel (DN 21/10) om ”huskvinnor” och den förbjudna lockelsen i konservatismen för ”PK-generationens” barn. Artikeln har nämligen skapat en hel del reaktioner. Några arga. Några trötta. Några roade.
Själva texten är inte speciellt kontroversiell utan följer den logik som feministiska debatter följt i alla tider. Den placerar feminismen i sin samtid och reagerar mot den. Och mot generationen som kom före.
Jag läser och håller med om vissa delar, som att personkulten som präglar instagramfeminismen kan ha sett sina glansdagar, åtminstone som feministisk aktivism, samt att det aggressiva motståndet som vi ser idag beror på hur tredje vågens feminism debatterade biologiska könsskillnader.
Andra delar i artikeln är svårare att hålla med om, men de är också mindre intressanta. Då syftar jag på hur skönt det är att säga ”förbjudna” saker som till exempel att det är mannen som bör fria. Javisst, det är att flörta med patriarkala traditioner, men vem har inte gjort det? Feminism handlar om att se de strukturer vi lever i och vilja förändra dessa, inte att leva varje sekund av sitt enda liv på denna jord som någon sorts politisk pionjär.
Feminism handlar om att se de strukturer vi lever i och vilja förändra dessa, inte att leva varje sekund av sitt enda liv på denna jord som någon sorts politisk pionjär.
När jag var feminist på 90-talet reagerade vi i vad som kallades tredje vågens feminism också mot generationen som kom före. Vi såg oss själva som sexpositiva, förankrade i mainstreamkulturen och mediarevolutionen, och queer. Och vi kritiserade andra vågen för vad vi upplevde som en ”universell” syn på kvinnor där den enda kvinna vars röst tycktes höras var en vit, medelålders, västerländsk cis-kvinna.
Vi fick i vår tur kritik av andra vågens feminister som ansåg att vi var ytliga, utseendefixerade och mer intresserade av populärkultur än politik, vilket är en pinsamt elitistisk syn på feminism, och för att vi var egofixerade och individualistiska, vilket, okej, fair enough.
Och så håller det på. Vågor i samhället som följs av andra vågor i en ständig rörelse, lika tillförlitliga som om de styrdes av månens dragningskraft.
Ständigt försöker debattörer utläsa feminismens död i dessa vågrörelser. Men det är inte här ödet för feminismen avgörs. Kvinnor som hänger sig åt konservativ kvinnlighet som en motreaktion mot det ”förbjudna” är inte det stora hotet mot feminismen.
Det stora hotet mot feminismen är och kommer alltid vara detta: Att kapas.
När politiker vill sätta feministstämpel på allt från utvisning av våldtäktsmän (feminism slutar inte vid nationsgränsen och kvinnor finns i alla länder) till att bestämma vilka kläder kvinnor får och inte får ha på sig. När klädindustrin låtsas att feminism handlar om en logga på en T-shirt och inte villkoren för de som arbetar i deras industrier. När reklambilder på ”starka kvinnliga förebilder” kallas för feminism. Då hotas feminismen.