Inrikes/Nyheter 24 juli, 2022

Klimatrörelsen växlar upp – sabotage i sikte

Klimatrörelsen tog paus under coronapandemin men är nu tillbaka med full kraft. Kan den få riksdagsvalet att handla om något annat än krig, poliser och skolan? Flamman gör nedslag i en rörelse som har börjat peka ut sina fiender – men är oense om hur de ska besegras.

Den 3 juni, Odenplan, Stockholm.

Tusentals klimataktivister från hela världen har samlats i Sveriges huvudstad. FN-konferensen Stockholm +50, som ska uppmärksamma och fördjupa ett halvt sekel av internationellt miljösamarbete, går mot sitt slut bakom inhägnader vid Älsvjömässan. I innerstan marscherar filippinska miljökämpar, samiska urfolksaktivister och tyska trotskister med ett hårt budskap till konferensdeltagarna: ni pratar, men gör ingenting.

Demonstrationståget ringlar sig längs Sveavägen men stannar plötsligt till. En handfull andra aktivister har satt sig i vägen. De ropar i kör:

– Sluta marschera, börja agera!

De internationella demonstranterna blir förvirrade, men lyckas ta sig förbi. Någon skriker ut ett svar.

– Man kan göra båda!

Anna Lagerqvist sitter på marken med ett plakat och ser tåget gå förbi.

– Alla borde väl ha gett upp om våra politiker vid det här laget, men jag har inte gett upp om miljörörelsen. Därför blir jag jävligt ledsen och frustrerad av dagens svenska klimatrörelse, säger hon till Flamman.

Hon är här för att ge samma budskap till klimataktivisterna som klimataktivisterna gett till politikerna: ni bara snackar.

– De här människorna vet vilket allvarligt läge vi är i, att människor dör i den här sekunden. Ändå väljer de att gå i en marsch. Det är inte tillräckligt.

Så vad borde de göra?

– Kom med oss ut i civilt motstånd, kom med oss ut på motorvägarna, gör så mycket störningar att politikerna inte kan ignorera oss. Det har visat sig gång på gång genom historien att det funkar.

Tåget rör sig iväg från Anna Lagerqvist och kommer fram till Norrmalmstorg. Pakistansk-amerikanska Ayisha Sadiqqa, som har kopplat ihop olydnadsgruppen Extinction Rebellion (XR) med universitetsaktivister och kampanjat för att fossilbolag ska stängas ute från FN:s klimatsamtal, går upp på scen.

– Vi har slutat lita på våra politiker. Vad vi behöver är ett totalförbud för all ny fossil infrastruktur. Gör ekocid till ett brott, skanderar hon till stora applåder.

De senaste åren har den radikala klimatrörelsen vässat sitt budskap, från uppmaningar om krismedvetenhet till konkreta reformförslag. Men den strategiska allians av laglydiga Fridays for future-demonstranter, brottsliga Extinction Rebellion-aktivister och etablerade oppositionspartier som fick både Sveriges och världens uppmärksamhet hösten 2018 har allt svårare att hålla ihop. Medan ett avgörande riksdagsval närmar sig tar Miljöpartiet avstånd från aktivister, aktivister från Vänsterpartiet och alla tre från varandra.

Samtidigt ökar konfliktnivån mellan staten och aktivisterna. Partier till höger kräver hårdare straff för civil olydnad. Klimatengagerade dödshotas av kändisar i sociala medier. Kriget i Ukraina, gängkriminaliteten och Natoansökan sväljer den offentliga debatten.

Kan klimatrörelsen göra sig hörd när krisen inte längre är i framtiden, utan här och nu?

 

De svenska olydnadsaktivisterna klev ur pandemidvalan på allvar den 26 april i år. För första gången på två år genomförde Extinction Rebellion Sverige den sorts massblockad av infrastruktur som de blivit kända för. Drygt hundra personer satte sig ned i korsningen Kungsgatan/Sveavägen i centrala Stockholm. Några klättrade upp i hembygda torn och låste fast sig.

Läkaren Klas Ytterbrink Nordenskiöld kom dit i yrkesmundering för att belysa kopplingen mellan klimatförstöring och global ohälsa.

– Utsläppen måste ned till noll. Vi kan sluta prata om netto noll och sådant. Och vi har ett par år på oss om vi ska klara 1,5 grader. Den exakta vägen har jag inte svaret på, men det finns många forskare som erbjuder det, sade han till Flamman.

Banderollernas existentiella budskap kändes igen – ”tiden rinner ut”, ”agera nu” – men några av dem som låst fast sig skanderade också mer konkreta krav: ”avbryt fossilsubventionerna” och ”jag sitter här för att 30 miljarder kronor om året går till fossilindustrin”.

– Detta är ett slags upptrappning inför valet. De politiska partierna har ju den yttersta makten, vid sidan av alla andra med ekonomisk makt. Vi kommer göra fler och fler aktioner, sade Ytterbrink Nordenskiöld.

Själv hade han bestämt att inte ”låta sig gripas” denna gång. När poliserna uppmanade honom och de andra att flytta på sig skulle han helt enkelt lyda, och därmed kunna åka hem och natta sina barn.

Polishelikoptern hovrade över folksamlingen. Kontrollen över vem som grips och inte skulle snart börja rinna aktivisterna ur händerna.

 

Samma kväll gjorde Moderaterna ett utspel. ”Skärp straffet för miljöaktivister som blockerar vägar”, skrev partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell på Twitter. ”Obligatorisk häktning” för dem som gör det systematiskt.

Tidigare under våren hade SD föreslagit samma sak. Den utlösande faktorn var inte XR, utan en informell förgrening som använder liknande taktiker men samlas kring ett mer konkret krav: ”Återställ våtmarker”. De hade blivit omtalade efter att den socialdemokratiska influencern Jan Emanuel hamnat bakom en av deras blockader och börjat släpa aktivisterna från vägbanan.

Det var Återställ våtmarker-gruppen som senare skulle komma att blockera demonstrationståget under Stockholm+50. Om deras förslag blir verklighet och Sveriges alla våtmarker återställs skulle landets årliga koldioxidutsläpp kunna minska med nära 10 miljoner ton. Strategin – att ett antal XR-aktivister går vidare på egen hand och kräver en rak, genomförbar reform – hämtar inspiration från brittiska Insulate Britain, som kräver ett omfattande isoleringsprogram för värmeläckande hus. De växte fram efter interna meningsskiljaktigheter i XR om hur långt den civila olydnaden ska gå.

Upptrappningen kommer alltså inte bara från politiker. Återställ våtmarker har större mål och längre aktionskampanjer, samtidigt som de är färre. Ett vanligt tillvägagångssätt är att tre eller fyra personer ensamma blockerar en stor motorled. I sociala medier-guiden ”Hur blockerar man en världsledare”, publicerad i samband med Stockholm +50, skriver de: ”1. Skapa en banderoll eller plakat. 2. Gå ut precis framför en poliseskort. 3. Livestreama dig själv direkt. 4. Var fredlig och låt dig bli bortlyft. 5. Gå ut lugnt igen. 6. Vila i en poliscell. 7. Gå ut igen tills politikerna åkt hem.”

Samtidigt börjar det dyka upp exempel på rent sabotage. En anonym grupp kallad Tyre Extinguishers, som även den uppstod i Storbritannien, kom till Sverige i slutet av maj. Över en natt tömdes nära 150 suv-bilar på luft i Göteborg. Ägarna hittade ett manifest vid sina vindrutor, med rubriken ”Varning – din bränsleslukare dödar”. Gruppen riktar in sig på stadsjeepar och skriver på sin hemsida: ”Att tömma däck och uppmana andra att göra samma sak förvandlar det lilla enskilda besväret med punka till ett gigantiskt hinder för de som kör runt med stora mördarfordon på våra gator”. De fortsätter: ”Att fråga snällt och demonstrera för de här sakerna har misslyckats. Det är dags att agera.” I medier kallas gruppen ”miljöligan”.

 

Upptrappningen hakar i en större debatt som förs på både partipolitisk nivå och bland forskare – hur ska de som vill skapa det folkliga stöd som krävs för en omfattande klimatomställning agera, och hur ska stora förändringar i konsumtion och produktion genomföras utan att slå mot de mest utsatta?

På ena sidan finns humanekologen Andreas Malm, som själv tömde suv-däck i sin ungdom och nu har gjort sig känd för hårdföra manifest om fossilsabotage som ett sätt att få igång en ”ekologisk krigskommunism”. På andra sidan finns socialdemokratiska tankesmeden Kajsa Borgnäs, som har avfärdat sådana planer som farligt orealistiska och förordar partipolitiska reformer eftersom det inte finns tid att bygga upp någon annan samhälls- och maktordning än den vi har. Ingen av dem förespråkar ett fokus på den sorts aktioner mot civil infrastruktur som XR och Återställ våtmarker utför. Det gör däremot brittiska författaren George Monbiot, som själv har gripits under XR-aktioner.

Strategidebatten sipprar in i partipolitiken, trots att valrörelsen hittills har dominerats av krig, Nato, gängkriminalitet och skolan. Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom har gått i direkt polemik med Moderaternas krav på straffskärpningar och deklarerat att de stöder fredlig civil olydnad. Moderpartiet har tvärtom tagit avstånd från aktivisterna. Vägblockader ”gör folk förbannade” och skapar bara motsättningar, sade språkröret Per Bolund nyligen till Göteborgs-Posten. I stället uppmanade han aktivisterna att engagera sig partipolitiskt och rösta. Det möttes av hård kritik från XR-aktivisten Pontus Bergdahl, kandidat för konkurrerande mikropartiet Klimatalliansen, som anklagade Bolund för ”grönmålning” och ”arrogans”.

Vänsterpartiet har i huvudsak hållit sig utanför diskussionen om civil olydnad, men har i stället fått hård kritik från klimatrörelsen för valet att gå ihop med högerpartierna och kräva sänkt bensinskatt i riksdagen. Samtidigt som partiet presenterade sin största klimatsatsning någonsin – 700 miljarder, finansierade genom ett avsteg från Sveriges strama ekonomiska regler – kom kritik om att man gömmer undan sin klimatpolitik för att vinna nya väljargrupper. I sociala medier har det utvecklats till direkta konfrontationer mellan miljöpartister och vänsterpartister.

Medan aktivister formulerar allt mer konkreta reformförslag – återställ våtmarker, avskaffa fossilsubventioner, skriv av fattigare länders skulder så att de kan satsa på omställning – ökar alltså avståndet till de politiska partierna. Förutom högerpartierna är avståndet allra längst till Socialdemokraterna. Den 29 april, direkt efter XR:s aktionsvecka i Stockholm, sade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll till Dagens Nyheter att det är ”nästan omöjligt” för Sverige att följa Parisavtalet – men att det vore oansvarigt att lämna det.

 

Den strategiska splittringen handlar också om det centrala credo som följt olydnadsaktionerna sedan XR bildades av ett litet kompisgäng i London i maj 2018: om vi är tillräckligt många som bryter mot lagen så måste politikerna lyssna på oss. Är det sant?

Det råder inga tvivel om att hösten och året som följde blev den största klimatmobiliseringen i mänsklighetens historia. Greta Thunberg seglade till FN-toppmötet i USA, togs emot som en världskändis och skällde sedan ut makthavarna inför öppen ridå. Brittiska The Guardian, som rapporterat allra mest aktivt om rörelsen, ersatte begreppet ”klimatförändringar” med ”klimatkris” och fick hela världens journalistkår att följa efter. EU inledde den lagstiftningsprocess för en ”Green Deal” som just nu håller på att slutförhandlas. Hemma i Sverige tvingades LO förhålla sig till krav på storstrejk för klimatet.

Sedan kom pandemin. Den förhindrade nästan alla de massprotester som rörelsen använt sig av, men innebar samtidigt en möjlighet till förändring av sällan skådat slag. I början av 2022 konstaterade tidskriften Nature trots det att någon ”grön återstart” inte gjorts. När politiska, militära och ekonomiska kriser nu hopar sig bryts det dödläge som klimatrörelsen brukar kalla ”business as usual”, men hittills har det inte lett till att världen vrids i den riktning de efterfrågar. I stället lovade G7-länderna nyligen att göra allt för att öka produktionen av fossila bränslen inför vintern.

Att förklara det med misslyckanden från klimataktivister vore orättvist, eftersom klimataktivister inte styr världen. Men det sätter de strategiska utgångspunkterna i ett nytt ljus. Rörelsens första mål – att skapa krismedvetenhet – kan på sätt och vis sägas vara uppnått. Nu är frågan hur de vill omsätta det i handling.

Idén att en tillräckligt stor massa som bryter mot lagen med nödvändighet leder till förändring är hämtad från bland annat den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Men till skillnad från då är inte ”brottet” att göra något som är olagligt men borde vara okontroversiellt, och därigenom markera det absurda i den rådande ordningen. Rosa Parks satte sig på bussen för att hon ville vara fri att åka buss. XR och Återställ våtmarker sätter sig inte på motorvägen för att de vill ha ett samhälle där människor är i vägen för varandra. I stället hoppas de att störningen ska generera så mycket uppmärksamhet och problem att politiker tvingas göra som de säger. I en tid av skenande global kris tycks det långt ifrån säkert.

 

När XR blockerade centrala Stockholm den 26 april sade Amelie Bentz, aktivisternas poliskontakt, till Flamman att relationen till polisen präglades av ”ömsesidigt förtroende”.

– Vi skulle aldrig vara aggressiva mot allmänheten till exempel, vi håller stenhårt på det och det vet polisen om. Det är liksom grunden för vårt samarbete.

Knappt en månad senare är det inte tal om samarbete. Den 3 juni, ett par timmar innan de bestämmer sig för att blockera sina egna klimatallierade, har Återställ våtmarker samlats vid Västerbron i Stockholm. Dagen innan har de lyckats stoppa en poliseskort av toppdiplomater och politiker på väg mot Stockholm+50-konferensen. Nu ska de försöka göra samma sak igen.

Den här gången vet polisen om det i förväg. 10-15 av dem åker på motorcyklar, i bussar och helikopter fram och tillbaka över bron. Då och då slår de på sirenerna. Aktivisterna stryker omkring i parken nedanför. Till slut går en grupp om ungefär fem aktivister upp för en trappa och närmar sig vägbanan. Poliserna står redo. Aktivisterna vänder tillbaka.

I stället går de mot brofästet som ansluter till innerstadsområdet på Södermalm. Journalister och poliser följer efter. En av aktivisterna vinkar till ordningsmakten och ropar:

– God morgon! Gott jobbat igår!

Aktivisterna sätter sig i ring på en tvärgata och ser ut att diskutera nästa steg. Ett par minuters förvirrad väntan uppstår. Men det blir inte aktivisterna som tar första steget. Det blir polisen.

En efter en förs aktivisterna bort till polisbussar, innan någon aktion hunnit börja.

Sedan kommer fyra poliser mot mig och en frilansfotograf och ber oss följa med. Vi ska också köras härifrån i polisbuss, berättar de. Vi blir förvirrade men börjar förklara och bevisa att vi är reportrar som inte ska delta i någon aktion. Det hjälper inte. Vi får frågor om våra källor. ”Om det här vore i Malmö hade jag inte låtit honom prata i telefon”, säger en av poliserna när fotografen ringer upp sin redaktör. Försöken att få poliserna att prata direkt med redaktören är lönlösa. I stället blir stämningen allt mer hotfull.

Poliserna kollar igenom våra väskor, låser in dem och kör oss till ett villaområde en och en halv mil utanför stan.

 

En dryg vecka senare går XR-aktivisten och psykologen Björn Paxling till attack mot bensinpumpar i Göteborg. Han målar över dem tills de blir obrukbara.

– Genom att handgripligen stänga ned en liten del av den fossila infrastrukturen visar vi på hur akut frågan är. Det går inte att enbart vänta på att politiker ska vakna upp och ta sitt ansvar, säger han till Psykologtidningen.

Den 25 augusti planerar en annan grupp att blockera Cementas anläggning på Gotland – Sveriges största cementfabrik. På sin hemsida skriver de: ”Vi kommer inte att hindras av fysiska hinder, och kommer ta oss runt eller genom eventuell polis eller säkerhetsvakter som står i vår väg.”

Andra aktivistgrupper

Auroramålet: En förening delvis sprungen ur Fridays for future som har beslutat att stämma svenska staten för dess brott mot Parisavtalet. Det sker genom en grupptalan som miljöorganisationer och personer under 26 år kan ansluta till. Den rättsliga grunden blir bland annat grundlagen och Europakonventionen. Liknande stämningar har rönt framgång i bland annat Nederländerna, Irland och Colombia.

 

Pull the plug: Nätverk av människor från olika anarkistgrupper som har gått samman för att radikalisera klimatrörelsen. Anordnade bland annat en ”stökig stads-vandring” i samband med Stockholm+50, där de gick till hemadresser och kontor hos ledare för fossilindustrin och spelade musik, dansade och tände bengaler.

 

Folkets forum under Stockholm+50: Alternativ klimatkonferens för civilsamhället som hölls i ABF-huset i Stockholm samtidigt som FN-mötet Stockholm+50. Här deltog bland andra Jordens Vänner, Greenpeace och en mängd internationella organisationer. Avslutades med en global aktionsdag.

 

 

Högerextrema hot

Upptrappningen kring klimatrörelsen märks också i rena hot från extremhögern. Under XR:s aktionsvecka i Stockholm i april bedrev högerextrema mediekanalen Exakt24 trakasserier mot aktivisternas tältläger, vilket fick till följd att nazister attackerade det. Politikinfluencern Jan Emanuel, som dragit bort Återställ våtmarkeraktivister från vägbanan, publicerade senare en video på en människoliknande docka i en svart liksäck. På liksäcken stod: ”Jag ångrar att jag röstade på Miljöpartiet i förra valet”. Den nyttjades sedan av anonyma sociala medier användare för att rikta dödshot mot fler miljöpartister.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)