Inrikes/Nyheter 24 juli, 2022

Klimatrörelsen växlar upp – sabotage i sikte

Klimatrörelsen tog paus under coronapandemin men är nu tillbaka med full kraft. Kan den få riksdagsvalet att handla om något annat än krig, poliser och skolan? Flamman gör nedslag i en rörelse som har börjat peka ut sina fiender – men är oense om hur de ska besegras.

Den 3 juni, Odenplan, Stockholm.

Tusentals klimataktivister från hela världen har samlats i Sveriges huvudstad. FN-konferensen Stockholm +50, som ska uppmärksamma och fördjupa ett halvt sekel av internationellt miljösamarbete, går mot sitt slut bakom inhägnader vid Älsvjömässan. I innerstan marscherar filippinska miljökämpar, samiska urfolksaktivister och tyska trotskister med ett hårt budskap till konferensdeltagarna: ni pratar, men gör ingenting.

Demonstrationståget ringlar sig längs Sveavägen men stannar plötsligt till. En handfull andra aktivister har satt sig i vägen. De ropar i kör:

– Sluta marschera, börja agera!

De internationella demonstranterna blir förvirrade, men lyckas ta sig förbi. Någon skriker ut ett svar.

– Man kan göra båda!

Anna Lagerqvist sitter på marken med ett plakat och ser tåget gå förbi.

– Alla borde väl ha gett upp om våra politiker vid det här laget, men jag har inte gett upp om miljörörelsen. Därför blir jag jävligt ledsen och frustrerad av dagens svenska klimatrörelse, säger hon till Flamman.

Hon är här för att ge samma budskap till klimataktivisterna som klimataktivisterna gett till politikerna: ni bara snackar.

– De här människorna vet vilket allvarligt läge vi är i, att människor dör i den här sekunden. Ändå väljer de att gå i en marsch. Det är inte tillräckligt.

Så vad borde de göra?

– Kom med oss ut i civilt motstånd, kom med oss ut på motorvägarna, gör så mycket störningar att politikerna inte kan ignorera oss. Det har visat sig gång på gång genom historien att det funkar.

Tåget rör sig iväg från Anna Lagerqvist och kommer fram till Norrmalmstorg. Pakistansk-amerikanska Ayisha Sadiqqa, som har kopplat ihop olydnadsgruppen Extinction Rebellion (XR) med universitetsaktivister och kampanjat för att fossilbolag ska stängas ute från FN:s klimatsamtal, går upp på scen.

– Vi har slutat lita på våra politiker. Vad vi behöver är ett totalförbud för all ny fossil infrastruktur. Gör ekocid till ett brott, skanderar hon till stora applåder.

De senaste åren har den radikala klimatrörelsen vässat sitt budskap, från uppmaningar om krismedvetenhet till konkreta reformförslag. Men den strategiska allians av laglydiga Fridays for future-demonstranter, brottsliga Extinction Rebellion-aktivister och etablerade oppositionspartier som fick både Sveriges och världens uppmärksamhet hösten 2018 har allt svårare att hålla ihop. Medan ett avgörande riksdagsval närmar sig tar Miljöpartiet avstånd från aktivister, aktivister från Vänsterpartiet och alla tre från varandra.

Samtidigt ökar konfliktnivån mellan staten och aktivisterna. Partier till höger kräver hårdare straff för civil olydnad. Klimatengagerade dödshotas av kändisar i sociala medier. Kriget i Ukraina, gängkriminaliteten och Natoansökan sväljer den offentliga debatten.

Kan klimatrörelsen göra sig hörd när krisen inte längre är i framtiden, utan här och nu?

 

De svenska olydnadsaktivisterna klev ur pandemidvalan på allvar den 26 april i år. För första gången på två år genomförde Extinction Rebellion Sverige den sorts massblockad av infrastruktur som de blivit kända för. Drygt hundra personer satte sig ned i korsningen Kungsgatan/Sveavägen i centrala Stockholm. Några klättrade upp i hembygda torn och låste fast sig.

Läkaren Klas Ytterbrink Nordenskiöld kom dit i yrkesmundering för att belysa kopplingen mellan klimatförstöring och global ohälsa.

– Utsläppen måste ned till noll. Vi kan sluta prata om netto noll och sådant. Och vi har ett par år på oss om vi ska klara 1,5 grader. Den exakta vägen har jag inte svaret på, men det finns många forskare som erbjuder det, sade han till Flamman.

Banderollernas existentiella budskap kändes igen – ”tiden rinner ut”, ”agera nu” – men några av dem som låst fast sig skanderade också mer konkreta krav: ”avbryt fossilsubventionerna” och ”jag sitter här för att 30 miljarder kronor om året går till fossilindustrin”.

– Detta är ett slags upptrappning inför valet. De politiska partierna har ju den yttersta makten, vid sidan av alla andra med ekonomisk makt. Vi kommer göra fler och fler aktioner, sade Ytterbrink Nordenskiöld.

Själv hade han bestämt att inte ”låta sig gripas” denna gång. När poliserna uppmanade honom och de andra att flytta på sig skulle han helt enkelt lyda, och därmed kunna åka hem och natta sina barn.

Polishelikoptern hovrade över folksamlingen. Kontrollen över vem som grips och inte skulle snart börja rinna aktivisterna ur händerna.

 

Samma kväll gjorde Moderaterna ett utspel. ”Skärp straffet för miljöaktivister som blockerar vägar”, skrev partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell på Twitter. ”Obligatorisk häktning” för dem som gör det systematiskt.

Tidigare under våren hade SD föreslagit samma sak. Den utlösande faktorn var inte XR, utan en informell förgrening som använder liknande taktiker men samlas kring ett mer konkret krav: ”Återställ våtmarker”. De hade blivit omtalade efter att den socialdemokratiska influencern Jan Emanuel hamnat bakom en av deras blockader och börjat släpa aktivisterna från vägbanan.

Det var Återställ våtmarker-gruppen som senare skulle komma att blockera demonstrationståget under Stockholm+50. Om deras förslag blir verklighet och Sveriges alla våtmarker återställs skulle landets årliga koldioxidutsläpp kunna minska med nära 10 miljoner ton. Strategin – att ett antal XR-aktivister går vidare på egen hand och kräver en rak, genomförbar reform – hämtar inspiration från brittiska Insulate Britain, som kräver ett omfattande isoleringsprogram för värmeläckande hus. De växte fram efter interna meningsskiljaktigheter i XR om hur långt den civila olydnaden ska gå.

Upptrappningen kommer alltså inte bara från politiker. Återställ våtmarker har större mål och längre aktionskampanjer, samtidigt som de är färre. Ett vanligt tillvägagångssätt är att tre eller fyra personer ensamma blockerar en stor motorled. I sociala medier-guiden ”Hur blockerar man en världsledare”, publicerad i samband med Stockholm +50, skriver de: ”1. Skapa en banderoll eller plakat. 2. Gå ut precis framför en poliseskort. 3. Livestreama dig själv direkt. 4. Var fredlig och låt dig bli bortlyft. 5. Gå ut lugnt igen. 6. Vila i en poliscell. 7. Gå ut igen tills politikerna åkt hem.”

Samtidigt börjar det dyka upp exempel på rent sabotage. En anonym grupp kallad Tyre Extinguishers, som även den uppstod i Storbritannien, kom till Sverige i slutet av maj. Över en natt tömdes nära 150 suv-bilar på luft i Göteborg. Ägarna hittade ett manifest vid sina vindrutor, med rubriken ”Varning – din bränsleslukare dödar”. Gruppen riktar in sig på stadsjeepar och skriver på sin hemsida: ”Att tömma däck och uppmana andra att göra samma sak förvandlar det lilla enskilda besväret med punka till ett gigantiskt hinder för de som kör runt med stora mördarfordon på våra gator”. De fortsätter: ”Att fråga snällt och demonstrera för de här sakerna har misslyckats. Det är dags att agera.” I medier kallas gruppen ”miljöligan”.

 

Upptrappningen hakar i en större debatt som förs på både partipolitisk nivå och bland forskare – hur ska de som vill skapa det folkliga stöd som krävs för en omfattande klimatomställning agera, och hur ska stora förändringar i konsumtion och produktion genomföras utan att slå mot de mest utsatta?

På ena sidan finns humanekologen Andreas Malm, som själv tömde suv-däck i sin ungdom och nu har gjort sig känd för hårdföra manifest om fossilsabotage som ett sätt att få igång en ”ekologisk krigskommunism”. På andra sidan finns socialdemokratiska tankesmeden Kajsa Borgnäs, som har avfärdat sådana planer som farligt orealistiska och förordar partipolitiska reformer eftersom det inte finns tid att bygga upp någon annan samhälls- och maktordning än den vi har. Ingen av dem förespråkar ett fokus på den sorts aktioner mot civil infrastruktur som XR och Återställ våtmarker utför. Det gör däremot brittiska författaren George Monbiot, som själv har gripits under XR-aktioner.

Strategidebatten sipprar in i partipolitiken, trots att valrörelsen hittills har dominerats av krig, Nato, gängkriminalitet och skolan. Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom har gått i direkt polemik med Moderaternas krav på straffskärpningar och deklarerat att de stöder fredlig civil olydnad. Moderpartiet har tvärtom tagit avstånd från aktivisterna. Vägblockader ”gör folk förbannade” och skapar bara motsättningar, sade språkröret Per Bolund nyligen till Göteborgs-Posten. I stället uppmanade han aktivisterna att engagera sig partipolitiskt och rösta. Det möttes av hård kritik från XR-aktivisten Pontus Bergdahl, kandidat för konkurrerande mikropartiet Klimatalliansen, som anklagade Bolund för ”grönmålning” och ”arrogans”.

Vänsterpartiet har i huvudsak hållit sig utanför diskussionen om civil olydnad, men har i stället fått hård kritik från klimatrörelsen för valet att gå ihop med högerpartierna och kräva sänkt bensinskatt i riksdagen. Samtidigt som partiet presenterade sin största klimatsatsning någonsin – 700 miljarder, finansierade genom ett avsteg från Sveriges strama ekonomiska regler – kom kritik om att man gömmer undan sin klimatpolitik för att vinna nya väljargrupper. I sociala medier har det utvecklats till direkta konfrontationer mellan miljöpartister och vänsterpartister.

Medan aktivister formulerar allt mer konkreta reformförslag – återställ våtmarker, avskaffa fossilsubventioner, skriv av fattigare länders skulder så att de kan satsa på omställning – ökar alltså avståndet till de politiska partierna. Förutom högerpartierna är avståndet allra längst till Socialdemokraterna. Den 29 april, direkt efter XR:s aktionsvecka i Stockholm, sade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll till Dagens Nyheter att det är ”nästan omöjligt” för Sverige att följa Parisavtalet – men att det vore oansvarigt att lämna det.

 

Den strategiska splittringen handlar också om det centrala credo som följt olydnadsaktionerna sedan XR bildades av ett litet kompisgäng i London i maj 2018: om vi är tillräckligt många som bryter mot lagen så måste politikerna lyssna på oss. Är det sant?

Det råder inga tvivel om att hösten och året som följde blev den största klimatmobiliseringen i mänsklighetens historia. Greta Thunberg seglade till FN-toppmötet i USA, togs emot som en världskändis och skällde sedan ut makthavarna inför öppen ridå. Brittiska The Guardian, som rapporterat allra mest aktivt om rörelsen, ersatte begreppet ”klimatförändringar” med ”klimatkris” och fick hela världens journalistkår att följa efter. EU inledde den lagstiftningsprocess för en ”Green Deal” som just nu håller på att slutförhandlas. Hemma i Sverige tvingades LO förhålla sig till krav på storstrejk för klimatet.

Sedan kom pandemin. Den förhindrade nästan alla de massprotester som rörelsen använt sig av, men innebar samtidigt en möjlighet till förändring av sällan skådat slag. I början av 2022 konstaterade tidskriften Nature trots det att någon ”grön återstart” inte gjorts. När politiska, militära och ekonomiska kriser nu hopar sig bryts det dödläge som klimatrörelsen brukar kalla ”business as usual”, men hittills har det inte lett till att världen vrids i den riktning de efterfrågar. I stället lovade G7-länderna nyligen att göra allt för att öka produktionen av fossila bränslen inför vintern.

Att förklara det med misslyckanden från klimataktivister vore orättvist, eftersom klimataktivister inte styr världen. Men det sätter de strategiska utgångspunkterna i ett nytt ljus. Rörelsens första mål – att skapa krismedvetenhet – kan på sätt och vis sägas vara uppnått. Nu är frågan hur de vill omsätta det i handling.

Idén att en tillräckligt stor massa som bryter mot lagen med nödvändighet leder till förändring är hämtad från bland annat den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Men till skillnad från då är inte ”brottet” att göra något som är olagligt men borde vara okontroversiellt, och därigenom markera det absurda i den rådande ordningen. Rosa Parks satte sig på bussen för att hon ville vara fri att åka buss. XR och Återställ våtmarker sätter sig inte på motorvägen för att de vill ha ett samhälle där människor är i vägen för varandra. I stället hoppas de att störningen ska generera så mycket uppmärksamhet och problem att politiker tvingas göra som de säger. I en tid av skenande global kris tycks det långt ifrån säkert.

 

När XR blockerade centrala Stockholm den 26 april sade Amelie Bentz, aktivisternas poliskontakt, till Flamman att relationen till polisen präglades av ”ömsesidigt förtroende”.

– Vi skulle aldrig vara aggressiva mot allmänheten till exempel, vi håller stenhårt på det och det vet polisen om. Det är liksom grunden för vårt samarbete.

Knappt en månad senare är det inte tal om samarbete. Den 3 juni, ett par timmar innan de bestämmer sig för att blockera sina egna klimatallierade, har Återställ våtmarker samlats vid Västerbron i Stockholm. Dagen innan har de lyckats stoppa en poliseskort av toppdiplomater och politiker på väg mot Stockholm+50-konferensen. Nu ska de försöka göra samma sak igen.

Den här gången vet polisen om det i förväg. 10-15 av dem åker på motorcyklar, i bussar och helikopter fram och tillbaka över bron. Då och då slår de på sirenerna. Aktivisterna stryker omkring i parken nedanför. Till slut går en grupp om ungefär fem aktivister upp för en trappa och närmar sig vägbanan. Poliserna står redo. Aktivisterna vänder tillbaka.

I stället går de mot brofästet som ansluter till innerstadsområdet på Södermalm. Journalister och poliser följer efter. En av aktivisterna vinkar till ordningsmakten och ropar:

– God morgon! Gott jobbat igår!

Aktivisterna sätter sig i ring på en tvärgata och ser ut att diskutera nästa steg. Ett par minuters förvirrad väntan uppstår. Men det blir inte aktivisterna som tar första steget. Det blir polisen.

En efter en förs aktivisterna bort till polisbussar, innan någon aktion hunnit börja.

Sedan kommer fyra poliser mot mig och en frilansfotograf och ber oss följa med. Vi ska också köras härifrån i polisbuss, berättar de. Vi blir förvirrade men börjar förklara och bevisa att vi är reportrar som inte ska delta i någon aktion. Det hjälper inte. Vi får frågor om våra källor. ”Om det här vore i Malmö hade jag inte låtit honom prata i telefon”, säger en av poliserna när fotografen ringer upp sin redaktör. Försöken att få poliserna att prata direkt med redaktören är lönlösa. I stället blir stämningen allt mer hotfull.

Poliserna kollar igenom våra väskor, låser in dem och kör oss till ett villaområde en och en halv mil utanför stan.

 

En dryg vecka senare går XR-aktivisten och psykologen Björn Paxling till attack mot bensinpumpar i Göteborg. Han målar över dem tills de blir obrukbara.

– Genom att handgripligen stänga ned en liten del av den fossila infrastrukturen visar vi på hur akut frågan är. Det går inte att enbart vänta på att politiker ska vakna upp och ta sitt ansvar, säger han till Psykologtidningen.

Den 25 augusti planerar en annan grupp att blockera Cementas anläggning på Gotland – Sveriges största cementfabrik. På sin hemsida skriver de: ”Vi kommer inte att hindras av fysiska hinder, och kommer ta oss runt eller genom eventuell polis eller säkerhetsvakter som står i vår väg.”

Andra aktivistgrupper

Auroramålet: En förening delvis sprungen ur Fridays for future som har beslutat att stämma svenska staten för dess brott mot Parisavtalet. Det sker genom en grupptalan som miljöorganisationer och personer under 26 år kan ansluta till. Den rättsliga grunden blir bland annat grundlagen och Europakonventionen. Liknande stämningar har rönt framgång i bland annat Nederländerna, Irland och Colombia.

 

Pull the plug: Nätverk av människor från olika anarkistgrupper som har gått samman för att radikalisera klimatrörelsen. Anordnade bland annat en ”stökig stads-vandring” i samband med Stockholm+50, där de gick till hemadresser och kontor hos ledare för fossilindustrin och spelade musik, dansade och tände bengaler.

 

Folkets forum under Stockholm+50: Alternativ klimatkonferens för civilsamhället som hölls i ABF-huset i Stockholm samtidigt som FN-mötet Stockholm+50. Här deltog bland andra Jordens Vänner, Greenpeace och en mängd internationella organisationer. Avslutades med en global aktionsdag.

 

 

Högerextrema hot

Upptrappningen kring klimatrörelsen märks också i rena hot från extremhögern. Under XR:s aktionsvecka i Stockholm i april bedrev högerextrema mediekanalen Exakt24 trakasserier mot aktivisternas tältläger, vilket fick till följd att nazister attackerade det. Politikinfluencern Jan Emanuel, som dragit bort Återställ våtmarkeraktivister från vägbanan, publicerade senare en video på en människoliknande docka i en svart liksäck. På liksäcken stod: ”Jag ångrar att jag röstade på Miljöpartiet i förra valet”. Den nyttjades sedan av anonyma sociala medier användare för att rikta dödshot mot fler miljöpartister.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.noa.soderberg@flamman.se

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfattar veckan som gått. Prenumera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Utrikes 04 juni, 2023

Ungdomen hoppas på ett demokratiskt Thailand

Pita Limjaroenrat, ledare för partiet Move Forward, tar emot folkets jubel i Bangkok efter valsegern för hans koalition. Foto: Wason Wanichakorn/AP.

Sedan statskuppen 2014 har Thailand levt under hårt militärstyre. Nu undrar ett helt land om den demokratiska oppositionens valseger den 14 maj ska bringa förändring.

Sedan parlamentsvalet i Thailand den 14 maj har landet präglats av vaksam optimism.

Valets stora vinnare var partiet Move Forward (tidigare Future Forward) och Peua Thai, arvtagare till Thai Rak Thai som vunnit alla val sedan 2001 under ledning av familjen Shinawatra. Tillsammans blev partierna tillräckligt stora för att kunna forma en stark koalitionsregering med 292 av 500 platser i representanthuset. Med stöd av ytterligare sex partier har koalitionen nu 313 platser och har tagit fram ett gemensamt program. Även om valet talar för ett generationsskifte så finns det hinder för verkligt genomgripande förändringar.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Karin Zackari
Forskare i historia och mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.
Inrikes/Krönika 04 juni, 2023

Den gamla tidens engagerade kundtjänst är snart ett minne blott. Foto: Leif R. Jansson/TT.

Minns ni klasslistorna? En självklarhet för svenskar i min ålder. De satt ofta på kylskåpen, i början av läsåret släta och rena, i blomstertid hundörade och nedklottrade. De finns inte längre. Orsaken påstås vara GDPR. När jag häromåret tänkte kontakta de andra föräldrarna i klassen för att tillsammans adressera bristen på läromedel gav jag utmattad upp redan inför tanken på att logga in i en oberäknelig skolapp och där försöka hitta kontaktuppgifter ur en uppenbart inaktuell och ofullständig lista av e-postadresser. Det blev inget.

Och det, intalar jag mig, må vara hänt. Sannolikt fanns tillräckligt goda skäl för GDPR för att stå ut med problemet. Men jag tappar det förlåtande konceptet när jag en tid senare dränks i tjatigt sälj från de fotoföretag som av outgrundlig anledning fortsatt får bedriva marknad på skolorna. Önskefoto, Exakta och de andra tycks ha full tillgång till föräldrars kontaktuppgifter och har dessutom svårt att ta ett nej. Jag begriper att det finns någon förklaring, ett kryphål som företaget nyttjar. Kanske att vi har en ”tidigare kundrelation”, kanske att jag någon gång ouppmärksamt klickat i någon ruta som ger företaget full tillgång till mig och mina avkommor intill tredje led, vem vet? Kontentan är hur som helst denna: Vi föräldrar och våra barn ”skyddas” effektivt från kontakt med varandra. Vi skyddas däremot inte, åtminstone inte effektivt, från sälj och kommers.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.
Inrikes 03 juni, 2023

Frågorna som vänstern borde ställa om Hybrit

Det fossilfria stålet Hybrit utgör kronan i den gröna svenska industrisatsningen. Foto: Erland Segerstedt.

Den gröna industriomställningen i norr är nödvändig för att minska koldioxidutsläppen, och flera av högerns invändningar är irrelevanta. Men även från vänster finns anledning att ställa kritiska frågor.

Länge har det verkat som om enigheten är stor kring satsningen på ”fossilfritt stål” i norra Sverige, men den senaste tiden har skarp kritik hörts från Sverigedemokraterna, en del moderata politiker och några forskare. Kostnaderna är stora, elbehoven enorma och det går att minska utsläppen mer genom att skicka elen på export, menar kritikerna.

Det går att se problem med kritikernas resonemang, men också med den oreserverat positiva hållning som dominerat bland ledande politiker.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Arne Müller
Journalist i Umeå, som har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin", som granskar industriprojekten i norra Sverige.
Utrikes 02 juni, 2023

Priset på cement i Nigeria

Aliko Dangote, Afrikas rikaste man. Foto: Sunday Alamba/AP.

Afrikas snabbväxande cementmarknad har gjort många rika över dagen. Aliko Dangote har vunnit priser och blivit en panafrikansk ikon, men framgångarna bygger lika mycket på fiffel som företagsamhet.

Medan natten sänkte sig över Obajana i staten Kogi i centrala Nigeria lyste cementfabriken upp. På andra sidan vägen från dess taggtrådsstängsel och vakttorn sjönk byns byggnader av korrugerad plåt ned i mörkret: två världar separerade av en väg full av lastbilar. Godwin Agada, en mekaniker som har bott här i 20 år, berättar för mig att:

– Trots att han gör så stora vinster här, har vår granne nästan inte gjort någonting för oss. Vattnet går inte längre att dricka och allt fler drabbas av astma. Två brunnar har grävts, men vi äter sand. Så vi väntar fortfarande på de framsteg som Dangote Group lovade oss.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Jean-Christophe Servant
är tillsammans med Anne-Cécile Robert författare till boken "Afriques, années zéro" (2008).
Rörelsen 02 juni, 2023

Arabvärldens intellektuella lämnar syrierna i sticket

Den syriska presidenten Bashir al-Assad hälsas med värme till Arabförbundets toppmöte. Foto: Syriska myndigheterna/AP.

Med bedrövelse läser jag att den syriske presidenten och Baathpartisten Bashar al-Assad närvarar under Arabförbundets toppmöte den 19 maj, för första gången sedan en mångårig uteslutning. Syrien har i dagarna blivit fullvärdig medlem i Arabförbundet efter uteslutningen 2011, då al-Assad med brutalitet slog ned det syriska folkets fredliga uppror. Sedan dess har tusentals syrier fängslats och utsatts för tortyr, hundratusentals har dödats och cirka åtta miljoner är på flykt.

Redan 2017 hade FN:s särskilda kommission som granskar det syriska inbördeskriget tillräckligt med bevis för att kunna åtala presidenten för krigsbrott. Inget hände.

I dag ser vi hur krigsförbrytaren får återta sin plats på den regionala scenen.

Har han blivit rumsren, eller kan det vara så att toppmötets värdland Saudiarabien vill distansera honom från Putins grepp? En kan spekulera, särskilt med anledning av den ukrainske presidenten Zelenskyjs oväntade närvaro vid toppmötet i Jidda.

Gulfstaternas regimer med Saudiarabien i spetsen, eller övriga arabiska regimer för den delen, har jag inga förväntningar på. Däremot skäms jag å irakiernas vägnar. Förblindade av sekterismen har de glömt att de delade samma öde som det syriska folket när Baathpartiet styrde Irak. Att bli av med Saddam Hussein fick ett högt pris. USA:s olagliga invasion av Irak 2003 har kostat många irakier livet, det talas om en miljon. Ändå hölls demokratiska val och de tidigare förtryckta shiamuslimerna som utgör mer än 60 procent av befolkningen fick makten. I dag styr de med stöd av Iran.

Under Saddam Husseins tid öppnade syrierna sina hjärtan och välkomnade oss exilirakier. Syrierna, det generösa folket som även tagit emot palestinier, libaneser och tillbaka i tiden även varit det främsta exillandet för greker som flydde undan de turkiska förföljelserna. Miljoner irakier levde eller passerade genom Syrien på flykt från krig och diktatur. Var är irakiernas solidaritet med det syriska folket i dag?

Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma.

Den irakiska regimen är öppen med sitt stöd till al-Assad. En anledning är deras rädsla för att Syriens sunnitiska majoritet ska få samma inflytande i Syrien som de själva har fått i Irak.

De undviker att prata om sunniterna överlag. I stället framhåller de farhågan för ett maktövertagande av sunnitiska extremistgrupper. Samma argument verkar Iraks intellektuella använda och bortser från det syriska folkets rätt till grundläggande demokratiska rättigheter som rätten till fria val där folket självt får styra över utfallet.

Krigsförbrytaren al-Assad har även besökts och hyllats av arabiska intellektuella från hela regionen, inklusive ordförandena för författarförbunden i Tunisien (Alaa Abdel Hadi), Palestina (Murad al-Sudani), Tunisien (Adel Khedr) och Jordanien (Akram Al-Zoubi), samt den irakiska författaren Najeh al-Mamour.

De är väl medvetna om regimens fruktansvärda övergrepp på det syriska folket. Irakiska intellektuella som öppet har tagit ställning mot al-Assad är väldigt få, och i ett politiskt oroligt Irak verkar den irakiska regimen och de religiösa shiitiska miliserna vara ense om ett totalt stöd för al-Assad. Hyckleri eller realpolitik? Utfallet är ändå detsamma: Vi har övergett det syriska folket och lämnat det i klorna på en grym tyrann.

Som svenskirakier skäms jag.

Kholod Saghir
Skribent med rötter i Irak
Kultur 01 juni, 2023

Hur gör man egentligen en familj?

"Självstående", skriven av frilansjournalisten Maria Hagström, är en praktika för en osynlig grupp – även om den är väl ytlig.

Assisterad befruktning för ensamstående är inte för fattiga, men “Självstående” är en bok som behövs.

2016 kom lagen som gör det tillåtet i Sverige för ensamstående att skaffa barn med hjälp av assisterad befruktning. Sedan lagen kom på plats och ändrade möjligheter för och föreställningar om det planerat ensamstående föräldraskapet finns inte mycket skrivet på området. Självstående är alltså en bok som behövs.

Den grupp som beskrivs i boken är både privilegierad, eftersom prövningarna inför att bli förälder på egen hand kräver goda ekonomiska och sociala förutsättningar, men också granskad och utelämnad till en vård som varierar kraftigt beroende på region. Narrativet om en stark, aktivt väljande kvinna återkommer och framhävs av författaren själv, exempelvis i upprepade formuleringar som ”inte ensam men själv” och i användandet av ordet självstående som delvis syftar till att skilja ut gruppen från ensamstående.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Okategoriserade 31 maj, 2023

Turkiet kräver att kurdisk demonstration stoppas

Berömd. På en demonstration mot Erdogan och Nato i Stockholm den 21 januari skymtades den omtalade dockan. Foto: Christine Olsson/TT.

De nya terrorlagarna sågas av både tunga juridiska instanser och människorättsorganisationer. Nu kräver Turkiet att en demonstration stoppas med hänvisning till lagen. ”Är alla kurder terrorister?”, säger Ridvan Altun från det kurdiska nätverket NCDK.

Den 1 juni blir deltagande i terrororganisation ett nytt brott i Sverige. Den som deltar i en organisation som ägnar sig åt att ”främja, stärka eller understödja terror” straffas med fängelse i upp till fyra år. Det blir även straffbart att finansiera deltagande i en terrorstämplad organisation, att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att begå det.

Lagrådet, som granskar och yttrar sig över regeringens lagförslag innan de läggs fram i riksdagen, har varit starkt kritiska mot lagändringen. Kritiken har bland annat handlat om att förslaget inskränker förenings-, yttrande- och tryckfriheten, och att det är otydligt vad som faktiskt kriminaliseras. Enligt justitieministern Gunnar Strömmer kommer lagen inte omfatta sådant som att delta i ett möte eller vifta med en terrorstämplad organisations flagga. Liknande saker kan däremot användas som bevis för att styrka brott mot den nya lagen.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Ledare 31 maj, 2023

Sverige borde ha råd med mjölk till barn

I Köping tvingas kommunen dra ned på mjölken för barn i skola och förskola. Foto: Hasse Holmberg/TT.

De brutala nedskärningarna som vi ser över hela landet är bara en försmak. Smärtgränsen måste vara nådd snart.

Det knakar överallt och gör dessutom ont.

I ett hårt och utdraget förlopp plågas hushållen fortfarande under inflationen när kostnaderna fortsätter att öka. Nu står välfärden på tur – inflationen och räntorna innebär en katastrof för kommunernas och regionernas ekonomi. Under våren har SKR krävt besked om krisstöd från regeringen i hopp om att kunna freda kommuners och regioners budgetarbete inför 2024. Man har förgäves påpekat att den exceptionella situationen kräver extra tillskott och att fungerande välfärdsinstitutioner behöver ekonomisk stabilitet och förutsägbarhet för att kunna fungera på ett adekvat sätt.

Något besked från regeringen har dock inte kommit. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) tycks snarare sätta en ära i att vara så undflyende som möjligt. I fredags meddelade hon via TT att hon ”följer frågan och återkommer med höstbudgeten”.

Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid.

Själv förväntar jag mig inga mirakel. Elisabeth Svantessons prestationer hittills är inte imponerande. Vi har i dagsläget EU:s sämsta tillväxt. Vi har en uppseendeväckande passiv finanspolitik utan några som helst krisinsatser. Därtill har vi en åtstramningspolitik som hotar att kväva landets ekonomi ytterligare under en nedgång. Förutom skattesänkningar som inflationsförsäkrar höginkomsttagares inkomster står regeringen handfallen.

Under tiden tvingas grundskolan i Göteborg kapa 500 tjänster. Från södra Sverige larmar sex regiontoppar, moderater såväl som socialdemokrater, om en kommande vårdkris. Flera av landets sjukhus går mot underskott och fyra av fem kommuner har inte kunnat räkna upp budgeten i takt med inflationen. 2024 kommer bli ett hårt år, men det börjar redan nu.

I Köping sker det ofattbara när kommunen tvingas dra in mjölken för förskolebarn och skolbarn för att klara budgeten. Mjölken är viktig för att få i sig viktiga näringsämnen, särskilt för mindre barn som äter mindre mängder mat vid måltiderna. Många äter dagens nyttigaste mål just i förskolan och skolan. Särskilt under en ekonomisk kris, där många hushåll lider, blir skolmaten extra viktig att hålla fast vid. Inte ens det verkar Sverige klara av.

Välfärden är redan kraftigt eftersatt efter en lång tid av underfinansiering där skattesänkningar och subventioner har prioriterats framför social infrastruktur, av borgerliga såväl som av socialdemokratiskt ledda regeringar. Hur den kommer att se ut efter ytterligare ett ekonomiskt stålbad går knappt att föreställa sig.

I ett mail till Aftonbladet skriver Elisabeth Svantesson: ”Jag kommer inte att lämna kommuner och regioner i sticket.” Det låter inkännande, men i själva verket knakar det och gör ont i samhällskroppen. Så ont att en rad olika yrkesgrupper börjar värna om sina intressen. Här ryms bland annat Sveriges Lärares nationellt uppmärksammade demonstrationer mot nedskärningar i skolan.

Frågan är om trycket kan bli så hårt att det knakar och gör ont även i regeringen. Jag hoppas det.

Laila Vianden
Ledarskribent i Flamman.laila.vianden@flamman.se
Okategoriserade 30 maj, 2023

”SD-bögar” klipps om efter hot mot dragqueens

Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.
Journalisten Erik Galli har intervjuat SD-bögar. Fotograf: Albin Händig.

Arbetet med den nya dokumentärserien ”SD-bögar” har kantats av utmaningar. Stockholm Pride ställde inte upp på att bli intervjuade och i sista stund klipptes serien om, efter hotelser mot dragqueens.

Med sin nya dokumentärserie ”SD-bögar” hoppas SVT belysa en allt mer framträdande grupp av homosexuella sverigedemokrater. Under arbetet med programmet har journalisten Erik Galli intervjuat sverigedemokratiska väljare, politiker och debattörer.

­– Med tanke på den misstro som många sverigedemokrater har för journalister och SVT blev jag förvånad över att det var just Stockholm Pride som avböjde att ställa upp på en intervju, säger Erik Galli till Flamman.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.tuija.roberntz@flamman.se
Krönika/Kultur 30 maj, 2023

Ilja Kabakov 1932–2023. Postsovjets viktigaste konstnär har gått ur tiden. Foto: Marty Lederhandler/Ap.

Ilja Kabakov såg Sovjets misslyckande som ett exempel på fallna utopier – kapitalismen inkluderat.

I helgen avled konstnären Ilja Kabakov, 89 år gammal. Med sina spöklika iscensättningar av solkiga kommunistiskt dekorerade officiella rum, satte han ljuset på de auktoritära systemens självdestruerande natur. Hans konst skrivs in i historien som den postsovjetiska världens paradigmskifte, kanske den egentliga starten för den postmoderna installationen.

Som konststudent minns jag väl hans verk Jag finns här på utställningen Revir på Kulturhuset i Stockholm 1994. På den tiden drevs Kulturhuset av en arbetsgrupp av medelålders kvinnliga curatorer och medan Moderna Museet precis som i dag favoriserar mer oförargliga anglosaxiska konstnärer, spanade sådana som Elisabet Haglund och Sissi Nilsson in konstens mer oväntade och vibrerande nervcentra. Jag finns här bestod av en installation, ett rum som med några få attribut framkallade det så kallade ”röda hörnet” – den partilokal som fanns på varje företag och institution i Sovjet. En ideologisk inrättning där det pampigt röda ersatts av smutsbrunt och trasiga glödlampor som signalerar att festen är över.

Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.

Stötta Flamman!

Om du vill stödja Flamman kan du Swisha en valfri summa (dock minst 20 kronor) till 123 44 17 630 eller så lösa en prenumeration:

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.kultur@flamman.se