Inrikes/Nyheter 24 juli, 2022

Klimatrörelsen växlar upp – sabotage i sikte

Klimatrörelsen tog paus under coronapandemin men är nu tillbaka med full kraft. Kan den få riksdagsvalet att handla om något annat än krig, poliser och skolan? Flamman gör nedslag i en rörelse som har börjat peka ut sina fiender – men är oense om hur de ska besegras.

Den 3 juni, Odenplan, Stockholm.

Tusentals klimataktivister från hela världen har samlats i Sveriges huvudstad. FN-konferensen Stockholm +50, som ska uppmärksamma och fördjupa ett halvt sekel av internationellt miljösamarbete, går mot sitt slut bakom inhägnader vid Älsvjömässan. I innerstan marscherar filippinska miljökämpar, samiska urfolksaktivister och tyska trotskister med ett hårt budskap till konferensdeltagarna: ni pratar, men gör ingenting.

Demonstrationståget ringlar sig längs Sveavägen men stannar plötsligt till. En handfull andra aktivister har satt sig i vägen. De ropar i kör:

– Sluta marschera, börja agera!

De internationella demonstranterna blir förvirrade, men lyckas ta sig förbi. Någon skriker ut ett svar.

– Man kan göra båda!

Anna Lagerqvist sitter på marken med ett plakat och ser tåget gå förbi.

– Alla borde väl ha gett upp om våra politiker vid det här laget, men jag har inte gett upp om miljörörelsen. Därför blir jag jävligt ledsen och frustrerad av dagens svenska klimatrörelse, säger hon till Flamman.

Hon är här för att ge samma budskap till klimataktivisterna som klimataktivisterna gett till politikerna: ni bara snackar.

– De här människorna vet vilket allvarligt läge vi är i, att människor dör i den här sekunden. Ändå väljer de att gå i en marsch. Det är inte tillräckligt.

Så vad borde de göra?

– Kom med oss ut i civilt motstånd, kom med oss ut på motorvägarna, gör så mycket störningar att politikerna inte kan ignorera oss. Det har visat sig gång på gång genom historien att det funkar.

Tåget rör sig iväg från Anna Lagerqvist och kommer fram till Norrmalmstorg. Pakistansk-amerikanska Ayisha Sadiqqa, som har kopplat ihop olydnadsgruppen Extinction Rebellion (XR) med universitetsaktivister och kampanjat för att fossilbolag ska stängas ute från FN:s klimatsamtal, går upp på scen.

– Vi har slutat lita på våra politiker. Vad vi behöver är ett totalförbud för all ny fossil infrastruktur. Gör ekocid till ett brott, skanderar hon till stora applåder.

De senaste åren har den radikala klimatrörelsen vässat sitt budskap, från uppmaningar om krismedvetenhet till konkreta reformförslag. Men den strategiska allians av laglydiga Fridays for future-demonstranter, brottsliga Extinction Rebellion-aktivister och etablerade oppositionspartier som fick både Sveriges och världens uppmärksamhet hösten 2018 har allt svårare att hålla ihop. Medan ett avgörande riksdagsval närmar sig tar Miljöpartiet avstånd från aktivister, aktivister från Vänsterpartiet och alla tre från varandra.

Samtidigt ökar konfliktnivån mellan staten och aktivisterna. Partier till höger kräver hårdare straff för civil olydnad. Klimatengagerade dödshotas av kändisar i sociala medier. Kriget i Ukraina, gängkriminaliteten och Natoansökan sväljer den offentliga debatten.

Kan klimatrörelsen göra sig hörd när krisen inte längre är i framtiden, utan här och nu?

 

De svenska olydnadsaktivisterna klev ur pandemidvalan på allvar den 26 april i år. För första gången på två år genomförde Extinction Rebellion Sverige den sorts massblockad av infrastruktur som de blivit kända för. Drygt hundra personer satte sig ned i korsningen Kungsgatan/Sveavägen i centrala Stockholm. Några klättrade upp i hembygda torn och låste fast sig.

Läkaren Klas Ytterbrink Nordenskiöld kom dit i yrkesmundering för att belysa kopplingen mellan klimatförstöring och global ohälsa.

– Utsläppen måste ned till noll. Vi kan sluta prata om netto noll och sådant. Och vi har ett par år på oss om vi ska klara 1,5 grader. Den exakta vägen har jag inte svaret på, men det finns många forskare som erbjuder det, sade han till Flamman.

Banderollernas existentiella budskap kändes igen – ”tiden rinner ut”, ”agera nu” – men några av dem som låst fast sig skanderade också mer konkreta krav: ”avbryt fossilsubventionerna” och ”jag sitter här för att 30 miljarder kronor om året går till fossilindustrin”.

– Detta är ett slags upptrappning inför valet. De politiska partierna har ju den yttersta makten, vid sidan av alla andra med ekonomisk makt. Vi kommer göra fler och fler aktioner, sade Ytterbrink Nordenskiöld.

Själv hade han bestämt att inte ”låta sig gripas” denna gång. När poliserna uppmanade honom och de andra att flytta på sig skulle han helt enkelt lyda, och därmed kunna åka hem och natta sina barn.

Polishelikoptern hovrade över folksamlingen. Kontrollen över vem som grips och inte skulle snart börja rinna aktivisterna ur händerna.

 

Samma kväll gjorde Moderaterna ett utspel. ”Skärp straffet för miljöaktivister som blockerar vägar”, skrev partiets rättspolitiska talesperson Johan Forssell på Twitter. ”Obligatorisk häktning” för dem som gör det systematiskt.

Tidigare under våren hade SD föreslagit samma sak. Den utlösande faktorn var inte XR, utan en informell förgrening som använder liknande taktiker men samlas kring ett mer konkret krav: ”Återställ våtmarker”. De hade blivit omtalade efter att den socialdemokratiska influencern Jan Emanuel hamnat bakom en av deras blockader och börjat släpa aktivisterna från vägbanan.

Det var Återställ våtmarker-gruppen som senare skulle komma att blockera demonstrationståget under Stockholm+50. Om deras förslag blir verklighet och Sveriges alla våtmarker återställs skulle landets årliga koldioxidutsläpp kunna minska med nära 10 miljoner ton. Strategin – att ett antal XR-aktivister går vidare på egen hand och kräver en rak, genomförbar reform – hämtar inspiration från brittiska Insulate Britain, som kräver ett omfattande isoleringsprogram för värmeläckande hus. De växte fram efter interna meningsskiljaktigheter i XR om hur långt den civila olydnaden ska gå.

Upptrappningen kommer alltså inte bara från politiker. Återställ våtmarker har större mål och längre aktionskampanjer, samtidigt som de är färre. Ett vanligt tillvägagångssätt är att tre eller fyra personer ensamma blockerar en stor motorled. I sociala medier-guiden ”Hur blockerar man en världsledare”, publicerad i samband med Stockholm +50, skriver de: ”1. Skapa en banderoll eller plakat. 2. Gå ut precis framför en poliseskort. 3. Livestreama dig själv direkt. 4. Var fredlig och låt dig bli bortlyft. 5. Gå ut lugnt igen. 6. Vila i en poliscell. 7. Gå ut igen tills politikerna åkt hem.”

Samtidigt börjar det dyka upp exempel på rent sabotage. En anonym grupp kallad Tyre Extinguishers, som även den uppstod i Storbritannien, kom till Sverige i slutet av maj. Över en natt tömdes nära 150 suv-bilar på luft i Göteborg. Ägarna hittade ett manifest vid sina vindrutor, med rubriken ”Varning – din bränsleslukare dödar”. Gruppen riktar in sig på stadsjeepar och skriver på sin hemsida: ”Att tömma däck och uppmana andra att göra samma sak förvandlar det lilla enskilda besväret med punka till ett gigantiskt hinder för de som kör runt med stora mördarfordon på våra gator”. De fortsätter: ”Att fråga snällt och demonstrera för de här sakerna har misslyckats. Det är dags att agera.” I medier kallas gruppen ”miljöligan”.

 

Upptrappningen hakar i en större debatt som förs på både partipolitisk nivå och bland forskare – hur ska de som vill skapa det folkliga stöd som krävs för en omfattande klimatomställning agera, och hur ska stora förändringar i konsumtion och produktion genomföras utan att slå mot de mest utsatta?

På ena sidan finns humanekologen Andreas Malm, som själv tömde suv-däck i sin ungdom och nu har gjort sig känd för hårdföra manifest om fossilsabotage som ett sätt att få igång en ”ekologisk krigskommunism”. På andra sidan finns socialdemokratiska tankesmeden Kajsa Borgnäs, som har avfärdat sådana planer som farligt orealistiska och förordar partipolitiska reformer eftersom det inte finns tid att bygga upp någon annan samhälls- och maktordning än den vi har. Ingen av dem förespråkar ett fokus på den sorts aktioner mot civil infrastruktur som XR och Återställ våtmarker utför. Det gör däremot brittiska författaren George Monbiot, som själv har gripits under XR-aktioner.

Strategidebatten sipprar in i partipolitiken, trots att valrörelsen hittills har dominerats av krig, Nato, gängkriminalitet och skolan. Miljöpartiets ungdomsförbund Grön ungdom har gått i direkt polemik med Moderaternas krav på straffskärpningar och deklarerat att de stöder fredlig civil olydnad. Moderpartiet har tvärtom tagit avstånd från aktivisterna. Vägblockader ”gör folk förbannade” och skapar bara motsättningar, sade språkröret Per Bolund nyligen till Göteborgs-Posten. I stället uppmanade han aktivisterna att engagera sig partipolitiskt och rösta. Det möttes av hård kritik från XR-aktivisten Pontus Bergdahl, kandidat för konkurrerande mikropartiet Klimatalliansen, som anklagade Bolund för ”grönmålning” och ”arrogans”.

Vänsterpartiet har i huvudsak hållit sig utanför diskussionen om civil olydnad, men har i stället fått hård kritik från klimatrörelsen för valet att gå ihop med högerpartierna och kräva sänkt bensinskatt i riksdagen. Samtidigt som partiet presenterade sin största klimatsatsning någonsin – 700 miljarder, finansierade genom ett avsteg från Sveriges strama ekonomiska regler – kom kritik om att man gömmer undan sin klimatpolitik för att vinna nya väljargrupper. I sociala medier har det utvecklats till direkta konfrontationer mellan miljöpartister och vänsterpartister.

Medan aktivister formulerar allt mer konkreta reformförslag – återställ våtmarker, avskaffa fossilsubventioner, skriv av fattigare länders skulder så att de kan satsa på omställning – ökar alltså avståndet till de politiska partierna. Förutom högerpartierna är avståndet allra längst till Socialdemokraterna. Den 29 april, direkt efter XR:s aktionsvecka i Stockholm, sade klimat- och miljöminister Annika Strandhäll till Dagens Nyheter att det är ”nästan omöjligt” för Sverige att följa Parisavtalet – men att det vore oansvarigt att lämna det.

 

Den strategiska splittringen handlar också om det centrala credo som följt olydnadsaktionerna sedan XR bildades av ett litet kompisgäng i London i maj 2018: om vi är tillräckligt många som bryter mot lagen så måste politikerna lyssna på oss. Är det sant?

Det råder inga tvivel om att hösten och året som följde blev den största klimatmobiliseringen i mänsklighetens historia. Greta Thunberg seglade till FN-toppmötet i USA, togs emot som en världskändis och skällde sedan ut makthavarna inför öppen ridå. Brittiska The Guardian, som rapporterat allra mest aktivt om rörelsen, ersatte begreppet ”klimatförändringar” med ”klimatkris” och fick hela världens journalistkår att följa efter. EU inledde den lagstiftningsprocess för en ”Green Deal” som just nu håller på att slutförhandlas. Hemma i Sverige tvingades LO förhålla sig till krav på storstrejk för klimatet.

Sedan kom pandemin. Den förhindrade nästan alla de massprotester som rörelsen använt sig av, men innebar samtidigt en möjlighet till förändring av sällan skådat slag. I början av 2022 konstaterade tidskriften Nature trots det att någon ”grön återstart” inte gjorts. När politiska, militära och ekonomiska kriser nu hopar sig bryts det dödläge som klimatrörelsen brukar kalla ”business as usual”, men hittills har det inte lett till att världen vrids i den riktning de efterfrågar. I stället lovade G7-länderna nyligen att göra allt för att öka produktionen av fossila bränslen inför vintern.

Att förklara det med misslyckanden från klimataktivister vore orättvist, eftersom klimataktivister inte styr världen. Men det sätter de strategiska utgångspunkterna i ett nytt ljus. Rörelsens första mål – att skapa krismedvetenhet – kan på sätt och vis sägas vara uppnått. Nu är frågan hur de vill omsätta det i handling.

Idén att en tillräckligt stor massa som bryter mot lagen med nödvändighet leder till förändring är hämtad från bland annat den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Men till skillnad från då är inte ”brottet” att göra något som är olagligt men borde vara okontroversiellt, och därigenom markera det absurda i den rådande ordningen. Rosa Parks satte sig på bussen för att hon ville vara fri att åka buss. XR och Återställ våtmarker sätter sig inte på motorvägen för att de vill ha ett samhälle där människor är i vägen för varandra. I stället hoppas de att störningen ska generera så mycket uppmärksamhet och problem att politiker tvingas göra som de säger. I en tid av skenande global kris tycks det långt ifrån säkert.

 

När XR blockerade centrala Stockholm den 26 april sade Amelie Bentz, aktivisternas poliskontakt, till Flamman att relationen till polisen präglades av ”ömsesidigt förtroende”.

– Vi skulle aldrig vara aggressiva mot allmänheten till exempel, vi håller stenhårt på det och det vet polisen om. Det är liksom grunden för vårt samarbete.

Knappt en månad senare är det inte tal om samarbete. Den 3 juni, ett par timmar innan de bestämmer sig för att blockera sina egna klimatallierade, har Återställ våtmarker samlats vid Västerbron i Stockholm. Dagen innan har de lyckats stoppa en poliseskort av toppdiplomater och politiker på väg mot Stockholm+50-konferensen. Nu ska de försöka göra samma sak igen.

Den här gången vet polisen om det i förväg. 10-15 av dem åker på motorcyklar, i bussar och helikopter fram och tillbaka över bron. Då och då slår de på sirenerna. Aktivisterna stryker omkring i parken nedanför. Till slut går en grupp om ungefär fem aktivister upp för en trappa och närmar sig vägbanan. Poliserna står redo. Aktivisterna vänder tillbaka.

I stället går de mot brofästet som ansluter till innerstadsområdet på Södermalm. Journalister och poliser följer efter. En av aktivisterna vinkar till ordningsmakten och ropar:

– God morgon! Gott jobbat igår!

Aktivisterna sätter sig i ring på en tvärgata och ser ut att diskutera nästa steg. Ett par minuters förvirrad väntan uppstår. Men det blir inte aktivisterna som tar första steget. Det blir polisen.

En efter en förs aktivisterna bort till polisbussar, innan någon aktion hunnit börja.

Sedan kommer fyra poliser mot mig och en frilansfotograf och ber oss följa med. Vi ska också köras härifrån i polisbuss, berättar de. Vi blir förvirrade men börjar förklara och bevisa att vi är reportrar som inte ska delta i någon aktion. Det hjälper inte. Vi får frågor om våra källor. ”Om det här vore i Malmö hade jag inte låtit honom prata i telefon”, säger en av poliserna när fotografen ringer upp sin redaktör. Försöken att få poliserna att prata direkt med redaktören är lönlösa. I stället blir stämningen allt mer hotfull.

Poliserna kollar igenom våra väskor, låser in dem och kör oss till ett villaområde en och en halv mil utanför stan.

 

En dryg vecka senare går XR-aktivisten och psykologen Björn Paxling till attack mot bensinpumpar i Göteborg. Han målar över dem tills de blir obrukbara.

– Genom att handgripligen stänga ned en liten del av den fossila infrastrukturen visar vi på hur akut frågan är. Det går inte att enbart vänta på att politiker ska vakna upp och ta sitt ansvar, säger han till Psykologtidningen.

Den 25 augusti planerar en annan grupp att blockera Cementas anläggning på Gotland – Sveriges största cementfabrik. På sin hemsida skriver de: ”Vi kommer inte att hindras av fysiska hinder, och kommer ta oss runt eller genom eventuell polis eller säkerhetsvakter som står i vår väg.”

Andra aktivistgrupper

Auroramålet: En förening delvis sprungen ur Fridays for future som har beslutat att stämma svenska staten för dess brott mot Parisavtalet. Det sker genom en grupptalan som miljöorganisationer och personer under 26 år kan ansluta till. Den rättsliga grunden blir bland annat grundlagen och Europakonventionen. Liknande stämningar har rönt framgång i bland annat Nederländerna, Irland och Colombia.

 

Pull the plug: Nätverk av människor från olika anarkistgrupper som har gått samman för att radikalisera klimatrörelsen. Anordnade bland annat en ”stökig stads-vandring” i samband med Stockholm+50, där de gick till hemadresser och kontor hos ledare för fossilindustrin och spelade musik, dansade och tände bengaler.

 

Folkets forum under Stockholm+50: Alternativ klimatkonferens för civilsamhället som hölls i ABF-huset i Stockholm samtidigt som FN-mötet Stockholm+50. Här deltog bland andra Jordens Vänner, Greenpeace och en mängd internationella organisationer. Avslutades med en global aktionsdag.

 

 

Högerextrema hot

Upptrappningen kring klimatrörelsen märks också i rena hot från extremhögern. Under XR:s aktionsvecka i Stockholm i april bedrev högerextrema mediekanalen Exakt24 trakasserier mot aktivisternas tältläger, vilket fick till följd att nazister attackerade det. Politikinfluencern Jan Emanuel, som dragit bort Återställ våtmarkeraktivister från vägbanan, publicerade senare en video på en människoliknande docka i en svart liksäck. På liksäcken stod: ”Jag ångrar att jag röstade på Miljöpartiet i förra valet”. Den nyttjades sedan av anonyma sociala medier användare för att rikta dödshot mot fler miljöpartister.

Noa Söderberg
Tidigare reporter på Flamman.[email protected]

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 februari, 2024

Stormakternas dubbelspel försvagar folkrätten

Foto: Maxim Shemetov/AP.

I både Ukraina och Gaza har geopolitiken visat sig väga tyngre än människoliv. Resultatet är en farligare värld.

I buffertzonen mellan Egypten och Rafah syns lyftkranar, lastbilar och grävskopor. De ska resa en fem meter hög mur av färdiga betongblock i händelse av en palestinsk massflykt. Området är 19 kvadratkilometer stort och beräknas rymma 100 000 människor, men dess existens har ännu inte erkänts av de egyptiska myndigheterna.

Resultatet blir i värsta fall ännu ett ”flyktingläger”, eufemismen för permanenta städer för statslösa, varifrån palestinierna kan se de sista resterna av sina hem jämnas med marken. Redan nu har mer än 70 procent av infrastrukturen i Gaza förstörts, inklusive bostäder, skolor och sjukhus.

Den israeliska regeringen säger att en markinvasion väntar i Gaza vid starten för ramadan den 10 mars, såvida Hamas inte släpper all gisslan. Var den dryga miljonen palestinier som inte ryms i det egyptiska lägret ska ta vägen är oklart. FN:s humanitära chef Martin Griffiths säger därför att ett anfall mot Rafah kommer att leda till en ”slakt” som ställer palestinierna ”inför dödens dörr” (13/2).

Därmed skulle Benjamin Netanyahus högerextrema regering ignorera ordern från Internationella domstolen i Haag den 26 januari om att följa FN:s folkmordskonvention, och göra allt för att förhindra död och lidande. Netanyahu kunde inte bry sig mindre, men finner ändå en trogen uppbackare i Joe Biden, som trots sin frustration förser den israeliska presidenten med vapen.

Resultatet är inte bara katastrofalt för palestinierna, utan för hela världen. Som Amnesty Internationals chef Agnès Callamard förklarar i Foreign Affairs (15/2) signalerar förstörelsen i Gaza och västvärldens svar ”slutet för den regelbaserade ordningen och början på en ny era”. Detta samtidigt som världen blir allt mer multipolär, och ett tydligt regelverk för hur stater får behandla varandra behövs mer än någonsin.

Inte minst i förhållande till Vladimir Putin, som menar att den regelstyrda eran tog slut redan på 1990-talet. Med hänvisning till militära västliga interventioner i Belgrad, Libyen, Irak och Syrien sade han i sin krigsförklaring mot Ukraina den 24 februari 2022 att ”gamla fördrag och överenskommelser inte längre gäller”. Nu, två år senare, vet vi att han menade allvar. Han fortsätter att skicka soldater i döden, fängslar alla som säger emot, och trots det kraftfulla ukrainska motståndet är han inte beredd att erkänna landet som en suverän stat.

Som Hanna Perekhoda, historiker och medlem i ukrainska vänstergruppen Sociala rörelsen, sade när hon besökte vårt panelsamtal på Solidaritetshuset i Stockholm den 14 februari: Kriget rör oss alla. För vad är det för incitament som dessa krigsförbrytare lämnar efter sig? Rätten att ta för sig utan att omvärlden agerar.

Och hur ska vi någonsin ta en svensk högerpolitiker på orden igen i humanitära frågor, när den visat sig så likgiltig inför mördandet av drygt 28 000 palestinier på fyra månader? När den upprätthåller handeln med rysk olja och låter de ukrainska flyktingarna leva på 71 kronor om dagen?

Om vi på allvar vill skapa en värld utan erövringskrig och terror måste samma regler gälla för alla. Ryssland måste ut ur Ukraina, och Israel ut ur Gaza. Putin och Netanyahu måste till Haag. Och om de båda krigsherrarna vägrar avsluta sina krig måste omvärlden överväga att tvinga dem. Sällan har väl en FN-styrka varit mer motiverad än för att rädda de palestinier som är fast i Rafah.

Detta är den första av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Denna berörde internationell rätt, nästa om hur ledarna använder mytologi för att motivera sina brott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 22 februari, 2024

Civila kontrollanter kritiseras: ”Politiskt poserande”

Kartläggningen av kontrollanter är ett arbetsmiljöproblem, enligt Transportarbetareförbundet. Foto: Adam Ihse/TT.

En ny sajt hänger ut civilklädda kontrollanter på Göteborgs spårvagnar. Facket är kritiskt mot metoden – men menar samtidigt att Västtrafik skapar otrygghet för de anställda.

I början av februari kliver de första civila biljettkontrollanterna ombord på spårvagnarna i Göteborg. Utöver den id-bricka som måste vara synlig är de klädda precis som vilken resenär som helst, utan uniform eller den klassiska ”vita kepsen”.

Kort därefter ligger många av deras ansikten uppe på hemsidan Kontrollantkoll, som den autonoma vänstergruppen Framåt kamrater ligger bakom. Civilkontrollanterna uppmanas ”skaffa ett hederligt arbete” med en sarkastisk länk till Platsbanken, och kallas ”aggressiva och hänsynslösa låtsaspoliser [som] ska leta fattiga stackare att förstöra dag och liv för.” Guiden ”Hur du plankar i Göteborg” innehåller en mängd rutinerade tips för den som vill åka gratis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 21 februari, 2024

Davidsstjärnans konturer framför ett ljusspel under minnesdagen för Förintelsen vid Koralltemplet i Bukarest, Rumänien, den 29 januari 2024. Foto: Andreea Alexandru/AP.

Det ska bli olagligt att förneka Förintelsen. Det är regeringens budskap när de nu skickar ett nytt lagförslag om att kriminalisera folkmordsförnekelse på remiss till lagrådet.

Förnekelse av förintelsen är stötande och förkastligt. Nazisternas industriella massmord på Europas judar, romer och andra utsatta grupper är inte bara ett historiskt faktum utan också ett trauma vi har skyldighet att bära med oss. Detta är ett exempel på minneslagstiftning, alltså juridisk styrning av historieskrivningen.

Av flera skäl är det fel väg att gå. För det första är det inte domstolsväsendets uppgift att slå fast vilka tolkningar av historien som är riktiga eller tillåtna. Att överlåta den makten åt jurister bryter mot grundläggande principer om hur ett öppet samhälle bör behandla kunskap och okunskap. För några år sedan försökte nationalistiska politiker i Polen göra det olagligt att framhålla polsk inblandning i nazisternas folkmord. Det finns med andra ord en påtaglig risk att detta redskap i framtiden kommer att användas i ohederliga syften.

För det andra kommer det uppstå problem när domstolarna ska avgöra vilka historiska brott som omfattas av lagen. Ett stort mått av godtycklighet tycks oundvikligt. 

När det gäller Förintelsen är detta inte ett problem. Men lagen ska även omfatta andra folkmord och aggressionskrig. Vilka? För att undvika svåra gränsdragningar ska lagen begränsas till fall som behandlats i svensk eller erkänd internationell domstol. Det innefattar Förintelsen samt folkmorden i forna Jugoslavien och Rwanda, men inte det armeniska folkmordet. Vilka som ställs inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag får betydelse för hur lagen ska tillämpas. Men denna domstols uppgift är att lagföra förbrytare, inte att skriva historia. Varken USA eller Ryssland har anslutit sig till domstolen, och möjligheterna att döma krigsförbrytare från dessa länder är små. Den gamla klichén att segrarna skriver historien riskerar med andra ord att bli svensk lag. 

Just nu granskar Internationella domstolen (ICJ, ej att förväxla med ICC) ett ärende där Sydafrika anmält Israel för brott mot FN:s folkmordskonvention. En fällande dom skulle kunna få dramatiska konsekvenser för vad som i framtiden får sägas respektive inte sägas om Israels krig i Gaza. Detsamma gäller om Hamasledare i framtiden skulle ställas inför rätta i Haag. Dessa scenarier är hypotetiska, men vittnar om att lagstiftningen kan få oförutsedda konsekvenser. 

I utredningen till det nuvarande lagförslaget hänvisas till professorn i folkmordsstudier Gregory H. Stanton och hans teori om att alla folkmord följer en gemensam grundstruktur. Det börjar med vi och de-tänkande, och utvecklas via särskiljande och avhumanisering till regelrätta förföljelser och slutligen massmord. Förnekelsen tar sedan vid för att sopa igen spåren.

För att förhindra att historien upprepar sig behöver vi med andra ord se till alla dessa steg. Det är viktigt att motarbeta alla tendenser i samhället till att etniska, religiösa och andra grupper ställs mot varandra, utmålas som primitiva eller ondskefulla, utsätts för påhopp och glåpord. Att överlämna åt våra domstolar att sköta historieskrivningen kommer inte att lösa problemet. Kampen mot rasism måste i stället föras på bred front.

Björn Lundberg
Historiker vid Lunds universitet.
Kommentar/Utrikes 20 februari, 2024

Inspiratör. Navalnyjs porträtt hålls upp vid ryska ambassaden i Berlin den 16 februari 2024. Foto: Markus Schreiber/AP.

Med snillrika metoder lyckades Aleksej Navalnyj skapa massrörelser i ett auktoritärt land. Hans död var oundviklig – men hans insikter är eviga.

Den ryska politikern Aleksej Navalnyj dödades den 15 eller 16 februari i ett högriskfängelse i norra Ryssland. Den sanna dödsorsaken är fortsatt okänd, och detsamma gäller kroppen, som hans föräldrar och fru nu förgäves försöker få ut från de ryska myndigheterna.

Kanske får vi aldrig veta vad han dog av – ett slag, gift eller systematisk tortyr under hans tre år i fängelse. Även om många, inklusive jag själv, fortfarande har svårt att förlika sig med tanken på Navalnyjs död, har resultatet varit förväntat sedan han återvände till Ryssland i januari 2021. Efter att mirakulöst ha överlevt ett försök till förgiftning av ryska specialtjänster flög han till Moskva från Berlin för att genomgå behandling, och arresterades omedelbart.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ilya Budraitskis
Rysk historiker, som sedan invasionen av Ukraina befinner sig i landsflykt.
Ledare 19 februari, 2024

Sverigedemokraterna, Yxan och jag

Högerextremismen – en del av svensk modern historia. Foto: Staffan Lövstedt/TT

Melin och SVT väljer att glömma bort den mörka närtidshistorien.

Jag minns fortfarande första gången jag mötte en skinnskalle på nära håll. Året var 1989, jag var 18 år och hade precis börjat röra mig fritt i centrala Stockholm. Detta var samma tid som nazister hade börjat hänga runt Slussen och Gamla stan. Dagarna ägnades åt att skrämma skiten ur folk, och på nätterna spöade de sådana de inte gillade. Då var det mest homosexuella män som åkte på stryk. Invandrarnas tur kom sedan. 

En försommardag strosade jag längs Västerlånggatan när det omisskännliga lenrakade huvudet, kängorna och silhuetten av en grön bomberjacka dök upp i mitt synfält, i riktning rakt mot mig. Han presenterade sig som ”Yxan” och frågade om jag ville gå på dejt. Av ren äventyrslusta sade jag okej. Vi plankade in på Skansen och det mest anmärkningsvärda som hände var att han klättrade över stängslet in till älgen och kliade honom på mulen. I efterhand hörde jag att Yxan – kan ni tänka er? – var en brutal jävel. Under de kommande åren skulle ett antal unga utrikes födda personer få sina liv avslutade av sådana som honom. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman undkom med en hårsmån ett attentat med en handgranat under ett förstamajtal 1993. Några av dessa var med i Bevara Sverige svenskt (BSS), andra i Sverigedemokraterna. 

I en intervju i Svenska Dagbladet (18/2) fick även Liberalernas Martin Melin anledning att plocka fram ett gammalt minne från ungefär samma tid, nämligen då han som polis var i tjänst vid Schyman-händelsen. Han minns nästan rätt och blandar ihop två av de då härjande högerextrema rörelserna. En som försvunnit från gatorna, Vam, och en som numera delar jobbadress med Melin. Det ena minnet gör honom till hjälte, och det andra till en smidig förhandlare med sitt eget samvete. 

Jag tillhör dem som uppskattat SVT:s storsatsning Historien om Sverige. De generösa expertinslagen och pigga dramatiseringar gör serien till smart underhållning. Men tiderna är känsliga, i synnerhet public services relation till politiken, så när vi kommer till sista avsnittet börjar det bränna till. Det berättas visserligen om Ådalen 31, men händelsen stökas undan som en ”stor tragedi”, utan att det nämns att Socialdemokraterna öppet klandrade socialisterna för skjutningarna, däremot vare sig arbetsgivarna Graningeverken eller militären. Här finns en obearbetad sorg som ännu spökar i kulisserna i dagspolitiken. Efter Ådalen återstår välfärdsåren och de obligatoriskt hövliga, apolitiska Palme-ögonblicken. Då stöter producenterna på bekymmer. Hur ta tittarna i mål? Lösningen: en pannbands-kille som joggar från sjuttiotalet över ängar och fält till en fluffig monolog om energikris, gröna vågen och nyliberalism och fram till eftertexten. Snipp snapp snut.   

Skinnskallarna, lasermannen, den framväxande nationella rörelsen och Sverigedemokraternas intåg i politiken, händelser som mer än något annat präglat svenskars liv de senaste trettio åren, antagligen mer än slaget vid Lützen, tåget över Stora Bält eller ens mordet på Gustav III, förbigås som om det varit krusningar på vattenytan. 

Man kan inte klandra SVT för att vara försiktiga med att skildra närtiden i ett folkligt bildningsprogram. Men det blir tydligt hur Yxans värderingar blivit hegemoniska och därför onämnbara, vilket i sin tur orsakar partiell minnesförlust hos sådana som Melin och hans Tidökamrater. Samtidigt genererar beröringsskräcken med de här decenniernas rörelser rikligt med stoff för framtida historiesatsningar. Det ser jag fram emot. Och 1989, det var ju verkligen nyss. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 18 februari, 2024

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas

Greta Thunberg och hennes kamrater friades i rätten trots lagskärpningar mot aktivism. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP.

År 2023 var det varmaste sedan mätningarna började. Regeringens svar – höjda straff för dem som som påpekar det.

Den 2 februari friades Greta Thunberg i rätten i London. Hon stod åtalad tillsammans med fyra andra miljöaktivister för störande av allmän ordning efter att ha blockerat ingången till en av fossillobbyisternas mest högprofilerade konferenser, som hölls på det femstjärniga hotellet Intercontinental i centrala London i oktober förra året.

Den årliga konferensen hette tidigare rätt och slätt ”Oil & money”. Men så får fossilkonferenser inte heta längre. 2020 döptes den om till ”Energy intelligence forum”.

På konferensen samlas oljeindustrins toppar, politiker och lobbyister för att diskutera branschens framtid, eller som säljprosan beskriver det: ”ta fram hållbara lösningar till 2000-talets energiutmaningar”. Vid årets upplaga närvarade cheferna för några av världens största oljeföretag, bland annat Shell, Aramco, och Totalenergies. Cheferna är, först och främst, måna om att deras miljöförstörande industrier inte fasas ut allt för snabbt.

På konferensens första dag blockerade ett hundratal aktivister hotellets ingångar. Många av de snopna konferensdeltagarna blev stående utanför hotellet. 26 miljöaktivister anhölls under aktionen, däribland Greta Thunberg, som under ett tal uppmanade till direkt aktion för att ”sparka oljepengarna ut ur politiken”.

Att Greta frias är en god nyhet i en annars dyster tid för klimataktivister. Flera europeiska regeringar har de senaste åren inskränkt deras rätt att protestera, samt höjt straffen för aktivism.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att minska framöver.

Storbritannien är ett särskilt avskräckande exempel. Förra året infördes ny lagstiftning som ökar polisens befogenheter avsevärt och medför stora inskränkningar i demonstranters rättigheter. Den nya lagstiftningen sänker tröskeln för vad som räknas som en allvarlig störning av den allmänna ordningen och ger polisen möjlighet att utföra kroppsvisitering utan misstanke vid demonstrationer. I vissa brottmål bestämmer domaren att åtalade aktivister inte får nämna klimatkrisen eller förklara motiven för sina handlingar. Tre aktivister från Insulate Britain har fått fängelsestraff för domstolstrots efter att de brutit mot domarens regler och motiverat sina handlingar.

Även Sverige går i samma riktning. De senaste två åren har åklagarmyndigheten börjat åtala klimataktivister för både sabotage och sabotage mot blåljusverksamhet, vilket tidigare inte använts i domar som gäller demonstrationer. Båda brotten kan ge upp till fyra års fängelse. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill införa hårdare straff för klimataktivister.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att avta framöver, i takt med att temperaturen fortsätter stiga och aktivisterna blir mer desperata.

Miljöaktivisterna stärks dessutom av de stora framgångar som civil olydnad nyligen uppnått. I Nederländerna lyckades klimataktivister i höstas få politiker att rösta igenom en utfasning av statliga bidrag till fossila bränslen efter att aktivisterna blockerat en motorväg i 27 dagar och polisen anhållit över 9 000 demonstranter.

Men att införa oproportionerligt hårda straff för miljöaktivister medför en egen risk: att vanliga människor börjar sympatisera mer med de jobbiga miljökämparna utanför hotellentrén, än med de politiker i lobbyn som är mer intresserade av att straffa aktivister än att ta klimathotet på allvar.

Utrikes 18 februari, 2024

Ett år av hopp och utmaningar för Lula

Lula da Silva svors in som president den 1 januari 2023, tillsammans med representanter från olika utsatta samhällsgrupper, inklusive urfolk och funktionshindrade. Foto: Eraldo Peres/AP.

Sedan Lula återtog makten för ett år sedan har vänstern knutit sitt hopp till Brasiliens nygamla president. I ekonomin ser det mer positivt ut än befarat, men med en högervriden kongress och ett kärvt ekonomiskt världsläge tornar utmaningarna upp sig.

– Visst, det händer positiva saker i ekonomin, men det har fortfarande inte nått ned till oss.

Joselito Assis är lokal aktivist i ett fattigt område i tremiljonerstaden Salvador, i nordöstra Brasilien. Det har varit ett par tunga år med pandemin och den förra högerextrema presidenten Jair Bolsonaro. Skolorna har inte fungerat då undervisningen bedrevs digitalt under pandemin, trots att flertalet inte har tillgång till internet. Därmed har en hel generation ungdomar stått utan utbildning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 16 februari, 2024

Krig är inte vackert – utan krasst, skitigt och meningslöst

Ryska soldater paraderar på Röda torget i Moskva på Segerdagen den 9 maj. Foto: Pelagia Tikhonova/Moscow News Agency via AP.

Låt mig börja med ett citat:

”Det är ohyggligt kallt: soppan fryser i snuskburken, en spottloska hinner stelna innan den slår i backen med ett skarpt litet klirr … Därborta gräver de i snön för att skaffa undan ett lik, ett liv, en sårad som inte kom fram till sjukhuset i tid och som i stället frös ihjäl eller förblödde. Därborta pågår byteshandel, sprit mot bröd.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 16 februari, 2024

Europa behöver en stark, rödgrön vänster

Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet och Pelle Dragsted från Enhedslisten.

För att bekämpa klimathotet, prishöjningarna och den växande högernationalismen behövs en stark, europeisk vänster. I dag kraftsamlar vi i Köpenhamn inför EU-valet, för ett Europa som sätter människors behov framför storföretagens vinster.

I dag samlas en rad europeiska vänsterpartier i Köpenhamn. Syftet är att enas om en rad frågor som vi vill driva tillsammans i EU-parlamentet under mandatperioden 2024-2029. 

Även om varje enskilt medlemsland i EU har sina egna specifika problem som ska lösas så ser vi från vänstern att vi också har många gemensamma frågor som vi kan samarbeta kring. Klimatförändringarna drabbar förstås oss alla, även om det just nu är södra Europa som drabbas värst av torka, skogsbränder och översvämningar. Den enorma skatteflykten angår också oss alla eftersom de uteblivna intäkterna borde ha gått till våra gemensamma välfärdssystem i stället för till skatteparadis. Många hushåll runt om i EU kämpar också i vardagen med höga mat- och elpriser, såväl som höga hyror och bostadslån.

För oss är det tydligt att det är progressiva vänsterkrafter som har lösningarna på dessa frågor. Men då måste det också bli fler av oss i EU-parlamentet! 

Många hushåll runt om i EU kämpar i vardagen med höga mat- och elpriser.

Till mötet i Köpenhamn kommer dels företrädare från de sex partier som inför förra valet enades under parollen ”Det är folkets tur nu”, det vill säga Vänsterpartiet, danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet, franska La France insoumise, spanska Podemos och portugisiska Bloco de Esquerda. Därtill kommer representanter från vänsterpartier från flera andra EU-länder, som Italien och Polen. Vi hoppas kunna enas kring ett tiopunktsprogram som vi kan driva under valrörelsen och därefter göra verklighet av i EU-parlamentet.

Exakt hur vårt gemensamma program kommer att se ut återstår att se, men vi är rätt säkra på att det kommer att kretsa kring följande tio punkter:

1. En grön och rättvis omställning. Det kräver att EU sätter klimatet framför marknaden och att de som släpper ut mest ändrar sig mest, notan ska inte gå till vanligt folk.

2. Bekämpa den enorma skatteflykten från EU-länderna. Vi måste öka storföretagens transparens och svartlista även europeiska skatteparadis.

3. En arbetsmarknad med bra jobb och schyssta arbetsvillkor. Vi måste motverka framväxten av allt mer otrygga anställningar och social dumpning.

4. Bekämpa åtstramningspolitiken. EU:s budgetregler måste ändras för att möjliggöra storskaliga offentliga investeringar i social och ekologisk hållbarhet. 

5. En bostadsmarknad där folk kan bo bra till rimliga priser. Det kan vi skapa genom gemensamma investeringar och sänkta bankräntor.

6. En rättvis handel. Att premiera handel med produkter som tillverkats under bra arbetsvillkor och med höga klimat- och miljökrav måste vara stommen i de handelsavtal som EU sluter med andra länder.

7. En human flyktingpolitik där asylrätten respekteras och våldet vid EU:s gränser stoppas.

8. Ett feministiskt Europa. Kvinno- och hbtqi-rörelsen står i fokus för attackerna från den växande högernationalismen. Vi står upp för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter och fortsätter att kämpa för aborträtten och mot det könsbaserade våldet.

9. Ett Europa för fred och mot ockupation. Vi måste säkerställa stödet till såväl Ukraina som till Palestina och stå upp för folkrätten. Utrikespolitiken ska inte baseras på kärnvapenhot utan på ett försvar för mänskliga rättigheter, medling och fred.

10. Ett EU för människor, inte för lobbyister. Idag har representanter för storföretagen ett enormt inflytande på EU:s politik. Vi vill öka transparensen och bekämpa korruptionen.

Den 9 juni är det EU-val. Det blir ett val mellan å ena sidan de högerextremas nationalism och klimatförnekelse tillsammans med den traditionella högerns nyliberalism, och å andra sidan en vänster som driver på för en rättvis klimatomställning där människors behov och inte storföretagens vinster står i centrum.

Inrikes 16 februari, 2024

Facklig nytändning stoppar inte medlemstapp

Hamnarbetare från facket Transport blockerar lastning av fordon från den amerikanska elbilsjätten från hamnen i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT.

Trots ett högt stöd för Teslastrejken fortsätter LO att tappa medlemmar. De traditionella arbetaryrkena blir färre, och de som finns kvar blir allt svårare att nå.

Runt 6 000 personer lämnade LO-förbunden under 2023. En inbromsning jämfört med de två tidigare åren, då man totalt blev av med över 40 000 medlemmar, men en fortsättning på samma tydliga trend – facken tappar arbetare.

Samtidigt har tjänstemannafacket TCO fått hela 25 000 nya medlemmar på ett år, och akademikernas förbund Saco kan glatt rapportera att man växer för sextonde året i rad. German Bender (bilden), utredningschef på den fackliga tankesmedjan Arena Idé, ser en arbetsmarknad i förändring.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr