Regeringen Lula har lyft tillväxten med breda allianser och satsningar för de fattigaste. Vänstern undrar när de utlovade strukturreformerna ska komma.
Trafiken i Salvador står obarmhärtigt still. Ovanför den igenkorkade trafikleden reser sig något som ser ut som en dinosarie, ett brospann till den Metro som skulle vara färdig för 10 år sedan. Så här är trafiken i många brasilianska städer och värre blir det för varje år. Skälet är politiskt.

En av de reformer regeringen Lula genomförde för tio år sedan var att tvinga bankerna att låna ut pengar till vanligt folk. Du kan köpa en bil med sju års avbetalning, förhoppningsvis håller bilen tills den är slutbetald. Tillväxten i bilförsäljningen har legat på tio procent per år. Brasilien är snart världens tredje största konsumentland för bilinköp. En växande nöjd medelklass kan köpa sin hett åstundade bil.
Några gator breddas, nya viadukter byggs men problemen blir bara värre. Det krävs grundläggande systemförändringar, en kraftigt utbyggd spårbunden kollektivtrafik. Förhoppningsvis är metron klar till fotbolls-VM 2014, men räcker den? Den går bara sex kilometer och slutar i ingenting.

Trafiken är en bild av den politiska situationen. Lula och hans efterföljare Dilma har arbetat skickligt och pragmatiskt med breda allianser och pusslande i regeringsmakten. Omfördelningspolitiken har lyft 30 miljoner över fattigdomsgränsen. Tillväxten har i flera år nästan närmat sig tio procent, närd av ett kraftigt utnyttjande av naturresurser. Nu planeras stora satsningar i Amazonasområdet, gruvor och hårt kritiserad vattenkraft.
Men några systemförändringar syns inte till. Vänsterpartierna i kongressen ligger fortfarande på 25 procent av platserna. Det finns en majoritet för den tillväxtpolitik som regeringen för, men inte för strukturella reformer.

Den brasilianska politiken handlar mycket lite om ideologi och mycket om personer. En parlamentariker kan anställa ett tjugotal personer och får dessutom styra projekt för många miljoner kronor direkt till sina väljare. Personkampanjerna är mycket dyra och kräver pengar från företag, som sedan kräver gentjänster.
Lulas vänsterparti PT har inte lyckats ändra på detta trots mer än tio år vid makten. En förklaring är att man har behövt allianser med partier som länge dragit fördelar av systemet. En annan är att man själva blivit en del av detta.
I höstas dömde högsta domstolen 25 personer till fängelse för sin inblandning i den skandal som briserade 2005, döpt till ”mensalão”. Oppositionspolitker hade fått pengar för att stödja regeringen. PT har använt samma korrupta metoder man förut anklagat sina  motståndare för. Det finns tveksamheter kring domen, men det mest anmärkningsvärda är att liknande skandaler där högerpartier varit inblandade aldrig lett fram till rättegång.

Lulas efterträdare Dilma har stort förtroende hos väljarna, 62 procent placerar henne som bra eller mycket bra. Chanserna att vinna nästa presidentval 2014 verkar därför vara stora, vilket skulle leda till sammanlagt 16 år på presidentposten för PT.
PT har sagt sig vilja erövra hegemonin i brasiliansk politik, men vad skall den användas till? Som andra vänsterregingar på kontinenten har vinster från naturreurser förts över till de fattiga. Frågan är hur länge är enbart denna politik hållbar? När kommer socialismen?