Ledare 19 september, 2018

30-talets ojämlikhet kan ge 30-talets politik

Det storstadsbaserade valstrategerna har misslyckats med att presentera budskap och politik som talar till landsbyggden. Det misslyckandet kan vi alla få betala för när SD plockar upp bollen som vänstern tappat, skriver Tamara Spiric.

Vi fick ett förväntat valresultat. I väntan på en ny regering och för ett bra tag framöver borde vi därför ägna tid åt att fundera på vad som har orsakat resultatet. Det finns med all säkerhet flera svar på den frågan. Världen och livet är sällan svart eller vitt. Men en viktig aspekt kan vi inte bortse ifrån.

Förra veckan rankade FN organet UNDP Sverige som nummer sju på sitt Human Development Index. När de siffror som Sverige som helhet sänder till omvärlden vägs samman är vi det sjunde bästa landet i världen att leva i, sju placeringar upp från föregående sammanställning. Sug på det en stund, men bara en kort stund. För det är på en makronivå så att säga. Tittar man närmre så håller landet på att spricka.

Internationell statistik från OECD, Världsbanken och EU visar att Sverige är det industriland där skillnaderna mellan fattig och rik ökat mest under de senaste trettio åren. Tyvärr har klyftan mellan låg- och höginkomsttagare fortsatt att öka även under regeringen Löfven.

Den kunskapsbaserade högteknologiska ekonomin har koncentrerat tillväxten till storstadsregionerna. Samtidigt bidrar en bristande infrastruktur till att även andra slags arbeten flyttas närmare storstäderna. Detta leder till att Sverige får allt större regionala klyftor. I vårt rika Sverige har vi år 2018 en så ojämlik regional fördelning, sett till bland annat BNP per capita, att man få gå tillbaka till 1930-talet för att hitta samma nivåer. 1930-talet, klingar det bekant?

Då räcker det inte att skylla den SD-gula valresultatskartan över Skåne på det bruna arvet. Att det i dessa landsortskommuner tidigare har funnits många nazister har möjligen gjort det lättare för deras ättlingar att välja SD. Men det kan inte vara hela svaret. För varför i så fall nu och inte 1980 då nazifarfar fortfarande levde? Kanske har det att göra med att de regionala klyftorna var som minst kring 1980.

I vårt rika Sverige har vi år 2018 en så ojämlik regional fördelning, sett till bland annat BNP per capita, att man få gå tillbaka till 1930-talet för att hitta samma nivåer. 1930-talet, klingar det bekant?

Vi ser en massiv flykt från socialdemokratin på lands- och glesbygden över hela Sverige. Även i starka röda fästen som Norrbotten och Västerbotten tappar Socialdemokraterna fler väljare på landsbygden än i städerna. I Norrbotten tappar S 7 procent som helhet och upp till 13 procent i kommuner som Haparanda, Gällivare och Arjeplog. Många väljare lämnar för SD, men även för Centerpartiet som av många uppenbarligen fortfarande uppfattas som ett parti för landsbygden, åtminstone efter en period där de i opposition har kunnat ta ut de retoriska svängarna. På några få orter ökar Vänsterpartiet efter framgångsrikt lokalt arbete för att få människor att känna sig sedda och hörda, men de exemplen är för få.

Svensk lands- och glesbygd är full av människor som ser och känner hur framtidsutsikterna krymper. De storstadsbaserade valstrategerna har haft svårt att adressera dessa grupper med reformer. Medan Socialdemokraterna och de borgerliga partierna trängs i mitten i en kamp om stadens medelklass växer en regional underklass fram. Underklassen är både ekonomisk, kulturell och social. Efter att i åratal har satt sin tilltro till att socialdemokratin ska se även dem, har dessa människor uppenbart börjat tappa hoppet. Detta samtidigt som en borgerlig agenda har flyttat diskussionen om det rika Sveriges bristande resursfördelning till att allt ont är invandrarnas fel. Detta trots att Sverige inte skulle fungera utan alla nysvenskar som i dag tvingas utföra de lägst avlönade arbetena i landet. Visst är det så att stora kulturella skillnader kan leda till friktion som samhället måste jobba med. Men Haparanda-Gunnels röst på SD kan inte bara förklaras med hatet mot den slöjbeklädda Aisha som förmodligen inte ens bor på hennes ort. Mer troligt är att Gunnel är uppgiven och less efter att alla dessa år ha lagt sin röst på socialdemokratin samtidigt som hennes ort och hennes möjligheter har krympt. Hon söker svar. Kanske tänker hon att svaret kan finnas hos SD, som faktiskt inte har fått pröva sin politik än. Vi vet att svaret inte finns där. Men det är bäst att Gunnel och alla andra i hennes sits snart får känna på förbättringar levererade av sundare politiska krafter. I annat fall kan den socialdemokratiska marschen mot den borgerliga mitten leda till att vi alla surt får erfara genomförandet av SD:s politik i en nära framtid.

 

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.

Kultur 25 oktober, 2025

Maggios filmdebut andas tumblr-eskt 2010-tal

Josef (Joel Spira) reser långt för att söka efter sin älskade. Foto: Andreas Öhrman.

Stereotypen med den tokroliga tjejen som dricker champagne i Paris är pinsam och borde aldrig dammats av. 7 steg vill vara smart, men faller på sin egen stelbenthet.

I Andreas Öhmans 7 steg spelar artisten Veronica Maggio den gåtfulla Elle som utvecklat en teori om kärlekens sju etapper: från förälskelse via vardagens tristess och konflikter till nytändningens sjätte steg.
I hennes värld är människan förnuftig nog att kontrollera kärlekens virrvarr. Teorin ligger långt från tanken om sammanförda öden, men är desto mer symptomatisk för vårt kbt-upplysta tidevarv.

Innan teorins försökskanin och manliga hjälte Josef (Joel Spira) hinner klura ut vad som väntar i det sjunde steget, går Elle upp i rök och han sadlar om från hjärtekrossad pojkvän till privatdetektiv. Snart inser Josef att han knappt vet någonting om sin mystiska flickvän, och sökandet efter henne tar honom runt i Sverige och över ett världshav.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 25 oktober, 2025

Älskad av alla

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, Jens Stolenberg, dåvarande generalsekreterare för Nato, och statsminister Ulf Kristersson diskuterar Sveriges Natoansökan i juli 2023. Foto: Yves Herman/Pool/AP.

Jens Stoltenbergs nyckel till framgång är försiktighet och eftertanke, en bristvara i dagens världspolitik. Sara Martinsson har läst den store norrmannens självbiografiska "Min tid i Nato".

I Norge är det statsminister Jonas Gahr Støre som brukar jämföras med Palme. Överklasspojken från Oslo vest, som mot alla odds blev vänster. Men egentligen har den tidigare statsministern och Nato-chefen Jens Stoltenberg fler likheter med originalet. Sedan Palme dog har socialdemokratin inte någonstans i världen haft en stjärna med starkare lyskraft än han. Nu har han skrivit 500 sidor om sitt decennium som generalsekreterare för Nato. Man kan läsa dem som skvaller om Trump och Putin, eller för att nosa upp hemligheten bakom ett varumärke så starkt att det på egen hand vann det norska valet.

Mycket har sagts om ”Stoltenberg-effekten”. Mindre om vad den beror på. Hur blev en matteälskande nepobaby från Frogner hela socialdemokratins guldgosse? Ett svar finns förstås i uppväxten. Föräldrarna Thorvald och Karin tillhörde båda Arbeiderpartiets elit. För lille Jens var statsministrar, departementschefer och diplomater normalt middagssällskap. ]Han fick således försprång i att bygga nätverk. Att känna alla hjälpte honom tveklöst upp genom Arbeiderpartiet-hierarkin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 24 oktober, 2025

”Tack men nej tack”: Jokkmokk svarar regeringen om återvandringen

Roland Boman skriver i ett brev att Jokkmokks människosyn skiljer sig från regeringens. Foto: Jokkmokks kommun.

Regeringens pilotprojekt för att få afghanska flyktingar att flytta tillbaka får kritik i ett brev från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk. ”De skiter högaktningsfullt i Jokkmokk”, säger han till Flamman.

Den 10 september lanserade regeringen ett pilotprojekt för så kallad frivillig återvandring av afghanska flyktingar, med förfrågningar till flera kommuner om att delta.

Den 20 oktober fick man ett öppenhjärtigt brevsvar från Roland Boman, kommunstyrelsens ordförande i Jokkmokk, med rubriken ”Tack men nej tack”. Där står: ”Jokkmokk är Vi, inte vi och dom. Jokkmokk är Vi oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 23 oktober, 2025

Palestinarörelsen kämpar för oss alla

Greta Thunberg deltar i en presskonferens vid Sergels torg i Stockholm den 7 oktober. Foto: Caisa Rasmussen/TT.

Demoniseringen av Palestinarörelsen är ett hot mot alla som tror på demokratin.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I två års tid har människor gått ut i kraft mot den israeliska folkmordsoperationen i Gaza. Lika länge har vad som kollektivt kan benämnas ”Palestinarörelsen” mött ett fanatiskt politiskt motstånd.

Mönstret påminner om Israel-Palestinakonflikten i sig själv: Israel har låtit brutaliteten mot Palestina växa på bekostnad av även den inhemska opinionen, och i Sverige tas politiska steg mot ökad repression av demonstranter, medan svenskarna själva vänder sig mot den etniska rensningen och tagit ställning för det palestinska folkets rätt till liv och självbestämmande.

För att avskräcka från ökat deltagande och även förstärka övertygelsen i de egna leden har reaktionära och fascistiska fotografer, bland annat SD-kopplade Riks, sett till att fotografera och filma de större demonstrationerna, stundtals understödda av små grupper av motdemonstranter som genom egna spektakel försöker provocera fram reaktioner i syfte att skapa innehåll åt sin egen hejarklack.

Genom en ständigt malande demonisering förnekas palestinademonstranternas mänsklighet.

Genom en ständigt malande demonisering – som är nödvändig om du ska orka hata den som inte gör dig något – radikaliseras högermänniskor till att förneka palestinademonstranters mänsklighet. I chattar och livestreamar kartläggs och hånas engagerade individer. Bilar har körts in i demonstrationståg. En välkänd aktivistprofil blev nyligen misshandlad.

Samma fientliga förhållningssätt går att skönja bland framträdande regeringspartister: riksdagsmoderater beskriver Global Sumud-flottiljen som en samling ”hamaskramare”, ”homofober” och ”antisemiter” medan en Sverigedemokrat hänger ut föräldrar som bär palestinasjal till förskolan – ett plagg som en moderat kommuntopp kallar ”hipstersvastika”. Genom att utnyttja en etnonationalistisk definition av antisemitism där israelkritik likställs med judehat, tvättar man sina egna rasistiska händer.

Läs mer

Tidöpolitiker sätter sig inte bakom ratten för att demonstrera missnöje, men från regeringen kommer en stadig ström av utspel och lagförslag som kan innebära mer skada för fler personer. Genom att strama åt demonstrationsrätten och nyttja vandellagar där ”fel” beteende kan vara grund för indraget uppehållstillstånd eller avbruten medborgarskapsprocess, kommer färre att våga protestera mot demokratiska inskränkningar. Med laglig rätt att riva upp medborgarskap begränsas alla demokratiska aktörers rätt ytterligare. Snaran dras åt och folkets rätt att samlas politiskt kvävs.

Inget av detta sker i ett vakuum. Inskränkningarna sker över hela Europa. I dagarna fick världen veta att israeliska National Center for Combating Antisemitism för ett register över pro-palestinska demonstrationer, tillsammans med de konton och organisationer som potentiellt står bakom. Det som i Sverige sker med mobilkameror och ekokammare på internet, sker även på israeliska myndigheter.

Vill man döda en demokrati, slutar man vårda den. Kampen för Palestinas frihet är inte bara livsavgörande för alla som lever under förtryck mellan floden och havet – den avgör även om vi själva är värda att kämpa för.

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 23 oktober, 2025

”Narren är fri att kritisera överheten”

Björn Eklund byggde upp sitt förlag Karneval med pengar han fick från sin tidigare arbetsgivare Ordfront. Foto: Leonidas Aretakis.

Han bidrog till att göra Ordfront till Sveriges främsta vänstermagasin. Efter ett storbråk 2003 grundade han förlaget Karneval – som ifrågasätter allt från invandring till vacciner. Flamman träffar förläggaren och fritänkaren Björn Eklund.

"Sista striden för Ordfront?”

Rubrikerna var dramatiska inför den extrainsatta stämman den 4 september 2004, då 614 medlemmar samlades på gymnasieskolan Södra Latin i Stockholm för att avgöra magasinets framtid. I aulan fanns flera vänsterkändisar som Mikael Wiehe, Åsa Linderborg, Maria-Pia Boëthius och Sven Lindqvist.

”Giftpilarna kastades åt alla håll”, rapporterade Journalisten, ”inte minst mot ’Bonnier-pressen’ som enligt flera talare legat bakom ett ’galet och monstruöst massmediedrev’ och iscensatt en ’massaker på Ordfront’.”

Det fanns fog för de starka orden. Sveriges största vänstermagasin återhämtade sig aldrig efter det stormiga mötet. Man bekräftade också uppsägningen av redaktionschefen Björn Eklund, vars kontroversiella text om kriget i Jugoslavien hade gjort honom till dagens huvudperson.

Men avskedandet blev också en nystart. Ur gruset byggde han upp sitt fritänkande förlag Karneval.

Nu står han framför mig i gummistövlar, framför den röda trästugan från 1700-talet i Vitabergsparken på Södermalm. Den tillhör ett välbevarat ”reservatsområde” för arbetarna från de närliggande industrierna i Barnängen. Han hukar sig för att få plats i hallen.

Hemmastad. Från början drev Björn Eklund sitt förlag från hemmet, men han har nu skaffat ett riktigt kontor – ett litet trähus på Södermalm i Stockholm. Foto: Leonidas Aretakis.

– Det där har självklart präglat mig. Det var en smärtsam konflikt som pågick i två år. Först som ett mediedrev, därefter som en strid inom föreningen Ordfront, och till sist som en arbetsrättslig konflikt.

Vi slår oss ned vid köksbordet framför en bokhylla full av förlagets böcker. Stugans skala får oss att se ut som jättar.

Under de första åren gav Karneval ut vänsternamn som Åsa Linderborg och Flammans dåvarande chefredaktör Aron Etzler, och senare även storsäljare som Kapitalet i tjugoförsta århundradet av Thomas Piketty. Men på senare år har Björn Eklund tagit fritänkandet i nya riktningar, med böcker som ifrågasätter etablerade uppfattningar om klimatet, vacciner, Ukrainakriget, samt diskuterar kränkthetskultur och statens ”feminisering”.

Jag är nyfiken på honom av flera skäl. Som publicist undrar jag hur magasinet Ordfront kunde bli så framgångsrikt. När jag var ung aktivist publicerade det alla antiglobaliseringsrörelsens hjältar. Jag beställde hem en låda från tyska Ebay med ett tjugo-tal böcker av Noam Chomsky och John Pilger, varav de flesta nu står i Flammans bokhylla, och som lärde mig allt om USA:s sjaskiga utrikespolitik.

Nu är jag luttrad när det gäller vänstermänniskors förmåga att balla ur politiskt.

Men jag undrar också vad som hände sedan. Jag uppfattar att många författare i den äldre antiimperialistiska miljön, har haft svårt att navigera i en värld där USA inte är den enda skurken. Jag undrar också varför geopolitiken alltid splittrar vänstern, och om det finns något att lära i dag.

Jag frågar om han har gjort en ideologisk resa sedan Ordfront-tiden. Han skakar på huvudet.

– Jag är inte så vänster som du verkar tro. Till skillnad från många på Ordfront så har jag inget förflutet i kommunistiska sekter. Visst har jag ändrat uppfattning i flera frågor men jag vill tro att jag inte har gått högerut, utan att jag i dag vet bättre, säger han.

En sådan fråga är pandemin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Nu kan Europas äldsta konflikt lösas

Anhängare till Tufan Erürman firar hans seger i den turkiska ockuperade delen av huvudstaden Nicosia, Cypern. Foto: Nedim Enginsoy/AP.

Presidentvalet på Nordcypern blev en jordskredsseger för oppositionen. Den lilla utbrytarstatens sittande president, Ersin Tatar, fick bara knappt 36 procent av rösterna, medan utmanaren Tufan Erhürman fick nära 63 procent när nordcyprioterna gick till valurnorna under söndagen.

Valet handlade inte bara om presidentkandidater, utan också om vägen framåt för Nordcypern – självständighet eller återförening med Cypern.

Cypern har varit delat sedan 1974, och den FN-bevakade ”gränsen” löper rakt igenom huvudstaden Nicosia. Ön, som under många år styrdes av Osmanska riket, har länge haft både en turkisk och grekisk befolkning. Efter en greknationalistisk statskupp med målet att ansluta Cypern till Grekland gick Turkiet in militärt och ockuperade norra sidan av ön. Tusentals etniska greker och turkar flydde eller fördrevs till vardera sidorna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 22 oktober, 2025

Jag gästade Kievs klubbliv – då föll bomberna

Kievs klubbscen lever. Skribenten och dj:n Johan Norling var med om en natt med bombanfall. Foto: Serhii Kaschei.

DJ:n Johan Norling åkte till Ukraina för att spela och upptäckte en livlina för queerhet, ung livslust och ren överlevnad.

Under mitt set på nattklubben Closer i en gammal sovjetisk textilfabrik i centrala Kiev går flyglarmet. Klockan är 19.41 och jag har bara hunnit spela en dryg halvtimme. Jag vänder mig mot Alexei:

– Vad ska jag göra?.

Han knycker på axlarna:

– Alla har ju hört larmet, om de vill gå så går de. Han frågar om jag vill sluta spela. Hur ska jag veta det? Vilket är mitt ansvar som dj när Ryssland avfyrar missiler? En absurd fråga. Dansgolvet fortsätter att vibrera av energin från svettiga dansare medan Alexei kollar den statliga telegramkanalen där de skriver vad som utlöst larmet och vart missilerna är på väg. Jag fortsätter att spela, acid house, 130 bpm. GPS fungerar ändå inte under flyganfall, det stängs av för att försvåra navigeringen för drönare, så det skulle ändå vara svårt att beställa en taxi hem nu.

Det var i vintras jag fick meddelandet från Alexei med frågan om jag vill komma. Den som skriver tillhör kollektivet Shaleni, ”Galningarna”, som arrangerar klubbkvällar. De skriver att de gillar min musik. Jag reser runt en hel del för att dj:a på olika klubbar i Europa och är van vid att sova på hotell med dusch i korridoren och gnisslande tältsängar. Jag har även spelat i Ukraina förut, men det var före kriget.

Frizon. Klubbarna fungerar också som skyddsrum och som vattenhål för kulturella utbyten. Foto: Serhii Kaschei.

Jag tackar ja och när tiden för resan närmar sig gör jag efterforskningar. Är det farligt? Nästan alla svarar att det är viktigt att visa solidaritet, bryta isoleringen och bevittna vad som pågår. Själv är jag orolig för att vara i vägen eller känna mig som en krigsturist. Jag är nervös och bestämmer mig för att inte berätta om resan för mina föräldrar.


På perrongen i Budapest är jag säker på att jag fattat rätt beslut och 20 timmar senare är jag framme. Konturerna av staden är desamma, men så mycket annat har ändrats sedan sist. De krossade fönsterrutorna på skyskrapor kring ett elverk som regelbundet bombas är en brutal påminnelse.

Det första jag tänker är att inte ens försöka med min dåliga ryska. Mina ukrainska vänner i väst har låtit mig förstå att allt ryskt är dåligt. Ryska dj:er och skivbolag som inte öppet tagit avstånd från invasionen bojkottas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 21 oktober, 2025

Åtalas för hatiska våldsdåd – hade ”Mein kampf” i bokhyllan

Ur Polisens förundersökning. Foto: Polisen.

De fyra nazisterna rånade en man på en Lacoste-keps och sparkade en annan medan han låg ned. Nu visar förundersökningen på kopplingen mellan Aktivklubb Sverige och nazismen.

Fyra män i 20-årsåldern åtalas efter tre misshandelsfall i centrala Stockholm i slutet av sommaren. Samtliga misstänkta är hemmahörande i den nynazistiska gruppen Aktivklubb, som av Säpo beskrivs som våldsbejakande och ett säkerhetshot.

– Det rör sig om helt oprovocerade våldsdåd och det har funnits ett hatbrottsmotiv bakom gärningarna. Några av männen syns göra nazisthälsningar på övervakningsfilmer och foton i anslutning till gärningarna, säger åklagare Gustav Andersson.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 21 oktober, 2025

Inga kungar i Amerika

En kostymerad demonstrant deltar i en ”No kings”-protest i Los Angeles den 18 oktober, de största demonstrationerna i landet sedan 1970-talet. Foto: Ethan Swope/AP/TT.

När federala agenter stormar bostadshus och människor försvinner i nattliga räder växer samtidigt ilskan i USA. Rörelsen No kings samlar miljontals i protest mot deportationerna, i en kamp om landets själ.

Det var mitt i natten den 30 september när en av de boende i ett höghus i Chicagos fattiga södra delar vaknade av att lägenheten skakade.

– Jag tittar ut genom fönstret, och det är en Black Hawk-helikopter, säger mannen till en lokal nyhetskanal.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Aktivister avbröt ett seminarium om akademisk frihet i Uppsala, i protest mot att temaveckan saknade punkter om Gaza. Tidigare utbildningsminister Anna Ekström menar att aktivisterna överröstade diskussionen – medan de själva menar att det är universitetet som tystar Palestinarörelsen.

Under måndagen invigdes Uppsala universitets temavecka om akademisk frihet. Invigningsseminariet gick under rubriken ”Från vackra ord till praktik”, och representanter från universitetens ledning i Uppsala, Stockholm och Umeå samt Konstfack var inbjudna för att diskutera vad som händer ”när universiteten tillämpar akademisk frihet i sin vardag”.

Men under samtalet reste sig flera personer i publiken, varav en hade med sig en megafon. I ett anförande kritiserade man att ingen av veckans punkter berörde Gaza, där bland annat FN-experter lyft risken för ett skolasticid – en utrotning av ett områdes eller ett folks akademiska institutioner.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)