Tiotusenden av systemkritiker som la generationsklyftorna och det mesta partikäbblet åt sidan för att visa varandra och visa alla andra att en annan värld är möjlig. Jag vet inte om det är deprimerande eller upplyftande att fråga sig: Vad hade hänt om detta fått utvecklas?Upprorsmötet krossades under polissköldar, polisbatonger och gatstenar. Jag säger det i den ordningen eftersom det är klarlagt och av polisvittnen bekräftat att de tre stora kravallerna började med provokationer från polishåll. Visst kan man beklaga stenkastarna – det bör man göra och gärna då också föreslå ett avväpnande alternativ – men personligen tror jag att det var färre stenar som kastades med uppsåt och illvilja och fler stenar som kastades av rädsla och ursinne.
Kommenderingschefen Håkan Jaldung har knappast några vänner kvar. Om många aktivister snarare kommit att betrakta honom som en tragisk ordningsman så är många poliser fortfarande arga över denne inkompetente Texassheriff som i polishuset utifrån helikopterbilder valde konfrontation i stället för dialog. Utan tvivel var han i Secret Service’s våld och han blev följdenligt avtackad på Bushs hotellrum. För sina övergrepp mot hundratals demonstranter blev Jaldung friad i hovrätten – av samma domare som utdelat det hårdaste straffet (2,5 års fängelse) mot någon av demonstranterna.
Makten kan inte ha drömt om en mer lyckad helg än den för fem år sedan. Redan innan toppmötets slut var folkmajoriteten i Sverige mer upprörd över sönderslagna skyltfönster på Avenyn än en skjuten demonstrant på Vasaplatsen. De hårda domarna – tiofaldigt höjda straff för gärningar som inte var värre än under tidigare upplopp – bekräftade för alla att vänsterligisterna var jävligt samhällsfarliga. Att bevisningen för ungefär en tredjedel av de 70 dömda var uppenbart undermålig eller obefintlig har aldrig nått fram till allmänheten. Än mindre att många poliser ljög i rätten, även om JK nu modigt börjat nysta i saken. Vid de tre enda tillfällen då försvaret hade turen att få fram teknisk bevisning (film eller foton) att ställa mot polisvittnena visade det sig svart på vitt att polismännen for med osanning.
Katastrofen försatte vänstergrupperna i chock, självrannsakan och framför allt en splittring som mest liknade de mörkaste sidorna av förra vänstervågen. Rekorddemonstrationerna i februari 2003, före Irakkriget, visade att engagemanget från 2001 inte var helt väck.
Men likgiltigheten så fort kriget verkligen bröt ut visade att uthålligheten var noll. Idag kan inte ens ett fjärde år av ett allt blodigare imperialistkrig i Irak engagera fler än ett normalt begravningsfölje.
Det enda som ökar fem år senare är klassklyftorna. De flesta berörs av denna välfärdsdumpning, många bryr sig men få ser något att göra åt det. Vi har förklarats maktlösa gentemot partiapparaterna, storföretagen, EU-komplexet och den globaliberala världsordningen. Ibland tänder det till på fackligt håll – kring Vaxholm eller Connex – men för den mer oformliga vänstern tycks enda hoppet vara att latinamerikanska rörelser på något oförklarligt vis ska uträtta transatlantiska mirakel för oss.
Och ändå – eftersom det är uppenbart för var och en att vår tids oordning inte är nödvändig tror jag att en sylvass insikt om enighetens styrka kan starta en präriebrand vilken dag som helst. Sylen bär vi alla på. Kanske är det en mjuk solvarm sten närmast hjärtat. Så trots allt postgöteborgskt mörker finns det bara ett alternativ – att kämpa vidare.