Opinion 30 april, 2021

50 segrar som gav oss hopp under pandemiåret

Lagom till årets första maj-firande presenterar Flamman traditionsenligt sin lista på 50 flammor. Den här gången belyser listan segrar att minnas, fira och inspireras av från året som gått. Topp 25 har redan publicerats i det senaste numret av Flamman – nedan kan du ta del av alla 50!

Läs Tor Gasslanders introduktion till 50 flammor 2021: ”Att minnas  och fira sina segrar är en del av kampen”

50 Den Malmöbaserade författaren och Flammanfavoriten Andrzej Tichý nomineras till The International Bookerprize 2021 – ett av världens främsta litteraturpriser – för den engelska översättningen av romanen Eländet (2016, Bonniers)

49 Med ett drygt år kvar till fotbolls-VM i Qatar börjar äntligen protesterna mot arrangörslandet ta fart även bland fotbollsspelarna själva. Under våren 2021 markerar bland annat spelarna i Norges och Tysklands landslag mot villkoren för de gästarbetare som omkommit i samband med byggandet av fotbollsarenor i gulflandet och initiativ diskuteras för en samordnad skandinavisk protest. Om det i slutändan verkligen innebär några egentliga förändringar får väl dock framtiden utvisa.

48 Arbetarlitteraturens återkomst! Är inte bara ett faktum sett till det senaste årets starka bokutgivning utan även titeln på kulturskribenten och författaren Rasmus Landströms nya standardverk i ämnet som utkommer under hösten 2020 till kritikernas förtjusning.

47 Det socialistiska bokkaféet Amalthea i Malmö firade 10 år redan 2019 men utkom med jubileumsboken under året som gått.

46 Brunhögerns senaste mediaprojekt Bulletin kapsejsar direkt efter sjösättning. Den avgående chefredaktören Ivar Arpi sörjer ägarnas bristande intresse för arbetsmiljö och medarbetarinflytande.

45 Den fackliga tankesmedjan Katalys publicerar ”Klass i Sverige” – en 700 sidor lång populärvetenskaplig antologi om den svenska arbetarklassens position på 2010-talet.

44 Stockholms LS av SAC ser till att gästarbetare och andra människor utanför LO:s radar får ut över 2 miljoner kronor i uteblivna löner och skadestånd under de första månaderna av 2021.

43 Vänstergruppen i EU-parlamentet publicerar tegelstenstjocka ”The black book of pushbacks”, där en samling aktivistorganisationer har dokumenterar våldet och de olagliga tillbakavisningarna av migranter vid EU:s gränser. Den blir del av en pågående mobilisering mot EU:s gränspolis Frontex, som nu granskas av unionens egna institutioner.

42 De anställda hos Göteborgs stad – stadens största arbetsgivare – får som första kommunanställda i Sverige in skrivningar om hantering av sexuella trakasserier i sina kollektivavtal. Det efter politiska påtryckningar från Feministiskt initiativ, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

41 Kolbränningen i Värtaverket i Stockholm avslutas för gott, tidigare än planerat. I perioder har verket släppt ut närmare 500.000 ton koldioxid per år – mer än Kirunagruvan och ungefär lika mycket som hela det svenska inrikesflyget.

40 Världshistoriens största strejk äger rum i Indien. Det är förvisso inte fullt så historiskt som det låter: världshistoriens tidigare största strejker tog plats i indien 2015, 2016 och 2019. Men en proteströrelse som 2020-2021 enar bönderna i ett av världens största länder mot en planerad avreglering av marknaden sätter fingret på vilka det är som håller en nation igång: de som producerar maten. 

39 Det blir inga fler flyg från Bromma eller Västerås. Efter långa strider i båda fallen beslutas till slut att flygplatserna ska lägga ned. Det innebär knappast ett stopp för okynnesflyget  – för det skulle staten behöva sluta miljardsubventionerna branschen – men det är ett steg på vägen. Dessutom sparar det Västeråsarna en hel del pengar: flygplatsen beräknas ha kostat kommunens skattebetalare en halv miljard kronor så långt. 

38 Musiker, låtskrivare och producenter protesterar mot det svenskgrundade succéföretaget Spotifys affärsmodell i över 30 städer runt hela jorden. Modellen anses innebära att de allra flesta pengarna hamnar i fickorna hos skivbolagsdirektörer, internationella jätteartister och cheferna på Spotify, medan mindre artister får mindre än ett öre per spelad låt. Spotify bemöter sin vana trogen protesterna med tystnad. Men ett internationellt och enat nätverk för missnöjda musikskapare är ett potentiellt framtida problem för företaget.

37 Vänsterfalangen i kanadensiska socialdemokratiska New Democratic Party gör framgångar. Kongressen i april befolkas av fler vänsterdelegater än tidigare och under namnet ”Courage coalition” driver de igenom krav på höjd minimilön, statligt ägande i telefonimarknaden, delvis avskaffade vinster i välfärden och handelsförbud med israeliska bosättarområden. Vänsterns partiledarkandidat Jesse McLean vinner samtidigt 34 procent av rösterna.

36 Den första självständiga fackföreningen på många år bildas i Uzbekistan. Anställda på det multinationella textilföretaget Indorama organiserar sig under namnet Xalq Birgili (”Folkets enighet”). Efter att ha valts till ordförande förklarar Roza Agaydarova skillnaden mellan sin organisation och det statskontrollerade facket FTUU: ”De tror att en fackförenings roll är att dela ut rabattkuponger för spa-besök eller anordna underhållning. Men i själva verket är fackets främsta uppgift att skydda arbetstagarnas rättigheter.”

35 Påvens hemland Argentina legaliserar abort efter att kampanjgruppen Campaña Nacional por el Derecho al Aborto legal, Seguro y Gratuito lagt fram ett parlamentsförslag om legalisering varje år sedan 2007.

34 USA beslutar att lämna Afghanistan. Det är fortfarande oklart i vilken utsträckning USA faktiskt kommer att lämna landet, men det faktum att regeringen tänker flyga hem samtliga soldater före den 11 september i år kan bara vara en bra sak. Förhoppningsvis kan det innebära att USA:s längsta krig någonsin efter 20 års tid snart kan få ett slut.

33 Den föreslagna skiffergasledningen Atlantic Coast Pipeline, som var tänkt att förse delstater på den amerikanska atlantkusten med skiffergasutvinning från West Virginia dras tillbaka. Segern ger många miljöaktivister hopp om att den nya amerikanska regeringen även ska skrota de kontroversiella ledningarna Dakota Access och Keystone XL.

32 Chile får ny grundlag. Ett år efter de enorma protesterna mot ojämlikheten röstar en förkrossande majoritet av chilenarna för att landets grundlag som antogs under diktatorn Augusto Pinochet ska ersättas. Hur den nya grundlagen kommer att se ut är ännu inte klart, men att den kommer vara bättre än den gamla kan man nog vara säker på.

31 Israel stämplas som apartheid-stat av ett flertal ideella organisationer. Det är inte mycket som går åt rätt håll i Palestina, men det faktum att allt fler organisationer har börjat tala klarspråk om Israels behandling av palestinierna är därför desto viktigare. Likaså internationella brottmålsdomstolens beslut att utreda misstänkta krigsbrott begångna av Israel på de ockuperade områdena.

30 Den långa juridiska tvisten om abort och så kallad samvetsfrihet – ledd av barnmorskan Ellinor Grimmark och uppbackad av internationella abortmotståndsgrupper – slutar i seger för kvinnorörelsen när Europadomstolen väljer att inte ta upp Grimmarks överklagan.

29 Den italienska kommunistiska tidningen Il Manifesto fyller 50 år. Italien må inte längre ha någon organiserad vänster värd namnet, och Antonio Gramscis klassiska partitidning L’Unità gick i graven för ett decennium sedan. Men i dagarna firar i alla fall tidningen Il Manifesto sitt 50-årsjubileum. Det är ett litet ljus i det mörker som ligger över landets en gång så stolta vänstertradition.

28 Spaniens vänsterregering beslutar att den fascistiske diktatorn Francisco Francos grav ska flyttas från mausoleet De fallnas dal utanför Madrid. I stället ska platsen förvandlas till en civil kyrkogård för stupade i inbördeskriget. Sakta men säkert fortsätter bearbetningen av diktaturens arv i Spanien.

27 Kvinno- och tjejjouren i Umeå tecknar ett så kallat IOP-avtal med kommunen och ser därmed till att verksamheten säkras under lång tid framöver. Frågan har drivits av Vänsterpartiet kommungrupp och antogs av en enig individ- och familjenämnd. ”Nationellt håller kvinnojourerna på att försvinna där kommunerna i stället upphandlar tjänsterna men vi vill bevara de ideella krafterna och det här är ett sätt”, säger nämndens ordförande Andreas Lundgren (S) till Västerbottens-kuriren.

26 En japansk domstol finner att förbudet mot samkönade äktenskap strider mot landets grundlag. Därmed sätts ett viktigt prejudikat på vägen mot fullständiga rättigheter för HBTQ-personer i det socialt konservativa landet.

50 VÄNSTERHJÄLTAR: Återbesök förra årets lista

Foto: Alastair Grant/Pool/AP/TT.

Foto: Alastair Grant/Pool/AP/TT.

25 Försöket av tolv storklubbar att starta en ”europeisk superliga” i fotboll sjunker mindre än 48 timmar efter att det sjösattes. Den allt mer pengastinna toppfotbollen kommer säkerligen att fortsätta försöka förvandla det som finns kvar av arbetarklassens främsta sport till ett kommersiellt jippo för miljardärer. Men än så länge är banden mellan sporten och dem som skapade den inte helt kapade.

24 Transport­arbetare­förbundet tecknar kollektivavtal med matleveransföretaget Foodora. Enligt rapporter i bland andra tidningen Arbetet utförs förvisso en stor del av jobbet genom underleverantörer som står utanför avtalet, men nu är vägen mer öppen även för dem. Dags att ta nästa steg!

23 Föreningen Arbetarskrivare följer upp den kritikerrosade antologin Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (2018) med den nya, Världen vi lämnar under hösten 2020.

22 I ett av de mest ambitiösa DIY-projekten från vänstern på senare år sänder Radio Cyklopen radio i 24 timmar under första maj, både 2020 och 2021. Det är ett styrkebesked från den utomparlamentariska vänstern och en väckarklocka och inspirationskälla för både partier och professionella medieaktörer på vänsterkanten.

Foto: Patrick Semansky,/Pool/AP/TT.

Foto: Patrick Semansky,/Pool/AP/TT.

21 Amerikansk socialism vinner mark. Kampanjorganisationen Democratic Socialists of America (DSA) närmar sig 100 000 medlemmar efter att Bernie Sanders valkampanjer aktiverat en död rörelse. Organisationens medlemmar vinner både stora och små lokalval runtom i imperiet. De har oändligt långt kvar, men att en socialistisk politisk kultur tar form i världskapitalismens bultande hjärta är en seger i sig.

20 Flamman rekryterar en ny chefredaktör. Vem det är måste vi hålla hemligt ett tag till, men vi ser fram emot att berätta mer till sommaren.

19 Åldern där arbetsgivare måste börja betala in till en LO-medlems kollektivavtalade pension sänks stegvis från 25 till 22 år, efter att en dom i en skiljenämnd gett LO fritt fram att sätta strejkhot bakom utökade pensionskrav. Det resulterande avtalet gör också att både arbetare och tjänstemän slipper bevisa att en jobbskada uppstått på arbetsplatsen för att få försäkringsersättning.

Foto: Henrik Montgomery/TT .

Foto: Henrik Montgomery/TT .

18 Nyliberalismen är död, sade Magdalena Andersson, och det kan man inte ens med lite god vilja hävda är sant. Men pandemin innebar i alla fall att staten äntligen började spendera pengar: budget i balans-regimen är åtminstone satt på paus. Den hoppfulle när förhoppningar om att detta visar sig vara effektivt och banar väg för en mer proaktiv stat.

17 Uber, som hittills felaktigt har klassat sina förare som egna företagare, tvingas klassa dem som anställda i efter ett domstolsbeslut i Storbritannien. I Spanien lägger den socialistiska regeringen fram ett lagförslag som innebär att landet blir först i världen med att ge Uber-förare och andra gig-anställda rätt att organisera sig och förhandla kollektivt om löner. Även i andra länder börjar tumskruvarna dras åt om det notoriskt exploaterande företaget. Tommy Wreeth, ordförande i Transport, välkomnar den brittiska domen men säger till Flamman att de svenska facken behöver draghjälp av politikerna för att kunna börja jobba i frågan.

16 Den rödgröna dagstidningen Dagens ETC når för första gången den magiska gränsen 10 000 prenumeranter. De visar därmed att röd press inte bara är viktig, utan också kommersiellt gångbar. Det får vi ge dem.

15 Den lilla kommunistiska önationen Kuba skickar inte bara läkare över hela världen för att undsätta länder med överbelastad sjukvård. Landet håller även på att ta fram fem (!) olika vaccin mot covid-19. Detta trots att den ekonomiska blockaden kvarstår och ekonomin krympt med elva procent sedan pandemin bröt ut. I en värld där massdöd inte förmår få rika länder att släppa vaccinpatent till fattigare länder kan det vara räddningen för miljontals människor.

14 Fria teatergrupper finner vägar ut ur pandemin när Teater Tribunalen sänder sina föreställningar som podd och Oktoberteatern genom sin playtjänst.

Foto: Andre Penner/AP/TT.

Foto: Andre Penner/AP/TT.

13 Den brasilianske ex-presidenten Lula friges sedan alla åtal mot honom lagts ned. Lula som är Brasiliens i särklass mest populära politiker kan därmed ställa upp för vänsterpartiet PT i nästa års presidentval mot Jair Bolsonaro. Om han kommer att göra det och vilka chanser han har att vinna är ännu osäkert. Dock står klart att en av de största politiska rättsskandalerna i modern tid har fått ett lyckligt slut.

12 Den höjda a-kassenivå som infördes i början av coronapandemin blir kvar hela 2021 och 2022. Med lite tur, ilska och organisering gör förlängningen att det blir betydligt mer oattraktivt för Socialdemokraterna att sänka nivåerna igen om de regerar efter valet 2022.

11 Hot om vild strejk bland personalen på Arriva Pågatågen i Skåne gör att Seko-medlemmen och huvudskyddsombudet Ola Brunnström, som sades upp efter att ha skrivit ”va inte rädda för cheferna, de ska vara rädda för oss” i ett mejl till medlemmarna, får behålla sitt jobb. Det visar att strejker inte alltid behöver ha LO i ryggen – och att Ola hade rätt.’

Foto: Juan Karita/AP/TT.

Foto: Juan Karita/AP/TT.

10 Det bolivianska vänsterpartiet MAS återerövrar makten i valet ett år efter att presidenten Evo Morales avsattes i en kupp stödd av militären. MAS nya president Luis Arce kunde tillsammans med andra anhängare välkomna Morales som en hjälte när han återvände till landet från exilen i november. En ljusglimt i det annars allt mörkare Latinamerika.

9 Galago utökar utgivningen från fyra till sex nummer per år medan resten av branschen talar om tidningsdöden.

8 Som ett resultat av 25 års facklig och juridisk kamp vinner de anställda inom vård och omsorg i Malmö kommun rätt till arbetskläder. Monica Smidje, den förtroendevalda som arbetat längst med frågan, skriver på Kommunals sajt att hon konsekvent avslutade varje arbetsgivarmöte med frasen ”och för övrigt så anser Kommunal att medlemmarna ska ha rätt till arbetskläder på cirkulationstvätt.”

Julio Cortez/AP/TT.

Julio Cortez/AP/TT.

7 Efter ett år av protester döms polisen som dödade George Floyd för mord. Allt har inte förändrats, men i ett fall har en sak har i alla fall förändrats. För en gångs skull har ovedersägliga bevis gjort att en svart person fått rättvisa mot polisen i USA.

Foto: Henrik Montgomery/TT.

Foto: Henrik Montgomery/TT.

6 SD:s toppstöd i sammanvägda opinionsundersökningar, över 24 procent, bryts under 2020 och rasar under årets första månader ned till något mindre skräckinjagande 18 procent. Detta är kanske inte en seger så mycket som ett nederlag för fienden men skadeglädje är också glädje, och det senaste året tar vi vad vi kan få.

Foto: Johan Nilsson/TT.

Foto: Johan Nilsson/TT.

5 Fackförbundet Kommunal visar att bussförares hälsa är viktigare än regionernas biljettintäkter när de lägger skyddsstopp på kollektivtrafikföretag i bland annat Småland och Skåne, eftersom företagen vägrat stänga framdörren och spärra av vägen till förarna under pandemin. ”Jag tror att det är en av de lyckligaste dagarna i mitt liv”, säger skyddsombudet Michael Lundgren till tidningen Kommunalarbetaren när den fackliga aktionen fungerat och företagen tvingas backa.

Foto: Unsplash.

Foto: Unsplash.

4 Antalet vänsterpoddar exploderar. Urvalet av socialistiskt sällskap när man diskar, går ut med hunden eller på jobbet blir allt större och bättre. Komintern, Eld och rörelse, Apans anatomi, Röda Rummet och Krakelpodden är några av Flammans favoriter från det gångna året.

3 Försäkringskassan börjar vända. Efter år av politisk, akademisk och aktivistisk kritik mot de systematiska avslagen börjar myndigheten erkänna att de har begått fel, samtidigt som regeringen till slut inleder förändringar av de lagar och regleringsbrev som styr myndigheten.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

2 Preem, det svenska oljebolaget, drar i september 2020 tillbaka sin ansökan om att få bygga ut sitt raffinaderi utanför Lysekil. Aktivister, som motarbetat utbyggnaden under flera år, jublar. Högern gråter över uteblivna arbetstillfällen och minskad tillväxt. Flammans Per Sicking ser i stället, försiktigt positivt, att Miljöpartiet till slut tycks ha skaffat sig en industripolitik som driver på företag i rätt riktning.

1 Den fackliga organisations­graden – det vill säga andelen anställda som är med i ett fackförbund – ökar. Det är ett brott med en nedåtgående trend som pågått i Sverige sedan 1990-talet. Under 2020 stiger anslutningsgraden enligt en rapport från Arena Idé till 69 procent, motsvarade över 75 000 nya medlemmar. Fackförbundens a-kassor ökar under samma period med över 240 000 medlemmar. Bland utrikes födda, vars fackliga organisationsgrad de senaste åren fallit ännu snabbare än för snittet, är den positiva utvecklingen särskilt markant.

Det beror förstås på pandemin. Medlemsskap i a-kassan blev plötsligt centralt, när så många arbetsplatser hotades med stängning eller konkurs, och många anställda riskerade att förlora sina jobb. Medlemsökningen i facken ska troligen också ses i ljuset av pandemin. Osäkra förhållanden tycks ha fått fler att inse styrkan i att gå samman.

I sig betyder ökningen kanske inte så mycket mer än att fler nu är en del av den fackliga gemenskapen. Om avtalsrörelsen är någon indikation verkar medlemstillströmmningen inte ha inneburit några stora förändringar i styrkeförhållande mellan arbetsmarknadens parter.
Mer ska man kanske inte vänta sig av en procentenhet heller.

Frågan är nu om fackförbunden i handling kan visa de nya medlemmarna varför de ska vara kvar. Här kommer det inte att räcka med att hänvisa till historiska reallöneökningar.

En trettioårig dödsspiral är bruten. Nästa steg avgör framtiden.

Utrikes 05 mars, 2026

Socialisten som strider för Ukraina: ”Putins regim måste falla”

Den ukrainska socialisten Taras Bilous säger att Ukraina var som närmast att vinna kriget hösten 2023, men att suget efter en hållbar vapenvila är stort. Foto: Polina Davydenko.

Den ukrainska socialisten Taras Bilous är drönaroperatör vid fronten. Efter fyra års krig berättar han om granatsplitter i levern och varför en dålig vapenvila kan stärka extremhögern. Samtidigt anklagar han ”fredsvänstern” för att ha kastat ukrainarna under bussen – men berömmer den nordiska vänsterns stöd.

Det är fyra år sedan Ryssland invaderade Ukraina. Under det senaste året har kommentatorer på båda sidor ofta förutspått ett avgörande genombrott, antingen på grund av ryska ekonomiska problem eller sviktande västligt stöd till Ukraina. Men samtidigt som utmattningen ökar på båda sidor, bland annat efter de senaste massiva ryska attackerna mot Ukrainas energisystem, tycks ett fredsavtal fortfarande långt borta.

Taras Bilous, en socialist som i dag tjänstgör i ukrainsk uniform, har länge uppmanat till internationell solidaritet med Ukrainas motstånd. Han har kritiserat vänsterpositioner som förespråkar att väst ska stoppa militärt stöd till Kiev och menar att det bara skulle belöna rysk aggression. Han förklarar varför ukrainare i allt högre grad vill ha vapenvila – men inte kan acceptera en fred som inte garanterar landets framtida försvar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 05 mars, 2026

Marx var ingen Moskvavän

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Explosion vid oljeraffinaderiet”, 2023 (beskuren).

Redan 1864 splittrades Europas vänster av ett ryskt anfallskrig mot ett demokratiskt grannland – nämligen Polen. För Karl Marx var frågan enkel: arbetarrörelsen måste försvara rätten att försvara sig, i synnerhet demokratier. Även om det innebär samarbete med liberaler.

I slutet av september samlades 2 000 socialister i en konsertsal mitt i centrala London. Vänstergrupper från ett dussintal länder i Europa fanns på plats för att gå samman i en internationell allians.

Till en början gick det smidigt. Utan nämnvärd debatt klubbades nio av de tio föreslagna punkterna: krav på kortare arbetstid, bättre arbetsvillkor, rättvisa skatter och fackliga rättigheter.

Men på kongressens tredje dag kom man till utrikespolitiken. Plötsligt klyvde sig vänstern i två lag.

Det ena talade om att försvara demokratin mot angrepp från auktoritära stater. Framför allt pekade de ut Ryssland, som inte bara allierat sig med de mest reaktionära krafterna i Europa, utan även startat upprepade anfallskrig för att expandera sitt territorium. Ryssland skulle inte nöja sig, argumenterade de, utan använda varje erövrat land som språngbräda till nästa. Arbetarrörelsen måste därför pressa sina regeringar att stå emot ryska påverkansförsök.

Den motsatta sidan talade om att värna freden. I en multipolär värld måste vi erkänna att varje stormakt har sin intressesfär, löd ett återkommande argument. Det är Väst som hetsar till krig genom att inte låta Ryssland kontrollera en buffertzon. Paroller om demokrati i Östeuropa avvisades som propaganda, avsedd att dölja hur västmakterna vill flytta fram sina positioner och lägga beslag på naturresurser. Slutsatsen blev att socialister måste förklara sig neutrala, kräva omedelbar fred och stoppa vapenleveranser.


Känns schismen igen? I dag skär Ukrainafrågan tvärs igenom Europas vänster. Härom året bildade nordiska och östeuropeiska vänsterpartier ett nytt samarbetsorgan, efter att slitningarna blivit för starka med socialistpartier som vägrat stödja ekonomiskt bistånd och vapenleveranser till Ukraina.

Debatten som jag just återberättat ägde dock inte rum i fjol, utan hösten 1864.

Organisationen som då bildades i London hette Internationella arbetarassociationen, i dag mer känd som Första internationalen. Den kommande splittringen mellan anarkister och kommunister anades redan från början. Vanligen förklaras den med att anarkisterna var antiauktoritära och ville avskaffa staten, i motsats till Karl Marx och hans anhängare. Men hösten 1864 bråkade man inte om abstrakta framtidsvisioner. I stället var kongressens knäckfråga ”arbetarklassens utrikespolitik”, och gällde konkreta världshändelser.

Bild: Alexandra Ravskaja, ”Flyglarm”, 2023 (beskuren).

Året innan hade polackerna rest sig i ett väpnat uppror mot Rysslands ockupation, för ett självständigt och demokratiskt Polen. De två västmakterna Storbritannien och Frankrike uttryckte sympati, men gav inget praktiskt stöd. Ryska imperiet kunde därför kväsa upproret i Polen och samtidigt fortsätta expandera söderut i Kaukasien och Centralasien. Samtidigt rasade det amerikanska inbördeskriget, där Sydstaterna stred för att behålla slaveriet – med vapen levererade från Storbritannien och Frankrike, som själva var i full färd med att kolonisera andra kontinenter.

Kort sagt var 1860-talets världsordning vad vi nu kallar ”multipolär”. Det fanns flera stormakter, bland vilka Storbritannien inte bara var klart starkast utan också den enda där socialister kunde hyra en stor konsertsal för att grunda en samhällsomstörtande international. Motsvarande hade knappast varit möjligt i Wien, Berlin eller Paris, och allra minst i Sankt Petersburg.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen.

Efter en lång debatt hölls en omröstning, där majoriteten tog ställning för ett självständigt Polen och för att ”omintetgöra Rysslands inträngande påverkan i Europa”.

Bakom formuleringarna stod en politisk flykting som sedan 15 år levt och verkat i London: Karl Marx.

Under större delen av sitt liv förblev Marx engagerad i aktivism för ett demokratiskt Polen. Han varnade arbetarrörelsen för att underskatta Ryssland – en kontrarevolutionär kraft i Europa, alltid redo att krossa demokratiska strävanden. Marx menade att den ryske tsarens agenter genom infiltration och desinformation i hemlighet försökte påverka politiken i Västeuropa. I allt detta såg Marx en obruten tradition av ”orientalisk despotism” ända sedan 1263, då storfurstendömet Moskva grundades, först som en vasall till Mongolriket, därefter en självständig stat som kopierade de forna herrarnas politiska kultur, inriktad på expansion. Från att ha varit ett av många ryska småriken, började Moskva erövra sina grannar och krossade republiken Novgorod. Sedan dess har det ”muskovitiska Ryssland” fortsatt att drivas av en omättlig expansionshunger, som inte nöjer sig med mindre än världsherravälde – om vi får tro Karl Marx.

Att Marx var häftigt Rysslandskritisk är välkänt sedan tidigare. Men parallellerna mellan hans 1800-tal och vår samtid framträder med en ny skärpa i Timm Grassmanns bok Marx gegen Moskau som ännu bara finns utgiven på tyska. Boken förtjänar att översättas, för även dagens vänster kan lära sig något av Marx inställning till den multipolära världen och ett expansivt Ryssland – inte minst av de delar av hans livsverk som retuscherades bort av Sovjetunionen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
TV 04 mars, 2026

Grillen #12: Borgerligheten splittras av tonårsutvisningarna

I veckans Grillen: Är socialism årets supertrend och när får USA slut på länder att invadera?

Grillen gästas av författaren Ann Heberlein som sågar regeringen hon röstade på.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Ann Heberlein

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 04 mars, 2026

Paulina Sokolow: Demi Moore gör mig livrädd att åldras

Den nya kulten av medelålderskvinnan kommer med ett högt pris. Foto: Richard Shotwell/AP/TT.

Det är vackert att åldras har man ju hört. Men tiden är inte på min sida, varken biologiskt eller känslomässigt.

Bilderna på Demi Moore, 62 år, som spreds under veckan visar en kropp som både skulle kunna vara en nittioårings och en elvaårings. Beroende på inställning ser jag antingen ett förstadium till fertilitet eller det sista stadiet av tecken på liv, innan autonoma nervsystemet lägger av. På de rörliga bilderna stapplar hon runt som om hon letar efter något att luta sig emot och när hon ler mot kameran liknar hon mer piratflaggan med Pulp fiction-frisyr. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 04 mars, 2026

Daniel Bernmar: ”Vi ska inte rycka i sossarnas vänstra arm”

Som kommunalråd i Göteborgs rödgröna styre har Daniel Bernmar varit med och byggt ut idrotts- och simhallarna. Här inspekterar han fotbollsplanen i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.

Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.

– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?

Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.

Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.

Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.

Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.

– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.

Mannen skjuter in:

– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.

Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.


Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.

Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.

– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.

Redo. Medlemmarna lyssnar på Daniel Bernmars tal på Vårvärderstorget i Biskopsgården. Foto: Jacob Lundberg.

– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.

Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.

Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 04 mars, 2026

Det här är Storbritanniens nya ytterhögerparti

Rupert Lowe reser sig under ett anförande i det brittiska parlamentet våren 2025. Foto: Wikimedia.

Ett etnonationalistiskt parti som öppet flörtar med extremhögern och har storskalig återvandring högst upp på den politiska agendan. Så beskrivs det nya brittiska partiet Restore Britain, som enligt partiledaren Robert Lowe redan nått 95 000 medlemmar – och som kan backas av miljardären Elon Musk i nästa val.

I veckan fick Storbritannien ett nytt ytterhögerparti: Restore Britain.

– Miljoner måste ut, sade Rupert Lowe i sitt första tal som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 03 mars, 2026

Joel Halldorf: De högerkristna vill se ett heligt krig mot Iran

Fullmånen lyser över Sankt Sarkiskatedralen i Tehran, Iran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.

Donald Trumps attack mot Iran verkar bryta med allt Magarörelsen har sagt sig stå för. Men i kulisserna finns en radikal världsbild som ser kriget som en del av Guds plan – och som har större politiskt inflytande än på länge.

President Donald Trump har attackerat Iran, och som många konstaterat är det ett beslut som är svårt att få ihop med Magarörelsens nationalism.

Sedan 2016 har Trump beskrivit Bush-administrationens aggressiva utrikespolitik som ett varnande exempel. Amerikanska liv och amerikanska pengar ska inte offras i ett krig långt borta – det har varit en hörnsten i Maga.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 03 mars, 2026

Venezuelas vänster navigerar efter en ny karta

En kvinna vilar intill de tält som satts upp av anhöriga till politiska fångar, medan de väntar på besked utanför fängelset El Rodeo I i Guatire i delstaten Miranda i Venezuela, den 25 februari 2026. Foto: Pedro Mattey/AFP.

Efter Donald Trumps intervention i Venezuela strax efter nyår surrar Caracas ännu av rykten. Flamman möter en före detta guvernör, en besviken Chávez-anhängare och två vänsterradikala aktivister, som alla har olika syn på framtiden.

Snart två månader efter USA:s överraskande kidnappning av president Nicolás Maduro befinner sig Venezuela i ett märkligt läge. 

Den nya, på pappret tillförordnade presidenten Delcy Rodriguez kommer från Maduros parti PSUV, och håller svavelosande tal om antiimperialism. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 mars, 2026

Klämda mellan mullor och missiler

En kvinna stiger ur en taxi på en gata nära en affisch med Irans högste ledare ayatolla Ali Khamenei i Teheran den 2 mars 2026. Foto: AFP.

Donald Trump pratar om demokrati medan bomberna faller, vänstern talar om folkrätt medan diktaturen massmördar oppositionella. Det iranska folket har inte råd att vänta på någon av dem.

Från den nattblå himlen störtar en gestalt ned med ett gyllene svärd i handen, medan flammande projektiler regnar ned över landskapet.

Målningen lades ut på X av Irans högste ledare Ali Khamenei den 28 november, ungefär samtidigt som de första rapporterna om hans död började cirkulera. Plötsligt framstod den shiamuslimska martyren som sitt eget spöke, tidsinställt av en man som förstod att hans tid var utmätt.

”Khamenei, en av historiens ondaste människor, är död”, jublade Donald Trump på Truth Social. ”Det här är den enskilt största chansen för det iranska folket att ta tillbaka sitt land.”

Orden påminner om hans löfte i januari om ”fred, frihet och rättvisa för det fantastiska folket i Venezuela”. Två månader senare är landet fortfarande samma enpartistat, men formellt styrd av vicepresidenten och tidigare oljeministern Delcy Rodríguez. Utan demokrati – men med amerikanska handelsavtal.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck.

Som jag påpekade då handlade det inte ens på ytan om folkets frihet, utan om att tvinga uppkäftiga motståndare till underkastelse. Så är fallet även i Iran.

Folkrätten är lyckligtvis tydlig på den punkten. FN-stadgans artikel 2:4 förbjuder användning av våld mellan stater, med två undantag: självförsvar och mandat från säkerhetsrådet. Så när Romina Pourmokhtari i SVT Agenda hänvisar till ”skyldigheten att skydda” (R2P), omvärldens plikt att ingripa för att skydda en civilbefolkning från sin egen stat, missar hon att principen kräver internationell förankring och i praktiken konsensus i säkerhetsrådet. Den ger inte USA rätten att agera världspolis, eller världspirat för den delen. 

Och som Ali Esbati påpekar i inslaget har Donald Trump och Benjamin Netanyahu varken några goda intentioner eller utgör några konstruktiva krafter i regionen, vilket de 165 flickorna som dödades när en skola i staden Minab bombades vittnar om.

Problemet är bara att det iranska folket inte har råd att vänta på perfekta förutsättningar. FN har försvagats av Trump, och det säkerhetsråd där Kina och Ryssland sitter med vetorätt aldrig skulle godkänna en intervention, oavsett hur många medborgare den iranska regimen hänger från lyftkranar.

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet?

Det är därför diktaturen har kunnat stänga ned internet och döda tusentals om inte tiotusentals av sina egna medborgare på två dygn, med hänvisning till brott som ”fientlighet mot Gud” och ”korruption på jorden”. Och därför har delar av det olydiga iranska folket ropat javid shah, leve kungen. Inte för att de nödvändigtvis vill ha en återgång till monarkin, utan för att shahens son Reza Pahlavi av många upplevs som den enda möjliga samlande kraften. Inte för att de är ovetande, utan för att den iranska regimen inte har gett dem något val. Därför ställer sig även socialdemokrater med iransk bakgrund som Ardalan Shekarabi och Rassoul Pourassad bakom shahen som det minst onda alternativet.

Det är korrekt som Amineh Kakabaveh och Rojin Pertow skriver i Flamman att Reza Pahlavi är en exiliranier med svag folklig förankring och ambivalent relation till faderns absoluta monarki. Samtidigt presenterar de inte något alternativ. Anledningen är enkel: det finns inte. Detta är ytterligare ett av teokratins brott. Den hade nämligen omedelbart mördat eller fängslat en oppositionspolitiker med sådana anspråk. Ska teokratins blodiga effektivitet verkligen vara ett argument för att låta den överleva?

Det jag saknar i det selektiva åberopandet av folkrätten från vänster är ett konkret svar på frågan: vad är alternativet? För precis som att ukrainarna vände sig till Nato, gick de kurdiska miliserna till den amerikanska militären. Det är lätt att klandra dem från Sverige, men i Krim eller Rojava är frågan inte lika enkel. Inte heller i Teheran.

Därför kan jag också förstå att Abdullah Mohtadi, ledaren för det kurdiska socialdemokratiska partiet Komala, den 28 februari tackade Donald Trump för att ha ”stått vid vår sida och kommit till vår undsättning”, och uppmanade oppositionen att enas mot mullorna. Desperata människor tar det stöd de får.

Läs mer

Det ger inte USA rätt att attackera länder och avrätta deras ledarskap, varken juridiskt eller moraliskt. Och två möjliga alternativ framöver är antingen en misslyckad stat som Irak, med enormt mänskligt lidande som följd, eller att Donald Trump tappar intresset och låter diktaturen leva vidare.

Samtidigt förstår jag dem i dessa länder som jublar, för att de föredrar en tioprocentig chans att vinna i kaoset som uppstår i ett maktvakuum, framför några årtionden till av blodigt förtryck. Det är därför en stor del av Ungerns opposition har slutit upp bakom oberoende högerkandidaten Péter Magyar, likt den ryska vänstern med Aleksej Navalnyj: när diktaturen blir tillräckligt hård blir det första målet att störta den.

Så när vi har fördömt världspiraten Donald Trump och hans nyimperialistiska politik står vi inför en svårare uppgift. Nämligen att finna ett sätt att försvara både ockuperade småländer och förtryckta befolkningar från despoter som struntar i folkrätten. I min mening är det bara ett stärkt Europa som kan uppfylla denna demokratiska uppgift. Ingen av dessa grupper har råd att vänta.

Diskutera på forumet (0 svar)
TV 02 mars, 2026

Grillen #11: Varför når vänstern inte unga män?

Specialavsnitt med Mímir Kristjánsson, Norges största vänsterprofil och stortingsrepresentant for Rødt. Vi pratar om norska lusekoftsmiljardärer, förmögenhetsskatt – och varför de vänstern inte lyckas tilltala unga män.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Mímir Kristjánsson

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Carlos Contreras

Diskutera på forumet (0 svar)