Opinion 01 maj, 2020

50 vänsterhjältar – här är hela listan

I år uppmärksammar Flamman femtio rörelser, initiativ och grupper som gjort Sverige lite mer jämlikt. Här är hela listan – plus en intervju med årets förstaplats!

50 Radio Noden
Dagsfärsk digitalradiosatsning med en redan imponerande uppslutning som sänder live helaförsta maj. För nytt för en högre listplacering, men samtidigt alldeles för spännande för att ignoreras.

49 Folkets juristbyrå
Sveriges första byrå med fokus på hbtq-personer är inte ett tafatt rosa försök att tjäna pengar, utan ett genuint kunskapsunderbyggt engagemang.

48 Mint
Sveagalleriet har återuppstått som en ny konsthall med syfte att lyfta arbetarrörelsens (konstnärliga) historia. Ett rörande initiativ när konsten tycks bli allt mindre viktig för vänstern.

47 Ta tillbaka välfärden! 
Din dagliga påminnelse om vad mycket dumheter högern ställer till med. En virtuell plats att sucka frustrerat tillsammans på.

46 Antirasistiska akademin
Bekämpar rasismen i den väldigt vita värld som är universitet och högskolor.

45 Tornväktarna i Ystad
Efter 300 år bestämde sig Ystads kommun för att de tornväktare som varje natt blåser i sin kur från ett kyrkotorn inte längre skulle räknas som fast anställda. Tornväktarna svarade med att blåsa fel ton. Även på de minsta och märkligaste arbetsplatser förs kampen för rimlig villkor.

44 Planka 
Heder åt de som fortfarande har leder som klarar att forcera spärrar i lokaltrafiken utan att betala. Att kunna ta sig runt i staden där man bor ska inte vara förunnat de som har råd.

43 Terrafem 
Hjälper kvinnor och bekämpar könsmaktsordningen på över 60 olika språk.

42 Skydda skogen 
När ännu en nästan bortglömd skalbagge rödlistas är Skydda skogen först med att uppmärksamma det. De vet att ekologisk kollaps inte börjar med pandorna.

41 Revolutionär pride
När Ebba Busch går i prideparaden kan man behöva påminnas om att det inte alltid handlat om att sälja regnbågsfärgade prylar på Pressbyrån. Revolutionär pride fixar festen för de som minns att den började som ett upplopp.

40 Liv utan gränser
Afghanistan är inte säkert. Tvärtom – det är en av jordens farligaste platser. Liv utan gränser arbetar för de som svenska staten hotar med döden för att de föddes på fel plats.

39 Kallakprotesterna 
Svenska fjäll ska inte bli gruvor. I väntan på att det ska gå upp för regeringen håller protesterna mot gruvplanerna i Kallak stånd.

38 Hyresgästföreningen
Bekämpar en bostadsmarknadsutveckling där den lagstadgade rätten till känns allt mer avlägsen.

37 Nyhetsbyrån Järva
Om inte de stora tidningarna vill komma till Järva (om det inte brinner) så får Järva göra sin tidning själv. Lokal journalistik av, för och om lokalsamhället.

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

Suohpanterror. Foto: Carl-Johan Utsi

36 Suohpanterror
Kompromisslös konst för samiskt självstyre. För de som tröttnat på att be storsvensken om lov.

35 Folkrörelsejuristerna 
Ger juridiska råd utan att ta betalt och ser på så vis till att den juridiska kunskap som borde vara tillgänglig för alla når även sämre bemedlade.

34 SAC
Om storlek var allt skulle SAC vara ett av Sveriges ointressantaste fackförbund. Men så är det inte. I stället visar de att blockader och direkt aktion fortfarande fungerar – även i den svenska modellens Sverige.

33 Transportarbetarförbundet 
Efter en lite trög start har Transportarbetarförbundet gett sig på att rekrytera och organisera en av arbetsmarknadens mest förbisedda grupper: de som cyklar runt storstäder med rikare människors snabbmat.

32 Fältbiologerna
För att vara en förening med ”fält” i namnet verkar fältbiologerna ta omställningen till digital aktivism med bravur. Miljön, klimatet, planeten väntar inte på att karantänen ska lättas.

31 Stoppa marschen! 
Som ett irriterande gökur dyker det inför första maj varje år upp ett nytt nazistiskt projekt för att försöka provocera och kapitalisera på arbetarrörelsens dag. Lika säkert bildas också lokal
kedjor för att hindra dem. I år är det Uppsala och Stoppa marschen! som får säga ”nä, inte här heller”.

30 Välfärdsinitiativet
Nedskärningarna drabbar hela välfärden. Motståndet får inte fastna i en kamp om samma resurser mellan dess olika grenar. Välfärdsinitiativet arbetar för att ena de som vill välfärden väl mot de som hellre vill spara pengar.

29 Luleåbiennalen
Att man inte är Venedig betyder inte att man inte kan ha en biennal, eller att den inte kan vara en av årets konsthändelser. I Luleå tillåts konsten vara precis så politisk som den alltid har varit – även när etablissemanget låtsas annorlunda.

28 Svenska PEN
Tar kampen för inte bara för abstrakt yttrandefrihet utan också för de som förföljs, förtrycks eller mördas för att ha utnyttjat den. Ofta sätter det Svenska PEN i direkt konflikt med några av världens grymmaste regimer.

27 Ort till ort
Nätverket som samlar både hyresgäster, bostadslösa och alla de som i  bostadsbristens Stockholm har hamnat någonstans däremellan. Tillsammans tar de rätten till bostad på praktiskt allvar.

26 Hamnarbetarförbundet
Sveriges stridbaraste fackförbund har numera kollektivavtal. Det verkar inte betyda att de är nöjda.

25 Palestinsk sittstrejk
Trots återkommande bombningar, brist på mediciner och en djup och utbredd fattigdom anser Migrationsverket att Gazaremsan är tillräckligt säkert att skicka människor till. I början på januari inledde palestinier en sittstrejk i Göteborg för att protestera mot en allt hårdare, och allt mer uppenbart orimlig svensk migrationspolitik.

24 Rojavakommitteerna
Det fanns ett kort nyhetsfönster när omvärlden brydde sig om Rojava. Det verkar ha stängts. Men Rojavakommitteerna håller fortfarande öppet och fortsätter informera om och agitera för kurdernas sak.

23 Brandmännen i Hallen
När ledningen ville flytta släckbilen från jämtländska Hallens brandstation till en större ort sade samtliga 15 deltidsbrandmän upp sig. Därmed vägrade de delta i den central­isering som utarmar stora delar av Sverige.

22 Brands bild­redaktion
Med bara fyra färger och nästan inga pengar gör Brands bildredaktion sveriges (näst) snyggaste vänstertidning.

21 Kommunal
LO:s största förbund går sin egen väg. Kommunals ställer de egna medlemmarna före samordningen och Stefan Löfven. Uppfriskande. Särskilt under pandemin har Kommunal tagit strid för rätten till rätt skyddsutrustning.

20 Stormens utveckling
Aftonbladet Kulturs podd som folkbildar, hånar och får oss att skratta och fundera. Lurar killar att ta del av samhällskritik och klimatpanik.

19 De coronafrivilliga
När sjukvården går på knäna ställer tusentals människor upp genom att sy skyddskläder eller återvända till arbetet trots att de egentligen gått i pension. Solidaritet i praktiken.

18 Socialdemokrater för tro och solidaritet
Det av Socialdemokraternas fem sidoförbund som fortsätter utgöra partiets moraliska ryggrad. Lyfter dagsaktuella krav om amnesti när alla andra verkar glömt frågan.

17 Centrum för marxistiska samhälls­studier
Arbetar för att vi andra ska få lära oss något. Inte bara genom att läsa Kapitalet, utan också genom att hålla Marx idéer levande i en samtid stadd i ständig förändring.

16 Ett öppnare Kronoparken
Föreningen som hjälper nyanlända kvinnor och ungdomar med sexualupplysning och svarar på frågor om hälsa och samlevnad i Karlstad. Drivs av folkbildaren Noorihe Halimi som också tilldelades årets Ottarpris.

15 Förskoleupproret (#pressatläge)
Förskoleupproret har kämpat för en bättre arbetsmiljö för förskoleanställda sedan 2014. Kraven är rimliga – mindre barngrupper och anständiga arbetsförhållanden. Motståndet mot dem är orimligt – deltagare har förbjudit att bära t-shirts med sloganen på jobbet.

14 Ensam­kommandes förbund
Föreningen som sedan starten 2013 med bravur gjort livet lite lättare för nyanlända och ensamkommande unga. När regeringen tar andrum så organiserar EF samtalsgrupper, föreläsningar och aktiviteter – förutom otaliga demonstrationer och manifestationer för bättre levnadsvillkor för människor på flykt – i femton kommuner i landet.

13 Rädda arbetarrörelsens arkiv och bibliotek
Vad är arbetarrörelsen utan sin historia? Uppropet Rädda AMAB har samlat tusentals namnunderskrifter för att rädda ett litet livsviktigt bibliotek.

12 Bostadsvrålet
Att den förda bostadspolitiken ger upphov till ett vrålande är inte mer än berättigat. Bostad är ju, som det så fint heter, en illa efterlevd mänsklig rättighet. Nationella plattformen Bostadsvrålet utgår också från just det och bjuder in internationella forskare och aktivister till sitt årliga forum.

11 Folk mot fossilgas
Mot Fossilgas-terminalen i Göteborg samlades en proteströrelse med både pensionärer och praktiserande primitivister. Bredden gav namnet rätt.

10 Strike back försvara strejkrätten
LO och Svenskt Näringsliv inskränker strejk­rätten tillsammans, under hot från den social­demokratiska regeringen. Protesterna lyckas inte stoppa förslaget, men visar med all önskvärd tydlighet vad vanligt folk tycker om det.

9 #ALltserfintut och #BBkrisen
Dessvärre är det ingen nyhet att många som föder barn går från BB med ett trauma för livet. Risken är dessutom hög att man får med sig bestående fysiska men och skador. Så väl #alltserfintut som #BBkrisen har samlat historier om konsekvenserna av en resursbrist som aldrig tycks tas på allvar.

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

I januari vann Girjas sameby tvisten mot staten då Högsta domstolen gav samebyn upplåtelserätt till småviltsjakt och fiske i området. Foto: Anders Wiklund/TT

8 Girjas sameby
Efter år av rättslig kamp vann Girjas sameby mot staten. Därmed förändrade de inte bara förutsättningarna för sina egna egna medlemmar, utan också möjligheterna till rättvisa för urfolk i hela Sverige.

7 Fridays for future
Får inte samlas längre, men fortsätter samla stöd för klimatkampen. Rörelsen har under året blivit så mycket mer än Gretas gäng: en uppmaning, en tradition, en folkrörelse.

6 BB-Sollefteå-ockupationen
Efter tre års ockupation av entrén till sjukhuset syns fortfarande inga tecken på utmattning. Så länge kvinnor tvingas föda i bilar kommer ockupanterna fortsätta göra regionledning och medborgare medvetna om vad en nedlagd förlossningsavdelning innebär.

5 Livsmedels­­­arbetare för solidaritet
Att organisera den svenska rödvinsvänstern mot de bedrövliga arbetsvillkor som präglar vissa av Systembolagets sydafrikanska producenter är kanske inte det lättaste. Men Livs fackklubb på Orkla foods i Örebro har genom sitt solidaritetsarbete med det sydafrikanska facket CSAAWU tydligt visat vart det fackliga solidaritetsskåpet ska stå.

4 Näthatsgranskaren
Länge såg det ut som att det gick att begå hatbrott på nätet utan att rättsväsendet kunde lyfta ett finger. Näthatsgranskaren har bevisat hur fel det var. Bland annat satte de dit administratören för Facebookgruppen “Stå upp för Sverige”, som dömdes för att inte tagit bort rasistiska kommentarer.

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

Åsa Plesner och Marcus Larsson från Tankesmedjan Balans. Foto: Stefan Jensen

3 Tankesmedjan Balans
Har gjort mer för att undersöka underfinansieringen av välfärden än något parti. Kom under 2019 ut med boken De effektiva som beskriver hur nästintill alla kommuner och regioner fattar beslut om effektiviseringar i kommunal verksamhet för att få ekonomin att gå ihop och hur samma krav gör att de anställda går sönder.

2 Gigwatch
Mot ett av de allvarligaste hoten mot ett uthärdligt arbetsliv – gigjobben – står en liten grupp aktivister. Genom att bekämpa de värsta exploatörerna på deras egen hemmaplan har Gigwatch med okonventionella metoder och mod stoppat eller sänkt flera initiativ som aldrig borde sett dagens ljus.

Undersköterskeupproret är årets flamma. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Undersköterskeupproret är årets flamma.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

1 Undersköterskeupproret
För enveten och landsomfattande kamp för undersköterskornas villkor, som under coronapandemin blir än mer för samhället livsviktiga, utses Undersköterskeupproret till årets flamma.

Läs Flammans intervju med Undersköterskeupprorets Marie Wiberg här!

 

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr