Den ekonomiska krisen har politiskt gynnat högern. I land efter land har vänsterns positioner försvagats. Det råder stark konsensus om den ekonomiska politiken, med minskade offentliga utgifter, budgetdisciplin, privatiseringar, skattesänkningar, tillbakahållna lönekrav och minskad anställningstrygghet.
EU förstärker hela detta tankemönster. Det har gått så långt att man är beredd att ändra i Lissabonfördraget, som ju var så svårt att baxa på plats, för att kunna ta till drakoniska straffåtgärder mot medlemsstater som inte vill rätta sig i det nyliberala ledet, med fråntagen rösträtt som det mest drastiska förslaget.
Det har nu dock kommit en mäktig reaktion på denna till synes ohejdbara högervridning. 700 personer i Frankrike, mest ekonomer, men också fackföreningsfolk, entreprenörer och vanliga medborgare, har publicerat ett manifest under den talande rubriken Manifest från skrämda ekonomer, med underrubriken Kriser och skulder i Europa: tio pseudo ”tydliga fakta” och 22 åtgärder för att ta debatten ur återvändsgränden. Bland de första undertecknarna finns Philippe Askenazy från Nationella cent­ret för vetenskapsforskning (CNRS); Thomas Coutrot, vetenskaplig rådgivare ATTAC; André Orléan, ordförande Franska föreningen i politisk ekonomi och Henri Sterdyniak, OFCE.
”Det nyliberala paradigmet är fortfarande det enda som erkänns som legitimt trots dess uppenbara misslyckande, konstaterar man inledningsvis.”

Man talar om ”marknadsdiktatur”, och påpekar att den nuvarande ekonomiska politiken har lett till hög arbetslöshet och hotar den offentliga välfärden. Det drabbar särskilt löntagarna, de unga och de redan mest utsatta grupperna. Negativa sociala konsekvenser är att vänta. Men det stannar inte där:
”Dessa åtgärder är oansvariga från ett politiskt och socialt perspektiv och även i strikt ekonomiska termer.”
I Europa prioriteras inte längre en politik för tillväxt, istället satsar man i första hand på kampen mot offentliga underskott.
”De skrämda ekonomerna” skärskådar den nyliberala ekonomiska politikens grundpelare. Inte helt oväntat är det finansmarknadernas avreglering, en process som påbörjades för 30 år sedan, som ses som den stora boven i dramat.

Avregleringen leder till att ”de finansiella marknaderna spelar en avgörande roll för ekonomins sätt at fungera”. Finansiell konkurrens leder till instabilitet, överdrivna priser och irrationella fenomen som finansbubblor, något som vi har fått uppleva ett flertal gånger de senaste decennierna. Samtidigt har kapitalets makt ökat, finansmarknaderna står för finansieringen, och avkastningskraven har nått astronomiska nivåer. Detta håller tillbaka den ekonomiska tillväxten och leder till ständigt växande inkomstklyftor. De höga avkastningskraven är ett hinder för investeringar, de pressar ner lönerna och håller nere efterfrågan.
”Det parallella tyglandet av investeringar och konsumtion leder till låg tillväxt och endemisk arbetslöshet.”
Detta har man försökt att motverka genom ”konsumtionstillväxt utan löneökningar”, helt enkelt genom ökning av hushållens skuldsättning, genom bitvis absurt generösa utlåningsmöjligheter. Det har varje gång lett till fastighets- och finansbubblor som har spruckit, med tragiska konsekvenser för de enskilda drabbade och saltade notor till skattebetalarna.
Manifestet slår effektivt hål på myten att den kraftiga ökningen i offentlig skuldsättning är resultatet av för stora utgifter. De offentliga utgifterna, räknade som andel av BNP, har i själva verket snarare minskat sedan 1990-talets början. Däremot kan man iaktta ett ras i offentliga inkomster, dels beroende på svag tillväxt, men nog framför allt på ”skattereformer”, det vill säga långtgående skattesänkningar.
Inte heller är det sant att utgifterna måste skäras ned för att minska den offentliga skulden.
”Om en minskning av underskottet tynger ned den ekonomiska aktiviteten så gör detta skulden ännu större.”
På samma gång stimuleras tillväxten av offentliga investeringar i utbildning, hälsa, forskning och infrastruktur.

Att bygga upp en väl fungerande infrastruktur i ett land är inte att ”skicka notan till framtiden”. Den offentliga skulden är i allra högsta grad verksam här och nu, och den har en klar fördelningspolitisk effekt. Till det välbärgade fåtalets förmån. Skattesänkningar skapar stora underskott, som tvingar stater att låna pengar från rika hushåll och finansiella marknader, som disponerar ett större inkomstöverskott tack vare skattesänkningarna!
Det kallas med ett elegant uttryck ”jackpot-effekten”.
Den avslutande delen av manifestet är ett uttryck för den europeiska socialdemokratins närmast traumatiska ambivalens inför projektet Europiska unionen. När allt mummel om ”vi måste vara med för att påverka” har tystnat återstår bara ett förtvivlans vrål. Det Europa som skulle ”bejaka den europiska sociala modellen som växte fram i efterkrigstidens sociala kompromisser med dess välfärdsstat, dess offentliga tjänster och industripolitik”, och vara ”ett bålverk mot den globala liberaliseringen”, och garantera ”medlemsländerna att behålla en hög nivå av offentlig konsumtion och omfördelning”, det Europa finns inte längre. Om det någonsin har funnits.
Istället ser högern i ”den europeiska integrationen en möjlighet att underminera den europeiska sociala modellen för att avreglera ekonomierna.”
”Det sociala Europa har förblivit ett tomt ord, och endast ett konkurrensutsatt och finansiellt Europa har i praktiken bekräftat sig självt” skriver man.”

Euron har inte alls levt upp till förväntningarna, och är uppenbarligen inte den sköld mot krisen som det var tänkt. Valutan omgärdas av ett nyliberalt ramverk, som framför allt bortser från medlemsländernas helt olika ekonomiska situationer, och som har snarare förvärrat krisen, inte minst i Syd- och Östeuropa.
Trots att ”krisen har klätt av den dogmatiska och ogrundade naturen av alla hävdade ’uppenbara fakta’”, fortsätter den nyliberala dominansen.
”Krisen tolkas inte som en oundviklig följd av logiken med avreglerade marknader, utan som en effekt av ohederlighet och ansvarslöshet hos några av de finansiella aktörerna som bristfälligt reglerats av regeringarna.”
”De skrämda ekonomerna” befarar en fortsatt nyliberal offensiv. De föreslår därför en rad åtgärder. En del av dem är ganska vaga, som att ”begränsa finansiella transaktioner till sådana som fyller behoven i den verkliga ekonomin”, ”sätta ett tak för handlares förtjänster”, ”väsentligen förstärka motkrafter inom företagen för att tvinga ledningarna att ta hänsyn till alla aktieägares intressen”.
Andra är allmän krav, som har framförts flera gånger förut, på en hårdare kontroll och reglering av kapitalrörelser. Man föreslår också skatt på finanstransaktioner.

Betydligt tuffare – och mer kontroversiella – är kraven på utveckling av en offentlig kreditpolitik. Här ser man ECB i en central roll, den ska kunna ge lån med gynnad ränta till prioriterade sociala och ekologiska verksamheter, garantera uppköp av offentliga värdepapper, och också att direktfinansiera europeiska stater till låg ränta.
Vidare ställer man traditionella vänsterkrav som progressiv beskattning, förbättrad nivå på sociala skyddsnät och offentliga investeringar.
”I sin helhet skall budget- och skattepolitiken inom eurozonen inte vara återhållsam så länge som den europeiska ekonomin inte uppvisar nästan full sysselsättning.”
Mest långtgående – och kontroversiella! – är kraven på ändrad inriktning inom EU, i synnerhet som det innebär en större politisk och
ekonomisk integration. Manifestet ifrågasätter ”den fria rörelse av kapital och varor mellan EU och resten av världen genom att om det är nödvändigt förhandla om bilaterala och multilaterala avtal.” Man vill också istället för konkurrenspolitik ha ”pågående harmonisering” med ”bindande gemensamma mål på de sociala och makroekonomiska områden”.
Man förespråkar en europeisk skatt, på koldioxid, på vinster, som ska bidra till en effektiv europeisk budget, som i sin tur ”underlättar konvergensen av ekonomierna”.

Handelsobalanser mellan medlemstaterna ska minskas genom ömsesidig planering, vilket onekligen för tankarna till någon form av planekonomi.
Hela tanken bakom är ett socialt och solidariskt Europa. Man är medveten om att en sådan utveckling inte riktigt står för dörren just nu. Det kommer att ta tid, och den omdaning av EU som man ser som nödvändig, kommer att börja i liten skala. Det viktiga för dagen är att ifrågasätta högerns hegemoni, samtidigt som man skissar och tar upp till debatt nya inriktningar inom politiken. Författarna av manifestet ser också mycket riktigt sina förslag och krav på åtgärder egentligen mest som utgångspunkt för en fördjupad diskussion.
”Europa har under tre årtionden byggts på en teknokratisk bas som har uteslutit befolkningarna från den ekonomiskt politiska diskussionen.”
Det handlar ytterst om demokrati. En annan värld är möjlig.
”Andra val är möjliga och önskvärda förutsatt att den finansiella industrins snara om den offentliga politiken knyts upp.”

Fotnot: Manifest från skrämda ekonomer finns att läsa i sin helhet på Nej till EU:s hemsida http://www.nejtilleu.se