En del av dem som orkar läsa Lyckliga slut Sjutton berättelser om vardagsvåld från pärm till pärm, gör nog som jag: slår igen boken med – trots titeln – en känsla av stor trötthet och vanmakt. I boken, vars redaktör är Susanna Alakoski, berättar 16 kvinnor om det våld de utsatts för tidigare i livet. Två kvinnor, Viveka Enander och Carin Holmberg, som skrivit boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser bidrar dessutom med ett kapitel med reflexioner om motståndets dubbelhet.

I boken skriver en rad kända kvinnor, författare, politiker med flera om sina erfarenheter av vardagsvåldet och hur de på eget initiativ eller med hjälp av utomstående tog sig ur sin situation. Det handlar om både en pappas brutalitet, om gängvåldtäkt och om den egna mannen eller sambon. Susanna Alakoski skriver i slutet av sitt förord, att boken framför allt vill ”inge kraft, mod och hopp till både kvinnor och män.”
Man önskar av hela sitt hjärta att den blir läst av massor av kvinnor och män och att de upplever kraft, mod och hopp genom de lyckliga sluten.
Själv blir jag efter läsningen sittande med den igenslagna boken i knät och känner stor, stor sorg. Aldrig någonsin har det blivit så tydligt för mig att vardagsvåldet grundas på makt, den gamla vanliga könsmaktsordningen. I text efter text, och inte minst tydligt i det kapitel som är en tecknad serie, ser vi hur mannen med en ofattbart logisk upptrappning tar ifrån kvinnan hennes självkänsla. Han gör det med ord och fysiskt våld, i något fall endast med ord, och kvinnorna reagerar allihop med i stort sett samma beteende enligt en tydlig linje: Först vill de inte se, sedan hoppas de att han ska bättra sig, därefter bryts de ner, snabbt eller långsamt men obetingat, och börjar tro att det är dem själva som det är fel på, de försöker ständigt ställa tillrätta, ber om ursäkt och håller inne med sanningen inför omvärlden. De förstår inte vad de gör för fel men lägger ändå skulden på sig själva och vänder ut och in på sig för att vara till lags.

De upplever till slut en total tomhet, de har förlorat all värdighet och sin tro på att de kan åstadkomma något positivt överhuvudtaget.
Flera kvinnor vittnar om att våldsmannen var deras stora kärlek. Han var ömsint, charmig, rolig. ”Han hade allt”. Några skriver att de fortfarande älskar honom. Men de gör inte som kvinnan i den aktuella filmen Den man älskar – som lämnar ett fungerande äktenskap och går tillbaka till en man som slagit henne sönder och samman.
Alla dessa kvinnor som berättar i boken, är exempel på kvinnor som har lyckats ta sig ur våldet och hitta fram till sig själva och till nya vägar i livet. Det är oerhört starkt och man blir helt stum av beundran, för i deras berättelser känner man in på bara huden hur fruktansvärt förtryckta de har varit och vilken okuvlig styrka och vilja som krävs av dem när de äntligen tar steget.

Alakoski nämner i sitt förord de manliga nätverk för jämställdhet som har vuxit fram de senaste åren. Hon tycker det är befriande men undrar ändå var de män är, som slår. Det är inte de som verkar för jämställdhet, det är alltid ”de andra”. När ska de män som slår, eller har slagit, vittna om sina liv och vad det är som har gjort dem till våldsmän?
Fram till dess får vi stället läsa detta vittnesbörd, som ger oss en så skrämmande insikt i vidden av det våld som fötts i patriarkatets maktförhållanden.