Reinfeldts politik för att bekämpa ”utanförskapet” är inte populär. Det betyder inte att politiken inte kan lyckas om oppositionen inte ställer upp ett alternativ.
I förra veckan presenterade den borgerliga alliansen statsbudgeten för 2008. Enligt regeringen är det en budget för fler jobb och för att bekämpa ”utanförskapet”. Regeringen visar ingen brist på handlingskraft och målmedvetenhet.
Jag tror att ledaren i Flamman den 20 september pekade på något väldigt väsentligt. Alliansens tydligt ideologiskt förankrade program motsvaras av oppositionens vilsenhet och brist på ideologiskt självförtroende.
Arbetarrörelsen framstår alltför ofta som konservativt tillbakablickande, medan Reinfeldt och hans medarbetare beskrivs som framtidsorienterade och innovativa. Jobben, utslagningen från arbetslivet och skolan – på samtliga områden presenterar borgerligheten en tydlig och sammanhängande politisk strategi. Strategin är kanske inte så populär, men det är i alla fall en politik som tycks ta fasta på problem som uppfattas som reella. Oppositionens svar är att kritisera den borgerliga politikens fördelningspolitiska effekter, men man presenterar inte något alternativ.
Den borgerliga agendan vilar på en långsiktig strategi:
1.
Konkurrensutsättning och privatisering av offentlig verksamhet och offentlig egendom. Härigenom etableras nya marknader och ett effektivitetstänkande som styrs av kortsiktiga vinstmotiv, snarare än sociala behov och samhällsekonomiska önskemål. Ytterst handlar det om att utnyttja den potential för vinstdrivande verksamhet som ligger i dagens offentligt producerade välfärdstjänster. På sikt leder förändringarna till att den kompetens och det kunnande som finns inom offentliga produktionsverksamheter går förlorade. Ett nytt ”sunt förnuft” etableras där marknadskonkurrens och vinstmotiv uppfattas som självklara förutsättningar för effektiv resursanvändning.
2.
Genom att försämra förmånerna vid arbetslöshet och sjukdom tvingas arbetslösa acceptera jobb som de tidigare inte hade accepterat. Det handlar om arbeten till låga löner och med utarmat innehåll. Denna politik förstärks av direkta subventioner av arbetsgivare som anställer arbetslösa och sjuka (nystartsjobb, instegsjobb, särskilt anställningsstöd, etcetera.) samtidigt som man undanröjer möjligheterna till kompetensutveckling och omskolning. När regeringen talar om full sysselsättning handlar det alltså inte om ”rätten till arbete”. Den rätten är inte förenlig med en globaliserad kapitalistisk ekonomi med generellt höga avkastningskrav. Det handlar om en full sysselsättning som bottnar i ”tvånget att arbeta” för att möjliggöra sänkta sociala utgifter och lägre skatter samt att öppna för företag som enbart kan existera om lönerna är mycket låga.
3.
De försämrade förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen och socialförsäkringarna syftar enligt regeringen inte till att stimulera framväxten av ännu fler privata och avtalade försäkringsalternativ. Men det finns ingen anledning att tro dem. Även om man idag begränsar möjligheterna att komplettera sjukförsäkringen, med tilläggsförsäkringar som ger en ersättning som överstiger 75 procent av normalinkomsten, leder försämringarna på sikt till allt starkare krav på alternativ. Därmed går vi också mot en grundtrygghetsmodell. Det är också en del av strategin att skapa nya segment för låglönejobb på arbetsmarknaden.
4.
En mer segmenterad arbetsmarknad, och en socialpolitik som gör att villkoren för olika grupper kommer att se väldigt olika ut, leder till en uppdelning av löntagarna och en sämre sammanhållning inom fackföreningsrörelsen. Inget försvagar arbetarrörelsen så mycket som växande sociala skillnader. Solidaritets- och jämlikhetsstänkandet blir svårare att etablera om grupper bland löntagarna får svårare att identifiera sig med varandra, det vill säga när vardagsvillkoren blir alltför olika. Det är lätt att glömma att välfärden för de sämst ställda ytterst är ett test på den sociala tryggheten för samtliga löntagare.
Vad vi talar om är alltså struktur- och maktfrågor. Vilket samhälle vill vi leva i? Svaret kan knappast bli en återgång till 1980-talets politik. Dagens förutsättningar och dagens kapitalistiska samhälle ser annorlunda ut. Svaret måste ta sin utgångspunkt i en systemöverskridande och långsiktig strategi.
