För 40 år sedan föddes Norrbottensteatern. Dess första uppsättning, Dostojevskijs De förödmjukade, slutade i fiasko.
Genombrottet, även nationellt, skedde 1970 med Pjäsen om Norrbotten. Det var under en tid då länsteatern saknade fasta repetionslokaler, och så var det fram till 1986 när magasinen i norra hamnen i Luleå gjordes om och blev Norrbottensteatern, med bland annat tre scener.
Det är svårt att bli profet i sin egen hemstad, heter det, och lite av det speglar den ambvivalenta relationen mången norrbottning har till den 40-åriga teatern. Allt från kritik över reportoaren till “varför ska de gå så mycke pengar till sånt där”, och så vidare. Och den tidvisa fokuseringen på pengar och snack om “olönsam” verksamhet har fått en teaterchef på fall.

I “röda Norrbotten”, kanske vän av ordning säger. Jodå, så är det.
Smaken är som baken och kritiken att det “bara” spelas tråkiga pjäser, och pjäser av Bengt Pohjanen om Leastadius och Korpelarörelsen, och så vidare, är orättvis och felaktig. Visserligen har undertecknad haft sina bästa stunder på teatern när Riksteatern varit på turné, men nog måste uppsättningen av Stafan Göthes En uppstoppad hund (betydligt bättre än i tv) framhållas, liksom Populärmusik från Vittula, också den betydligt bättre än film-versionen.
Nåja, efter över 300 spelade pjäser, är det med Norrbottensteatern som med riktiga vänner. Man träffas kanske inte så ofta, men när man gör det är det nästan alltid lika roligt och givande.

Och man kan ju travestera vad skådespelarveteranen Jalle Lindblad säger i tidningen Norrländska Socialdemokraten, när han citerar Dario Fo: “Man har försökt dödsdöma teatern i 2000 år, men den lever fortfarande”.
I Norrbottensteaterns fall handlar det om 40 år.