Mer än 5 000 arbetare i den serbiska staden Kragujevac protesterar nu. Uppsägningar hotar stora grupper anställda i den serbiska industristaden, där bland annat Zastava-verken, en känd bil- och vapentillverkare, ligger.
Arbetarna kräver att regeringen ska fortsätta att garantera löneutbetalningar, trots att produktionen är begränsad sedan flera år tillbaka. Delar av Zastavas fabrik är stängda, i resten tillverkas bilen Jugo, från början en Fiat-licens. Den serbiska regeringen och fabrikens ledning har länge sökt efter en utländsk investerare.
Efter Jugoslaviens sammanbrott har den serbiska industrin förlorat sina marknader både i Väst och i Öst, inte minst den stora ryska marknaden. Samtidigt står ryskt kapital för en stor del av utländska investeringar i Serbien, främst inom energisektorn.
Självförvaltningssytemet har i stor utsträckning kollapsat, utan att ersättas av några livskraftiga alternativ. Övergångsperioden till kapitalism i Serbien sammanfaller med Jugoslaviens desintegration och statsapparatens kraftiga försvagning. Bakgrunden står att finna i det socialistiska Jugoslaviens ekonomiska problem i slutskedets av dess existens. Liten eller ingen tillväxt ledde till krav från de rikare republikerna – framför allt Slovenien och Kroatien – på en lösare federation, och följaktligen mindre eller ingen regional redistribution av välståndet.
Milosevics styvnackade motstånd öppnade för en explosion av nationalism och gamla etniska konflikter. Västvärldens brådstörtade och huvudlösa stöd till främst Kroatien påskyndade sammanbrottet och var en bidragande orsak till tragedin i Bosnien.
På senare år har Serbien haft en hygglig ekonomisk tillväxt, med ett genomsnitt på 5,7 procent sedan 2003. Arbetslösheten är förfärande hög, på drygt 20 procent, och ungdomsarbetslösheten ligger på ofattbara 48 procent. Arbetslösheten var redan tidigare ett problem, och oförmågan att komma tillrätta med det var utan tvekan ett av självförvaltningssystemets största tillkortakommanden. Det visar också på svårigheten att tackla arbetslöshetens gissel i ett decentraliserat ekonomiskt system. Under tidigare decennier löstes problemet delvis genom arbetskraftsutvandring, vilket inte förefaller vara aktuellt idag.
Betalningsbalansen är negativ, utlandsskulden gigantisk, korruptionen är omfattande och ungefär tio procent av befolkningen beräknas leva i fattigdom. Det är tydligt att serberna, liksom andra folk i Central- och Östeuropa, får betala ett högt pris för övergången till marknadsekonomi.
Serbiens instabila politiska situation, och Kosovoproblemet, gör det inte lättare att locka till sig investerare. Dessutom lider landet fortfarande av sviterna av de ekonomiska sanktionerna och Natos bombningar. Bland annat just Zastava-fabriken i Kragujevac bombades 1999. Många ser ett medlemskap i EU som en universallösning men det kräver i praktiken att uppge Kosovo, något som ingen serbisk politiker, oavsett ideologisk hemvist, är beredd att medverka till.
Regeringen har föreslagit industriarbetarna i Kragujevac ett avgångsvederlag på motsvarande 250 euro. Arbetarna har förkastat förslaget och hotar med att flytta protesterna till Belgrad, och blockera alla huvudvägar.
En av de allvarligaste punkterna i kritiken mot det jugoslaviska självförvaltningssystemet var dess oklara ägandeförhållanden. Företagen var formellt inte statliga utan tillhörde folket och förvaltades av de anställda genom valda ombud och anställda experter, den så kallade ”usus fructus-modellen”. Resultatet, enligt kritikerna, var att egendomen tillhörde ingen och att det ledde till kortsiktighet och brist på nödvändig ackumulation, investeringar och teknologisk innovation och att de statliga regleringar – som egentligen stod i motsättning till hela systemets idé – som skulle bidra till långsiktighet i företagandet var otillräckliga.
Den senaste tidens arbetarprotester visar inte desto mindre att det trots allt finns en välutvecklad känsla för de anställdas långsiktiga samhörighet med sina arbetsplatser och för företagens framtid.
