Armémuseum i Stockholm är ett intressant ställe. Utanför finns åtskilliga stycken, det vill säga kanoner. Sådana göts ursprungligen vid Åkers Styckebruk. Styckjunkare var en befälsgrad vid artilleriet. Örlogsfartyg är fortfarande bestyckade.
I museet skildras olika sorters krig. I mänsklighetens långa historia är krigshistorien bara några årtusenden gammal, den tid det funnits samhällen och egendom att slåss om.
Museet berättar en hel del om gamla Sverige. Tyngdpunkten ligger på stormaktstiden. Från 1560-talet och hundra år framåt låg Sverige nästan oavbrutet i krig, till övervägande delen angreppskrig. De svenska herrarna och deras kungar försökte erövra mark kring hela Östersjön.
Deras strävan var att få kontroll över den lönsamma handeln mellan Ryssland och Västeuropa som gick via fartyg genom Östersjön. Den som härskade vid flodmynningarna kunde ta tull på varorna och det var inga struntsummor det handlade om.

Befolkningen fick betala erövringskrigen med blod och armod, hunger och förödelse. Texterna i museets montrar är tydliga därvidlag: ”Alla arméer måste livnära sig på det område de befann sig i. Matpriserna rakade omedelbart i höjden för vanligt folk. Militären klarade sitt underhåll genom att pressa pengar ur befolkningen, s.k. ’kontributioner’, eller helt enkelt lägga beslag på maten.”
Foder till hästarna skaffades med samma metoder. När en trakt var utplundrad drog armén vidare till nästa och nästa.
”Eftersom tidens arméer åtföljdes av en väldig civil svans av hustrur, barn, marketenterskor, krämare, pantlånare, horor, gycklare osv var försörjningsbehovet dubbelt så stort som antalet soldater. De kringströvande horderna på 20-30 000 personer var lika stora som dåtidens största städer. Likt gräshoppssvärmar förhärjade de allt i sin väg.”

I Tyskland under 30-åriga kriget minskade befolkningen i de minst drabbade trakterna med upp till 15 procent och i de värst härjade med två tredjedelar!

Det påpekas att de svenska fältarméerna till största delen bestod av värvade tyskar och skottar. Soldater som i villervallan kom bort från sina förband blev i allmänhet ihjälslagna av befolkningen.
De svenska krigarkungarna blev inte så gamla de heller. Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII dog alla i 30-årsåldern.
På detta museum blir man inte matad med någon krigarära. Man får istället handfasta upplysningar om tillståndet i riket:
”Adeln utgjorde mindre än 0,5% av Sveriges befolkning men ägde vid mitten av 1600-talet 2/3 av den odlade jorden.”