Det står en ensam man på en scen. Han är nyss fyllda 40, uppgiven och arg. På medierna, på det moderna livets hastighet, på känslan av tomhet och dumhet, på alla som säger att teatern är död. På att ingen orkar lyssna på resonemang längre än 30 sekunder längre. Själv bär han en björndräkt.
Det osynliga är en monolog skriven av Jacob Hirdwall, till vardags dramaturg på Dramaten. Pjäsen hade premiär i våras på Teater Tribunalen i Stockholm och i ett specialarrangemang visade vänsterpartiet pjäsen under Almedalsveckan i Visby i somras. Nu ska monologen uppföras fyra gånger på Teater Tribunalen igen. Från och med idag torsdag till och med söndag.

Där samtida dramatik ofta sysselsätter sig med mystifiering och fördunkling, vill mannen i Det osynliga till varje pris dra fram massmedialiseringens kommersiella motiv och politiska konsekvenser i ljuset. Monologen bärs fram av ett uttalat politiskt ursinne.
– Jag satt på kontoret och hetsade upp mig över den nya regeringens kulturpolitik. Tänkte att nu jävlar. Så jag skrev den här monologen i något slags avklarnat raseri över sakernas tillstånd.
Det säger Jacob Hirdwall som själv fyllde 40 i somras och delar yrke såväl som mycket – men inte allt – tankegods med mannen i monologen. Pjäsen cirkulerar kring en rad ämnen som kan summeras i ett begrepp som fladdrar förbi i monologen: nyliberalismens kulturrevolution.
– Det är ett uttryck jag snott från Anders Paulin. Han skrev att nyliberalismens kulturrevolution strävar efter att skapa en plats för en total, fri konsumism, utan bromsar eller regler. Det är en slående formulering av det politiska projekt vi ser idag.
I sin egen sfär, teaterbranschen, ser Jacob Hirdwall tidsandan bryta in. Effektivisering, ekonomisering och pressade marginaler – i teaterns värld blir det till krav om många föreställningar för många människor.
– När jag började arbeta som dramaturg för 15 år sedan stod kvalitet mycket högre i kurs. Idag är vi, som det nämns i pjäsen, fixerade vid volym. Se på Stockholms stadsteater, till exempel. Man har en volym som växer och växer, med fler och fler pjäser.

Underförstått menar Jacob Hirdwall att vinstkravet leder till försämrad kvalitet. ”En ganska klassisk borgerlig idé: rädsla för den breda massan och dess kulturyttringar”, hinner jag tänka. Men blir snabbt avväpnad innan jag hittat ett sätt att lägga fram min tanke mer diplomatiskt.
– Jag menar att en liten intresserad grupp också har ett värde. Sen behöver inte den lilla gruppen bestå av akademiker eller folk från överklassen. Jag menar inte att man ska tala för det elitistiska. Det finns säkert onlinespel på nätet som inte spelas av flera miljoner människor utan av ett litet gäng som tycker att just det här spelet är roligt och ser en kvalitet i det. Är det elitistiskt? Jag vill bara peka på att vi är fixerade vid volym idag.
För Jacob Hirdwall och mannen i monologen, är maximerade volymer och masskonsumtion inte en estetisk fråga, som det ofta är när kulturarbetande ska göra samhällskritik. Det är en demokratifråga. Tesen i pjäsen är att den styrande eliten har tillgång till avancerad information och därmed besitter avancerad kunskap. Alltmedan de breda folklagren matas med ”hamburgerinformation”, som det heter i pjäsen.
– Vi har en situation där vi sitter och diskuterar inrikespolitiska bagateller, medan medborgare i allmänhet har väldigt lite insyn. Men det är kanske meningen att det ska vara så. Har makthavarna verkligen någon glädje av att medborgarna är utbildade, har kunskap om hur makten fungerar?
”Vi ägnar oss åt omedelbara ting men är blinda för den överbyggande arkitekturen: Det Osynliga.” Så heter det i pjäsen. Och: ”Det finns idag ingen makt som inför medborgarna kan granska de stora makterna: ekonomi och media! Det finns samtidigt en tro hos arbetarna i mediaindustrin att det är just det de gör. Försvarar demokratin och möjligheten till en öppen diskussion när de i själva verket är Det Osynliga, som döljer alla verkliga diskussioner i ett flöde av infantilisering.”
Vad är det osynliga mer precist? undrar jag.
– Jag kan idag inte säga exakt vad det osynliga är, det är därför det får heta det osynliga. Men det är en känsla. En känsla av maktlöshet jag tror många delar idag, säger Jacob Hirdwall.
Han letar fram ett Strindbergcitat ur en hög med papper. ”Om du vill lära känna det osynliga, så iaktta med öppen blick det synliga.”

Det osynliga har fått bra recensioner och mycket positiv publikrespons, men den hade kunnat sluta i ett magplask. Mannen vi möter på scenen är lite för bitter, lite för nostalgisk, aningen för självömkande och hans monolog rör sig lite för nära genren förbipasserade-gamla-gubbar-som-klagar. Det är ett smart dramaturgiskt drag. Det provocerande hos mannen håller mig som publik på spänn – och den modfälldhet som en resignerad man borde överföra på mig uppstår inte. Hemligheten är pjäsens skickliga konstruktion. Den gestaltar mannens vanmakt – och det är där 99 av 100 pjäser stannar – men ger samtidigt mig det jag behöver för att bryta vanmakten: begrepp, analyser, resonemang. Kort och gott: verktyg.
– Ett uttryck i pjäsen tror jag att jag har myntat: Andlig infrastruktur. Först skrattar alla åt ordet. Man hör ju vad det betyder. Men sedan kan vi använda det till att föra ett samtal om hur ett samhälle fungerar, om ifall välmående och gemenskap kan mätas i pengar.

Jacob Hirdwall pratar om vikten av att ge saker namn, en ritual teatern är särskilt lämpad för.
– Kan man inte benämna någonting kan man inte prata om det, och kan man inte prata om det har man inga verktyg och har man inga verktyg kan man inte göra någonting åt det. Då står man bara där framför en radio och konstaterar att den inte fungerar. Har man ingen skruvmejsel kan man inte laga radion.