Den som på senare tid valt att vara arbetslös, funktionshindrad eller sjukskriven på grund av depression, har tack vare den nya arbetarregeringens påpekanden insett att detta inte är ett samhällsnyttigt val. Ett tips är att istället vara VD. Förra året fick börsbolagens chefer lönepåslag på 13 procent. Innan dess, mellan 2002 och 2005, steg toppdirektörernas inkomster med 56 procent. Direktörerna tjänade i snitt 40 industriarbetarlöner. Ännu fler sjuksköterskelöner förstås. Ett års arbete mot ett yrkeslivs.
Börsbolagens bonusprogram till ledningarna värderades förra året till 100 miljarder kronor. Som jämförelse kan nämnas att statens budgetpost för sjukpenning och rehabilitering uppgick till 34 miljarder.
Tanken med resultatbaserade bonusar till personer i chefsposition, är att dessa ska kämpa hårdare och därmed skapa större värden för ägarna, till allmän glädje. Ett fundamentalt problem med bonusresonemanget, är dock att företag som betalar mycket stora bonusar inte uppnår bättre resultat än andra.
Förra året kunde till exempel en granskning som SVT gjorde avfärda sambanden mellan bonusar och resultat i svenska börsbolag. SVT dristade sig också att fråga några av direktörerna om de jobbade hårdare med bonus. Jo, det tycker de. Men vänd på saken – skulle de jobba sämre utan? Nej då, blev svaret. ”Det går inte riktigt till på det sättet. När man väl beslutar sig för att jobba för Gunnebo, då ger man järnet”, sade VD Göran Gezelius.
Vad händer om det går dåligt och bonusen inte inträder? Då får man förstås fortfarande sin höga, och på senare tid snabbt växande, lön. Om det blir riktigt dåligt kanske man får gå. I så fall vecklas fallskärmar ut. Det är ju viktigt att ha en trygghet, för att kunna ta risker med andras pengar.
Man bör alltså inte stirra sig blind på det här med pengarna egentligen. Med 100 miljarder kan man bygga sig en egen sfär på rätt god distans från resten av samhället. Och för all del vara sjuk i fred. Michael Treschow ger annars en god motivering till bonusprogrammen: ”Vi är väl alla lite fåfänga som människor. Det är en erkänsla. Du åstadkommer ett fantastiskt resultat och det återspeglas i en fantastisk ersättning”. Ja, det är fantastiskt alltihop. Man kanske till och med får för sig att detta med trygghet för att vara djärvare (inkomstrelaterad a-kassa), uppskattning för gott jobb (lönehöjningar i kollektivavtal) eller tillfredsställelsen i att bestämma mycket själv och därför ge järnet (större inflytande över arbetet) – det skulle kunna gälla fler än direktörer.
Standardsvaret på sådana grubblerier är att alla får vad marknaden är beredd att betala. Så är det. Och marknaden har begynnande flint. Beställ hem några årsredovisningar och kolla in fotona på VD och styrelse. Förutom förmånen att erhålla en gubbchock (pth), kan man ganska enkelt konstatera att en liten grupp män styr en stor del av svenskt näringsliv. Det är alltså de som sätter varandras löner och bonusar. Och som bestämmer att de själva ska fortsätta att ha stort inflytande över samhället, utan att detta vid något tillfälle prövas demokratiskt.
Frågan om ersättningarna i företagsvärlden är inte moralisk. Vi har ett för folkflertalet irrationellt ekonomiskt system, som storskaligt gynnar få på mångas bekostnad. Ett system trimmat att streta emot sådant som bevisligen kan göra livet – på jobbet och utanför – bättre för breda grupper i samhället. Det gäller då att kliva igenom rökridåerna, och åtminstone klämma åt dränaget. Kan en del av de 100 miljarderna användas bättre gemensamt, än till lyxvillor och allehanda penisförlängare? Man skulle kunna utfästa en bonus för goda förslag.
