Okategoriserade 29 augusti, 2007

Orkanen Katrina – slutet för offentliga hyreshus i New Orleans?

Två år efter orkanen Katrina måste den avgörande frågan ställas i imperfekt: Vad hände egentligen med New Orleans och dess befolkning? För de offentligt ägda hyreshusen ser det mörkt ut, men kanske finns det ett alternativt slut.

Barriären som reser sig mellan Stephanie Mingo och hennes hem är en del av berättelsen. Liksom den parafras av Louis Armstrongs och Billie Holidays klassiska sång ”Do you know what it means to miss New Orleans” som står tryckt i rött på hennes vita t-shirt. Och sekunderna innan hon berättar varför taggtråden finns där, varför 1.300 lägenheter står tomma på andra sidan och varför fönstren är täckta med plåt, märks en ilska i hennes blick som sätter utropstecken bakom orden.
– De bommade för hela området för att vi inte skulle kunna flytta tillbaks. Det gör ont inom mig, för jag tycker inte att de har rätt att ta ifrån oss våra hem.

Berättelsen börjar med orkanen Katrina. Vi minns alla de bilder som nådde oss från det översvämmade New Orleans: båtar på hus, hus på bilar, människor på tak och broar. Tusentals människor, till synes mest fattiga svarta, kämpade för sina liv i vattnet. Bland dem fanns Stephanie. När evakueringsordern kom hade hon inget annat val än att stanna kvar. Hon hade ingen bil och det fanns inga bussar. Efter två dygn i sin lägenhet på andra våningen, strandsatt i en översvämmad stad, bestämde hon sig för att överge allt. Tillsammans med sina barn och barnbarn vadade hon till närmaste bro och väntade på hjälp. Till slut hamnade de i Houston
Vattnet drog sig sakta tillbaka och förödelsen kunde bokföras: Mer än 1.500 döda och hundratusentals hemlösa. 160.000 hus och 82.000 hyreslägenheter hade förstörts och New Orleans hade tömts på sin befolkning. Kritiken mot regeringen var hård och frågorna många: Hur kunde skyddsvallarna brista? Varför fanns det ingen evakueringsplan? Varför dröjde räddningsaktionen? Vad skulle nu hända med det ödelagda New Orleans, och med de 500.0000 som liksom Stephanie hade kastats ut över USA?
Stephanie visste vad hon ville. Hon var inte beredd på ett liv i diasporan.
– Jag var desperat, jag ville tillbaks till min hemstad och till min lägenhet till varje pris.
Men det skulle visa sig svårare än hon kunnat föreställa sig.

Den 29 augusti markerar tvåårsdagen av katastrofen. Den avgörande frågan måste nu ställas i imperfekt: Vad hände egentligen med New Orleans och dess befolkning efter Katrina?
En del av New Orleans, som de franska kvarteren, bär inte ett spår av Katrina. I några av de drabbade områdena växer husen upp igen – människor spikar, målar och torkar svetten ur pannan. I andra stadsdelar står vartannat hus öde, gräset klättrar längs husväggarna, fönstren är svarta och vattenranden löper från knut till knut. Och ett par områden, som det fattiga Lower Ninth Ward, är nästan folktomma. Som om vattnet sjönk undan först igår.
250.000 människor, halva stadens befolkning, har ännu inte återvänt. De flesta av dem bor fortfarande i husvagnsparker några mil från New Orleans eller i städer långt borta. Varför har de inte återvänt?
– Folk tror att allt är bra nu, men det är inte sant, säger Stephanie. Myndigheterna gör ingenting för oss, de verkar snarare motarbeta oss.
De som kunnat återvända är främst de som bodde i områden som inte översvämmades, eller som haft egna pengar till renoveringen. Över hundratusen husägare väntar fortfarande på den utlovade ersättningen från staten. Utan den kan de inte ens sanera sina hus.
För de människor som bodde i de 82.000 hyreslägenheter som förstördes är läget ännu värre. Återuppbyggnaden av hyreshus har inte stått högt upp på prioriteringslistan. Och en viss typ av hyreshus har paradoxalt nog inte alls funnits med på listan, annat än i minuskolumnen – nämligen de som ägdes av staten.

Stephanie söker en öppning i stängslet. Hon hittar en olåst grind, öppnar den och smiter in. Hon går samma väg som hon gått tusentals gånger, upp för trappan och in i det som var hennes lägenhet.
– Jag har bott här i hela mitt liv, i 43 år. Jag trivdes här, det var som en stor gemenskap där alla kände och tog hand om varandra. Nu är alla utspridda runt om i landet och de har inget att återvända till.
Vi befinner oss i St. Bernard – ett av New Orleans fyra stora ”public housing projects”, även kallade ”the bricks”, tegelstenarna. Identiska hyreshus i terrakotta med utsirade balkonger och med grönytor emellan. De byggdes på 30- och 40-talet, under den era som kallas New Deal. Tanken med husen var att minska den svåra bostadsnöden och ge låginkomsttagare ett bra hem med låg hyra.
Innan Katrina bodde mer än 5.000 familjer i dessa områden. De var precis som Stephanie låginkomsttagare, till 99 procent afroamerikaner.
– Public housing har varit min räddning, säger hon. Om det inte hade funnits hade jag aldrig kunnat försörja mina fyra barn.
Men när hon och de andra hyresgästerna försökte återvända efter Katrina fick de veta att områdena hade stängts ner. Och i fjol sommar kom myndigheternas beslut: 4.534 lägenheter i St. Bernard och tre andra stora områden skulle jämnas med marken, trots att många av husen inte ens varit översvämmade.
Det kommunala bostadsbolaget HANO och den federala bostadsmyndigheten HUD hävdade att ”det helt enkelt inte var någon idé att reparera dessa förfallna byggnader, som i och med översvämningen fått ännu allvarligare problem”.
Redan innan Katrina stod nära 2.000 av de totalt 7.000 lägenheterna tomma i väntan på en renovering som aldrig blev av. För varje år skar HANO ner anslagen till husen och korruptionen inom myndigheten var så utbredd att den federala regeringen till slut tog över driften.
Men är detta skäl nog att riva husen? De som motsätter sig myndigheternas planer tycker inte det. De menar att husen trots allt är bland de stabilaste i New Orleans, att det är fullt möjligt att renovera dem och att kostnaden för det knappt skulle bli större än rivningskostnaden. Och att riva dem nu, när tiotusentals låginkomsttagare är i ett skriande behov av tak över huvudet är helt enkelt vansinnigt, menar de.
– De vill rasera våra hem, men de har inte frågat oss vad vi vill, säger Stephanie. Vi vill att de öppnar upp dem och renoverar dem.
I andra sammanhang har argumenten dock varit helt frikopplade från husens standard: områdena påstås ha varit sociala sumpmarker där kriminalitet, droger och våld regerat. Lösningen, har man hävdat, är att bygga bort misären. Istället för public housing säger sig HUD och HANO vilja skapa så kallade ”mixed income areas”, områden för olika inkomstgrupper.

Men de boende minns St Thomas, ett public housing project som revs 2002 av just den andledningen. Resultatet då: bara en fjärdedel av lägenheterna blev tillgängliga för låginkomsttagare och av de 800 familjer som bott i området kunde bara 70 återvända. In flyttade medelklassen – och New Orleans första Wal-Mart. Oron finns att det blir likadant nu, och att det skulle ta flera år innan områdena är uppbyggda.
– Vi låginkomsttagare har inte råd att bo i de nya medelklassområdena. Vi behöver public housing, säger Stephanie. Annars får de höja våra löner.
Men för Stephanie är samtliga argument från myndighetshåll bara snömos. Hon ser en bakomliggande tanke i deras agerande.
– Det verkar som om de inte vill att vi fattiga svarta ska återvända.
Den planerade demoleringen av ”the bricks” är det senaste årets mest infekterade fråga i New Orleans. Inget har skapat mer motstånd. Ett nyvaket civilsamhälle har formerat sig kring försvaret av de offentligägda husen och Stephanie har funnits i frontlinjen genom sitt arbete i organisationen Peoples Hurricane Relief Fund. Tillsammans med andra organisationer har de gjort allt för att få myndigheterna att ändra sig: ockuperat husen, städat ur dem, hållit torgmöten, kontaktat politiker och sökt hjälp av advokater.
En av dem som hjälpt de boende är juridikprofessorn Bill Quiggley.
– Alla som tvingades lämna New Orleans har enligt internationell lag en otvetydig rätt att återvända, och myndigheterna är skyldiga att hjälpa dem. De som hade staten som hyresvärd borde därför vara de första som garanteras denna rätt, förklarar han.
Armarna flaxar oavbrutet upp och ner när han citerar Louisianas republikanske kongressman Richard Baker: ”Äntligen har vi städat bort public housing från New Orleans. Vi kunde inte göra det, så Gud gjorde det åt oss” – ett omtalat citat som enligt Quiggley innehåller facit till många makthavares handlingar.
– De har velat bli av med public housing länge och med Katrina såg de sin chans att ro planen i land.
Men det är egentligen inte byggnaderna i sig de vill ha bort, menar han, det är de fattiga svarta som bodde i dem. En demolering skulle hindra minst 30.000 fattiga svarta att återvända, troligen permanent. Särskilt sedan marknadshyrorna i de privatägda hyreshus som överlevde Katrina gått upp med 70 procent.
Enligt Bill Quiggley är rivningsivern därför en del av en ritning för ett annat New Orleans – ett vitare New orleans.
– Elefanten i rummet som vi inte vågar prata om är rasismen. Den understryker allt som har hänt här och tillsammans med klassklyftorna utgör den huvudorsaken till att 250.000 människor fortfarande inte har återvänt.

Och det är främst de svarta som fortfarande inte kommit hem. Innan Katrina var minst 67 procent av befolkningen i New Orleans afroamerikaner, en av de högsta siffrorna i USA. Nu är mindre än hälften av stadens reducerade befolkning svart.
Att montera ner offentligägda hyreshus, privatisera hyresbostäder och förvandla arbetarområden i innerstäderna till ”mixed income areas” och köpcentra är inget som gör New Orleans unikt. Tvärtom, det är en allmän trend. Det kallas för ”gentrification”, efter det gamla engelska ordet för överklass – gentry. Det federala programmet Hope VI har rivit ”public housing projects” runt om i USA sedan 1992 och förpassat tusentals fattiga till husvagnar eller gjort dem hemlösa. Fattigdomen har angripits genom att kasta ut de fattiga ur stadsbilden, inte genom inkomstutjämnande politik.
Bill Quiggly tror att politikerna har sett New Orleans efter Katrina som ett laboratorium: ett tillfälle att helt bygga om en stad enligt dessa principer. Bostäderna är inte det enda som har privatiseras och ”gentrifieras”, det gäller även skolorna, sjukvården och lokaltrafiken.
Berättelsen skulle kunna sluta här. Som ännu en krönika över de fattigas öde. Men kanske finns det ett alternativt slut. Den kamp som Stephanie Mingo och hundratals andra gräsrotsaktivister har fört, med hjälp av volontärer, professionella jurister och utvecklingsexperter från hela landet, har stoppat upp den planerade rivningen. Ett område, B.W. Cooper, har renoverats och öppnats upp. Och tack vare en allians med progressiva demokrater rullar just nu en motion genom representanthuset, som skulle tvinga HUD att renovera och öppna ytterligare 3.000 lägenheter i ”the bricks”. Och Bill Quiggley är försiktigt positiv:
– Vi har fortfarande en lång väg kvar, men de boende är starka och de kommer att fortsätta kämpa tills de är tillbaks i sina lägenheter.

För Stephanie Mingo är det självklart. Hon återvände till New Orleans, kämpade sig till ett tillfälligt boende – en lägenhet som hon delar med sina döttrar och två barnbarn – och nu står hon här utanför St. Bernard, det bostadsområde som en gång var hennes hem.
– Jag kommer inte att vila förrän de har öppnat upp husen, säger hon. Jag tror att de kommer att göra det, det är bara en fråga om tid. Men om vi förlorar kan jag i alla fall säga till mig själv: ”du försökte Stephanie, du gjorde allt du kunde och du kan vara stolt över dig själv”.

Utrikes 30 juni, 2025

Gör Ungern gay igen

Prideparaden i Budapest har blivit en katalysator för kritik mot högerregeringen. Foto: Rudolf Karancsi/AP/TT.

Regeringen hotade med ansiktsigenkänning, böter och fängelse. Men när tåget väl drog igång fylldes boulevarderna av färg, jubel och satir – i protest mot det auktoritära projekt som gjort Ungern till EU:s mest homofoba land.

Den sista trafik som släpps fram på boulevarden utanför stadshusparken i Budapest är en dubbeldäckare med turister, som visar handhjärtan och knutna nävar. Folkmassan svarar med jubel och applåder.

En timme tidigare såg samlingen ännu oroande liten ut, men fyller nu hela den breda gatan och de omkringliggande torgen. Snart går demonstrationståget iväg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 27 juni, 2025

Linn Svansbo: Almedalen har blivit en rosébunker

Årets huvudperson under Almedalsveckan var ÖB Michael Claesson, som här syns ombord på HMS Carlskrona. Foto: Jessica Gow/TT.

På varenda scen diskuterades säkerhet och försvar. Men drömmarna om en bättre värld fick inte plats i årets Almedalsvecka.

Det mesta som går att säga om Almedalen har redan skrivits. Hundratals texter om lobbyismen, klägget, rosévinet, demokratin, näringslivifieringen.

Tyck vad du vill om nördarnas egen Roskildefestival, men den som lyssnar på talen och läser programmet lär sig något om dem som styr – eller gör anspråk på att styra – Sverige. I år lär man sig bland annat att Länsteatern Gotland anordnar seminarier om teatrarnas roll i totalförsvaret. Totalt finns närmare 400 programpunkter med orden ”försvar” eller ”beredskap” i titeln. Och istället för att hålla ett traditionsenligt tal besökte statsministern Ulf Kristersson endast ön för att posera framför det nyinköpta tyska luftvärnssystemet Iris-T.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 juni, 2025

Vänsterpartiet vill återta välfärden: ”Avkriminalisering”

Nooshi Dadgostar i Almedalen under fredagen. Foto: Jessica Gow/TT

”Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle”, säger Nooshi Dadgostar i Almedalen. Nu föreslår Vänsterpartiet en trestegsplan för att återta känsliga välfärdsområden – men näringslivets organisationer är kritiska.

De senaste månaderna har avslöjanden duggat tätt om att verksamheter som hvb-hem, personlig assistans eller avhopparverksamhet drivs av kriminella. 

– Gängkriminaliteten har slagit sig ned i själva navet i vårt samhälle, välfärden. Det är där de bygger sig in i vårt samhälle och bygger inflytande, säger partiledaren Nooshi Dadgostar i sitt partiledartal Almedalen under fredagen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 27 juni, 2025

Skönheten är ingenting utan ett samhälle

Nacka Grace vill vara 1920-tal, men blir mest en tom gest. Illustration: Brunnberg & Forshed.

Nacka Grace utanför Stockholm lajvar 1920-talets urbana charm men har helt glömt vad arkitekturen en gång ville göra för medborgarna.

Den nybyggda samtiden kan ibland tyckas ful, närmast ogästvänlig. Som tidigare i maj i Skellefteå, på höjden ovanför Northvolts enorma vita kala fabrikshallar. Det var tomt, förutom en korp som satt och skorrade sitt mäktiga storskogsljud i en tall i en kvarglömd dunge i den utplånade lingonskogen.

Att då ställa sig upp och ropa på skönhet, omsorg, rimlighet kan nästan tyckas som en medborgerlig skyldighet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 26 juni, 2025

Alice Aveshagen: Kåt och cool – men bara om du är smal

Artisten Lola Young har en egen stil, men hånas för att hon inte är smal nog. Foto: Amy Harris/AP.

Sex är fräckt och kul – så länge det kommer med ett pastellfilter, en midja i storlek 34 och ett skämt i slutet. Knullsug utan ironi bara pinsamt.

Ett särskilt obehag uppstår när en kvinna uttrycker knullsug utan ironi, utan filter, utan blinkning mot publiken. När orden står nakna, utan inramning, blir de pinsamma. Då kommer hånet – snabbt, instinktivt. En känsla av att något är fel, utan att man riktigt kan säga vad.

Den brittiska sångerskan Lola Youngs utskällda singel ”One thing” illustrerar just ett sådant uttryck. Inte för att den är mer sexuell än annan pop, utan för att den vägrar att vara smakfull. Hon inleder viskande: ”Oh, hi.” Ömt, nästan spelat blygt. Men sedan vänder tonen: ”I wanna make you feel appreciated when you’re deep up in me/When you’re deep up inside”. (”Jag vill att du känner dig uppskattad när du är djupt inne i mig/När du är djupt uppe”.)

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 26 juni, 2025

Farage tar kommandot över Storbritanniens höger

Foto: Ian West/PA Photos/TT, Adobe stock.

Nigel Farage är segerviss. Efter vårens lokalval i Storbritannien har hans högerparti Reform UK tagit makten på flera orter i landet – och i nationella mätningar slår de rekord efter rekord. Som Farages enda hinder står en av landets minst populära premiärministrar någonsin, ett fragmenterat Toryparti – och hans eget ego.

Preston, England.

I en av de vackra salarna i County Hall, med träpaneler längs väggarna och ljusblått tak, sitter tio män runt ett bord. Alla tillhör det politiska partiet Reform UK, och tillsammans utgör de den nyvalda kommunstyrelsen i Lancashire.

De väntar spänt på att deras partiledare, Nigel Farage, ska komma och gratulera dem till framgången i det senaste lokalvalet.

När Farage kommer in i rummet, iklädd kostym och en lila paisleymönstrad slips, börjar han genast skämta. Någon frågar Nigel om han vill ha något att dricka.

– Är det inte lite för tidigt för det? frågar Farage och skrattar gott.

Klockan är halv tio på morgonen och Nigel Farage har mycket att vara glad över. Valsegern för Reform UK i Lancashire i lokalvalen var total. Partiet vann 53 av totalt 84 platser i kommunfullmäktige. Näst störst blev de konservativa Tories, med endast 8 platser. Reform UK lyckades nästan helt utplåna både Tories och Labour. Landets två traditionella maktpartier backade med 40 respektive 27 mandat.

Samma mönster upprepades i en rad andra kommuner i England. Reform UK sitter nu i majoritet i 10 av de 24 kommuner och andra lokala municipaliteter som höll lokalval i början av maj. Partiet vann även flest mandat av alla partier – 677 av de totalt 1 650 mandat som fanns att ta. Nationella undersökningar visar att partiet nu är det mest populära i Storbritannien. Vissa undersökningar pekar på att runt 30 procent av alla britter skulle rösta för partiet om det var val i dag.


Reform UK grundades i slutet av 2018 av Nigel Farage, då under namnet The Brexit Party. Farage har länge varit en av Storbritanniens mest högljudda och inflytelserika EU-kritiker. Han var en av medgrundarna till partiet UKIP som han även ledde under 2010-talet. Efter Brexitomröstningen 2016 sade Farage att han hade uppnått sin politiska ambition och avgick som partiledare.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Efter antisemitiska inläggen: ungsvensk kvar som medlem i SD

Foto: Christine Olsson/TT.

I maj meddelade Ungsvenskarna att ett ärende om uteslutning skulle inledas mot den medlem som bett nynazister om hjälp att skriva kongressmotioner. Men fram till nu har ärendet inte landat på medlemsutskottets bord – och ombudet som ville sätta ”judevarning” på Peter Wolodarski är fortfarande en del av partiet.

Den medlem i Ungsvenskarna och Sverigedemokraterna som bad om hjälp på ett högerextremt forum att skriva motioner till de förstnämndas kongress är fortfarande medlem i partiet, kan Flamman avslöja.

Det var i maj som Flamman publicerade en granskning av kongressombudet, som även ertappades med att ha skrivit grovt rasistiska kommentarer på plattformen X. I ett inlägg skriver han att man borde sätta en ”judevarning” på Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, och i ett annat beskriver han invandrare som ”rasfrämlingar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Kommentar 25 juni, 2025

Paulina Sokolow: Låt inte Åkesson utnyttja Sveriges judar

Vid sitt tal i Almedalen bad Jimmie Åkesson om ursäkt för partiets antisemitism. Foto: Christine Olsson/TT

I sitt tal i Visby riktade sig Åkesson under ett ögonblick direkt till Sveriges judar: ”Jag ber om ursäkt för att mitt parti på den tiden kunde uppfattas som hotfullt och skrämmande för judar i Sverige.” 

Botgöring? Tillåt mig att tvivla.  

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 juni, 2025

”Glesbygdsbubblan” kan spricka när som helst

Det kulturellt homogena Charlottenberg vid gränsen till Norge räknas numera som utanförskapsområde. Foto: Erik Martensson/TT.

Vi pratar gärna om utanförskapet i Tensta – men snart har regeringen förvandlat allt utanför storstäderna till ett utanförskapsområde.

Det var med rimfrost i skägget jag proklamerade i en video att jag ”aldrig i helvete tänker demonstrera med moderater på Arvika torg”. Det var januari 2024, och regionen hotade att lägga ned stadens akutmottagning, med hela västra Värmland som upptagningsområde.

Någon dag efter sitter jag med armarna i kors längst bak i det radonfyllda, slitna klassrummet i Arvika. Mina elever får se dokumentären Stockholms gängkrig – bakom rubrikerna, och huvudstaden verkar långt borta. Eleverna ojar sig över alla med utomeuropeiskt påbrå som är inlåsta i så kallade utanförskapsområden.

”Det är normalt att inte ha ett jobb, det är normalt att misslyckas i skolan, det är normalt att hissen inte fungerar, det är normalt att det är nedskräpat”, förklarar nationalekonomen Ingvar Nilsson i rutan.

Sedan berättar jag att grannkommunens centralort Charlottenberg nu klassificeras som ett utanförskapsområde.

”Helt sjukt”, utbrister en av eleverna. Inte kan västra Värmland – som med ett obehagligare ordval är ”etniskt homogent” – stå på samma lista som Alby eller Kronoparken.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Ändå finns gängkriminaliteten här sedan decennier. Men med obefintlig polisnärvaro sker tillslag mot slutna nätverk endast när sprickor uppenbarar sig. MC-klubbarna är sammanlänkade med bygdens parallellsamhälle, och närheten till Norge gör oss till ett kriminellt ”transitområde”. Enligt den underbemannade tullpersonalen växer problemet.

I dokumentären beskriver Ingvar Nilsson vad han kallar ”de små beslutens tyranni”: att avreglera den sociala bostadspolitiken, rusta ned primärvården och införa valfrihet i skolan. Beslut som visserligen sparar pengar, men samtidigt skapar segregation.

Det var just sådana beslut som ledde till att fem lärare nyligen sade upp sig i Eda – ett stort antal i en kommun med knappt 9 000 invånare. Kommunen har stora problem med stökiga elever och därtill för lite resurser.

Problemen är inte nya. Redan för 20 år sedan, när jag som tidigare Edaelev började gymnasiet i Arvika, förutsattes det att vi låg efter, som de smutsiga kusinerna från hålan. I dag är dock Introduktionsprogrammet (IM) – för elever som saknar kvalifikationer – västra Värmlands största gymnasieprogram. Det är dessutom svårare att ta sig vidare när klasskamraterna är stökiga och får sämre stöd hemifrån, och utbildningen dessutom är underfinansierad.

Man pratar ibland om Tensta som en ”bubbla”, där ortens invandrare har svårt att ta sig ut på grund av sitt namn, hudfärg samt områdets sociala problem.

Men 90 procent av Sveriges yta är instängd i en glesbygdsbubbla, där servicekontor, skolor och akutmottagningar läggs ned för att spara pengar.

Det sägs ofta att staten inte längre har kontroll över Stockholms förorter. I Eda tappades kontrollen för länge sedan.

Här finns ingen gemenskap att tala om, och många av dem som flyttar in eller blir kvar saknar jobb. Kommunalskatten är hög och budgeten är tajt, bland annat på grund av familjehemsplaceringar och en åldrande befolkning. Samtidigt tvingas man dra ned på skolan, en viktig instans för att jämna ut klasskillnader.

Tack vare regeringen har alltså även många infödda svenskar svårt att ta sig ut ur utanförskapet.

Läs mer

För några år sedan hörde jag en föreläsare förklara att småorter inte kan konkurrera med städernas högskolor, men att vi kunde locka tillbaka deras ”hemvändare”. Och då bör det finnas skolor, sjukhus och ett rikt föreningsliv. Men vad fan finns det i Eda att komma tillbaka till? Här är så öde att Breivik 2010 mejlade kommunen och bad om en avskild bondgård – att planera terror från.

Om det här får fortsätta kommer hela Sveriges landsbygd snart att klassas som ett utanförskapsområde. Vi måste sluta stirra oss blinda på Järva och i stället se att samma nedmontering sker här. Regeringens skattesänkarpolitik slår hårdast mot de som redan har minst, oavsett om de bor i Tensta eller Lerhol. (Det finns en ort här som heter så, på riktigt.)

Problemet är inte ”invandrarna”, utan de politiker som sviker hela samhällen – vare sig de är byggda i miljonprogrammets betong eller i värmländskt trä.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 25 juni, 2025

Hackarna som utmanar Bankid

Elias Rudberg är tidigare forskare i beräkningsvetenskap, och arbetar i dag med att utforma en alternativ digital legitimation. Foto: Daniel Díaz.

En ny tjänst vill göra det möjligt för svenskar att legitimera sig elektroniskt – helt utan privata banker. Elias Rudberg är en av dem som arbetar med projektet, som hoppas ge människor mer kontroll över sin privata data.

I en grotta under Vitabergsparken dånar serverskåpen. Vi befinner oss i ett glasprytt mötesrum på Pionen, internetleverantören Bahnhofs datacenter i Stockholm. Framför mig sitter Elias Rudberg, med två gamla laptops uppfällda.

Han ska strax utfärda en e-legitimation åt den fiktiva personen ”Alice”, men knåpar fortfarande med de sista stegen i autentiseringen av henne. Ett system av olika verifieringar och säkerhetsnycklar ska matcha varandra, för att säkerställa att ingen får tillgång till en falsk legitimation. Det sista som krävs är ett personnummer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (2 svar)